Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 16 november 1946 - Låglegerade kolståls benägenhet för spänningskorrosion, av Åke Junghem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 november 1946
1143
utmattning ha således i normala fall ett
trans-kristallint förlopp. De i fig. 6 återgivna bilderna
äro hämtade ur en amerikansk publikation14.
Man nämner där att denna
korrosionsutmatt-ningsspricka påträffades vid matarvattenintaget
till en högtrycksångpanna. Man antar att
angreppet har förorsakats av temperaturväxlingar i
ma-farvattnet och av skillnaden mellan matarvattnets
temperatur och temperaturen på vattnet i pannan.
Detta förorsakade upprepade termiska
spänningar, vilka samtidigt med att matarvattnet hade en
viss surhetsgrad förorsakade
korrosionsutmattning.
De många skadorna till följd av
spännings-korrosion gjorde att man inom järn- och
stålindustrin började forska efter vad som
förorsakade spänningskorrosionen och efter lämpliga
metoder för att eliminera dess verkningar. Redan
i början på 1920-talet visade Jones1 och Fry2 och
senare bl.a. också Ruttmann3 att man på
konstgjord väg i laboratoriet kunde få fram likadana
spänningskorrosionsangrepp som under
driftmässiga förhållanden med användande av lut- eller
nitratlösningar av viss koncentration. Man
lyckades också få fram angreppen på relativt kort tid,
i en del fall bara efter några timmars prov, vilket
givetvis var av stort värde.
Tyska forskare ha övervägande haft den
uppfattningen att stålets kvalitet varit utslagsgivande
för spänningskorrosionen. I England och USA har
man däremot i allmänhet ansett, att framför allt
den korroderande lösningens sammansättning
varit bestämmande. Vid Krupp har Houdremont
och hans medarbetare utfört mycket omfattande
undersökningar av spänningskorrosion i
låglege-rade kolstål. Man drog av dessa undersökningar
slutsatsen att stålets beständighet mot
spänningskorrosion inte endast var beroende av den
korroderande lösningens sammansättning och
koncentration utan att den framför allt var beroende av
materialets sammansättning och struktur. Det
visade sig också att närvaron av statiska,
mekaniska påkänningar spelade en mycket viktig roll
för spänningskorrosionens uppkomst. Det
praktiska resultatet av Houdremonts undersökningar
var Krupps Izett-stål, som uppgavs vara säkert
mot spänningskorrosion.
Sammanfattningsvis kan sägas att det fordras
att tre betingelser skola uppfyllas för att
spänningskorrosion skall uppträda, nämligen dels att
den korroderande vätskan har en viss kritisk
sammansättning och koncentration, dels att
materialet har en viss kritisk sammansättning och
struktur samt dels närvaro av statiska,
mekaniska påkänningar.
De vanligaste provningsmetoderna
De metoder, som användas i laboratoriet för att
undersöka ett ståls beständighet mot interkristal-
lin spänningskorrosion, ha förändrats undan för
undan, allt efter som kännedomen om de olika
faktorer, som inverka på spänningskorrosionens
förlopp, ökat. Särskilt gäller detta de olika
korrosionsmediernas sammansättning, som man först
på senare tid börjat få någon närmare kännedom
om. De olika provstavsformer, som använts av
olika forskare, ha säkerligen också i hög grad
bidragit till de divergerande resultaten.
Gemensamt för alla provningsmetoder är att
man som korrosionsmedium använder lut- eller
saltlösningar av mer eller mindre kritisk
sammansättning. Vanligt är också att man arbetar
med temperaturer upp till omkring lösningarnas
kokpunkt, för att förkorta tiden för angreppens
framträdande.
Provstavarna utsättas för statisk påkänning an-
Fig. 6. Korrosionsutmattningsspricka; upptill etsat, nedtill
oetsat (100 X).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
