Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 26 oktober 1946 - Föränderliga system, av Oktavius F Nielsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i08i)
TEKNISK TIDSKRIFT
Rör väggen sig mot jordarten, ändras trycket till
passigt jordtryck, och i formlerna skall <p
ersättas med —fp. I det angivna exemplet blir
Et pass <= 5,35 o. Man ser, att de föränderliga
systemen behärska hela området från 0,128 o till
5,35 o.
Lera har förutom friktion tillika kohesion, men
då denna i realiteten icke är i funktion vid
vilo-trycket, är formeln för vilotrycket oförändrad.
Hos mikrokonstruktionerna är materialet av
särskilt intresse. Den vanliga uppfattningen om
orsaken till ett materials fasta form är nog den,
att denna har sin orsak i vissa molekylarkrafter
(attraktionskrafter), som kunna erhålla ett stort
värde, om molekylerna närmas tillräckligt till
varandra. Att denna uppfattning endast delvis
återger det verkliga förhållandet, kan man se
därav, att ett material, som sammanpressas från
alla håll, varvid molekylerna närmas till
varandra ocli den fasta formen därvid borde ökas,
i stället blir flytande (detta gäller också
betong).
De inre krafterna i ett material bilda ett
föränderligt system, för vilket principen nedan skall
återges. I fig. 1 visas ett föränderligt system
bestående av två plattor, mellan vilka äro utspända
likartade trådar. Belastas plattorna med en
dragkraft P, och mätes ändringen A / av avståndet
mellan plattorna, får man det i fig. 2 angivna
sammanhanget mellan kraften och
deformationen. Arbetslinjen blir i början den räta linjen
ob, varvid vi ha förutsatt, att det verksamma
systemet icke ändras under denna variation. När
P har värdet Pu brista de mittersta trådarna,
varvid kraften i dessa kastas över på det övriga
systemet, så att detta förlänges delen bc, utan
att den yttre kraften växer, varefter arbetslinjen
fortsätter med den räta linjen cd.
I fig. 2 visas även ett system ABC bestående av
ett tryckelement A (lameller som sammantryckas
med kraften S) och ett dragelement B (lameller
som förlängas med kraften 5). De två elementen
sammansättas med element C, varvid hela
systemet är i jämvikt. Påverkas systemet ABC av en
dragkraft P, erhåller man i början den räta linjen
oa i fig. 2, varvid vi anta att det verksamma
systemet icke ändras under denna variation av kraften
P. För P <= Pi är kraften S i tryckelementet
reducerad till noll genom förlängningen, varvid A
Fig. 2. Föränderligt system enligt fig. 1; t.v.
avståndsförändringen som funktion av dragkraften; t.h. system
bestående av tryckelement A och dragelement B.
sättes ur funktion och B ensam måste uppta den
yttre kraften, varför B förlängs längden bc, utan
att den yttre kraften växer, och detta element i
fortsättningen upptar belastningen. Med några
enkla förutsättningar rörande förbindelsen
mellan elementen A och C förstår man, att systemet
ABC övergår till sin ursprungliga form, om det
överlåtes till sig självt. System ABC kan utformas
närmare, om man antar, att kraften S är noll
vid systemets ändar och därefter växer till ett
konstant värde. Dessutom kan man mellan
lamellerna anta en adhesion, orsakad av den naturliga
attraktionen mellan delarna, och det av 5
orsakade ökade inre motståndet. Systemet ABC
representerar i verkligheten sammanlåsningen av två
molekyler, när materialet övergår från den
flytande till den fasta formen, dvs. ett korn. I järnet
ligga dessa korn bredvid varandra men
orienterade i olika riktningar. Korngränserna (kornens
omkrets) tvinga de olika kornen att samarbeta,
och hela detta komplicerade system kan man
förenkla till ett system, som återger hela
järnets arbetslinje, såsom visas i ovan nämnda
arbeten.
Av fig. 1—2 kan man redan se, att ett
verkningskvantum härrör från en plötslig systemändring,
orsakad av en utlösning av lagrade initialkrafter.
Systemet ABC förklarar sålunda uppkomsten av
kvanta*.
Fig. 1. Föränderligt system bestående
av två plattor mellan vilka likartade
trådar äro utspända.
* Energin kan vara lagrad på två olika sätt: antingen som
rörelseenergi enligt Newtons energisystem (energin är proportionell mot
hastighetens kvadrat) eller enligt Hookes energisystem (energin är
proportionell mot initialspänningens kvadrat). Det karakteristiska
för Newtons energisystem är den tröghet varmed varje geometrisk
ändring av systemet försiggår, en egenskap som man använder i
gyroskopet. Det är av den orsaken omöjligt att åstadkomma
svängningar eller kvantverkningar med Newtons system. Atomteorin
använder Newtons energisystem (teorin för föränderliga system är
utarbetad senare än denna). Man förstår, att atomteorin är den fiktion
man erhåller, om man ser atomen i en spegel, som omvandlar
Hookes energisystem till Newtons. Härvid bli de lagar, enligt
vilka systemet ABC arbetar, till atomens postulat (Bohr’s två postulat).
Enligt atomteorin kretsar i en elliptisk bana (ett stationärt
tillstånd) en elektron kring kärnan. När elektronen plötsligt hoppar
från en yttre till en inre bana (ett annat stationärt tillstånd)
emitteras energiskillnaden mellan banorna i form av en strålning som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
