Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 16 november 1946 - Låglegerade kolståls benägenhet för spänningskorrosion, av Åke Junghem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 november 1946
1145
ha framför allt Parr och Straub4,5> 6 utfört
omfattande och grundläggande undersökningar. År
1912 inträffade i USA en explosion av en nitad
ångpanna, vilket föranledde Parr att närmare
undersöka anledningen härtill. Det använda
ma-tarvattnet var nästan fritt från sulfater och
innehöll endast obetydliga mängder fri
natriumkarbonat samt dessutom kalcium-, magnesium- och
järnkarbonat. Vid upphettning sönderdelas
emellertid natriumkarbonatet och det bildas bl.a.
natriumhvdroxid. Parr antog att
natriumhydroxi-den i detta fall medfört de skadliga verkningarna.
Parr och Straub visade nämligen att natronlut
med en koncentration över 30 % åstadkommer
spänningskorrosion, under förutsättning att
påkänningen i materialet ligger omkring
sträckgränsen. För att förklara hur så hög
koncentration på luten kunde uppkomma i ångpannan
utförde Parr och Straub en del laboratorieförsök
och lyckades där visa, att en dylik
lutkoncentration i matarvattnet kunde erhållas i kapillära
håligheter genom avdunstning.
Parr och Straub föreslogo att man genom
tillsats av magnesiumsulfat till natronluten skulle
kunna upphäva spänningskorrosionens
verkningar. Magnesiumsulfaten reagerar då med
na-triumhydroxiden och det bildas natriumsulfat och
olöslig magnesiumhydroxid. Senare
undersökningar ha emellertid visat att
natriumsulfattill-satsen troligen ej har en sådan skyddande verkan
Straub7 har sedermera genom omfattande försök
undersökt dragspänningarnas betydelse för
spänningskorrosionens uppkomst. Han arbetade
härvid med prover nedsatta i små tryckkärl.
Spänningen anbragtes med hjälp av en
fjäderanordning. Provstavarna voro utformade som
platt-provstavar. Försökstemperaturen hölls över
lösningarnas kokpunkt vid atmosfärtryck. Endast
ångtrycket finnes emellertid angivet, men
temperaturen torde ha varit högst ca 270°C. Straub
använde NaOH-lösningar hållande från 115 till
425 g/1. Vid ett ångtryck av 35 at och en
temperatur av ca 270°G erhölls
spänningskor-rosionsangrepp på kortaste tid med en
koncentration av ca 300 g/1. Denna koncentration
använde Straub i allmänhet vid sina försök.
Straub visade att inga sprickor kunde erhållas
vid påkänningar under sträckgränsen. Ett
trettiotal olika stål, däribland även Cr-Ni-stål,
undersöktes. Det enda stål, som ej visade
korrosionssprickor, var ett kromstål med en Cr-halt av ca
12 % eller mer och ringa eller ingen Ni-halt.
Krupps Izett-stål visade ej större
motståndsförmåga mot spänningskorrosion än vanlig
amerikansk ångpanneplåt. Straub visade också att med
stigande temperatur på korrosionslösningen
inträffade sprickbildning på kortare tid. Straub
redogör vidare för en mängd ångpannor, som
förolyckats genom spänningskorrosion i USA. I
samtliga de undersökta fallen hade
korrosionssprickorna haft interkristallint förlopp.
En omfattande undersökning av
spänningskorrosion hos stål i lutlösningar har vidare utförts
av Rosenhain och Hanson8-9. Resultaten
publicerades redan 1920.
År 1940 publicerade C H Desch10 en rapport, där
han bl.a. drar följande slutsatser, som i huvudsak
bekräfta Parrs och Straubs resultat.
Interkristal-lin sprickbildning i ångpannor förekommer alltid
vid hög alkalihalt hos matarvattnet. Desch
framhåller också att en lämplig tillsats av sulfat bör
minska risken för spänningskorrosion. Stålet
måste vara sträckt upp till elasticitetsgränsen, för
att interkristallin korrosion skall inträffa. I
närvaro av mycket koncentrerad alkali kan
sprickbildning erhållas även i stålmaterial, som ej
utsättes för yttre påkänningar; i detta
sammanhang visas i fig. 10 ett U-bockat prov, som provats
i en koncentrerad lutlösning utan någon yttre
anbragt belastning. Det är således i detta fall de
av bockningen förorsakade inre spänningarna i
materialet, som bidragit till korrosionsangreppet.
Matarvattnet måste slutligen ha möjlighet att
genom avdunstning koncentreras i kapillära
håligheter, exempelvis vid nitar o.d.
Jenkins och Adcock11 ha utfört försök med
prover nedsatta i natronlutlösningar vid höga
temperaturer, 225°C. Försöken utfördes i
tryckbehållare av stål och belastningsanordningen
(viktbelastning) inbyggdes i tryckkärlet. Vanligen
utfördes försöken med en lösning, hållande ca 26 %
natronlut vid 225°C. Genom en elektrisk
registreringsanordning observerades tiden intill dess
proven brusto. Det material, som användes vid de
flesta försöken, var ångpanneplåt med 0,14 % C,
som visat benägenhet för spänningskorrosion.
Fig. 10. U-bockat prov med spänningskorrosionssprickor
förorsakade av enbart inre spänningar i materialet (enl.
Schroeder).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
