Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 16 november 1946 - Nya sjösättningsanordningar för fartyg, av N Lll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i08i) TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Sandlåd-kölblock
(Tyskland 1908). 1
gjutjärnslåda, 2 häl med
stopp-skruvar, 3 torr sand, 4
ek-kloss, tjänstgörande som
kolv, 5 tätkrage av duk.
Fig. 3. Hoptryckbara träblock vid förliga
bäddändan, Pascagoula.
<— Fig. 2. Sandlåd-kölblock av vid Ingalls
Pascagoula-varv under kriget begagnad typ.
Nya sjösättningsanordningar för fartyg. I de flesta
fall sjösättes ett fartyg i långskeppsriktningen. Man
använder därvid en vid bottnen förbunden och på särskilt sätt
uppbyggd "släde", glidande på vanligen två
avlöpningsba-nor, placerade på lika avstånd från kölen. Under
byggnadstiden på stapelbädden vilar skrovet på en rad
tättplacera-de kölblock och på block och stöttor vid sidorna. För att
sjösättningen skall gå lätt anbringas ett lager av talj och
såpa på glidbanorna. Trycket på dessa brukar vid
medelstora fartyg i medeltal vara 2—3 kp/cm2. Det är nödvändigt
att tillräcklig mängd smörjmedel förefinnes. Därmed
sammanhänger även yttrycket på så sätt, att ju större
belastning per ytenhet, dess förr riskerar man att smörjämnet
pressas ut åt sidorna, med påföljd att man mer eller
mindre får friktionen trä mot trä, vilket t.ex. för ek
mot ek betyder en friktionskoefficient om ca 0,1 mot 0,02
à 0,04 vid god smörjning under rörelsen vid sjösättningen.
Det har också visat sig, att det kan gå lätt att få i gång
ett fartyg vid en så liten lutning som 1 : 24, om släden blott
en eller två timmar vilat på glidbanorna, medan det kan
vara svårt nog vid en lutning 1 : 12, om belastningen fått
verka flera dagar.
Man bör därför vidta sådana anordningar, att fartygets
vikt snabbt överföres från kölblock och sidostöttningar
till släde och glidbanor. Det vanliga är att anbringa ett
stort antal kilar mellan slädens bottenpallning och själva
"löparen", dvs. slädens underdel, som glider på
avlöpnings-banorna. Nyssnämnda kilar göres ganska långa och av
hårt trä samt anbringas i en lång rad längs hela släden.
Då "uppkilningen" börjar, placeras arbetarlag vid olika
grupper kilar, vilka indrivas med hjälp av horisontalt
arbetande, handdrivna hejare. Det gäller att åstadkomma
en jämn uppkilning av släden, och härför fordras
skicklighet och ganska mycket folk. Kilar man hårdare, kan
fartyget lyftas från kölblocken och dessas övre deler tas
bort, utan att nämnda blockdelar eller kilar där behöver
sprängas. En så våldsam kilning kan emellertid medföra,
att smörjmedlet mellan släde och glidbanor pressas ut,
såvida icke särskilda och rätt omständliga åtgärder vidtas
(såsom vid en tidigare beskriven amerikansk metod,
beskriven i Tekn. T. 1924, s. S 102).
I stället för att sålunda söka lyfta fartyget genom
uppkilning samt frigöra det från uppstöttningen och på så
sätt få vikten överförd till släde och glidbanor, kan man
tillgripa ett i princip motsatt förfarande, dvs. låta skrovet
sakta sjunka ned, så att det genom släden stadigt kommer
att vila på avlöpningsbanorna. För detta ändamål kan
man före avlöpningen successivt ersätta de övre
kölblocks-delarna med apparater, på vilka skrovvikten överföres och
varigenom fartygets långsamma sjunkande sedan
möjliggöres och regleras. Sådana apparater i form av en slags
kolvförsedda sandlådor användes i Tyskland redan 1908
vid kryssaren "Blücher"s sjösättning på örlogsvarvet i
Kiel. Varje låda (fig. 1) var gjord av gjutjärn och till
ungefär tre fjärdedelar fylld med utglödgad gjuterisand.
På sanden trycker en i lådan nedstickande kloss av ek.
som likt kolven i en cylinder sluter tätt emot lådans sidor.
En del av fartygets kölparti vilar på ekklossen, som ej
kan sjunka ned, så länge sanden hindras att rinna ut av
ett par nedtill i hål på lådan inskruvade bultar. Öppnas
hålen däremot i lådorna, pressas sanden ut genom hålen,
och fartyget sänkes långsamt. Viktigt är att sanden hålles
absolut torr, så att den ej bakar ihop sig eller fryser.
För att hindra fukt att komma in fastsurras en
tätnings-krage kring lådans övre kant och intill den uppskjutande
delen av träklossen.
Under andra världskriget har man tillämpat motsvarande
metoder på flera håll i Förenta Staterna, bl.a. vid Ingalls
Shipbuilding Corp:s varv i Pascagoula, Miss., där
hoptryckbara ( collapsible") sandlådblock (fig. 2),
snarlik-nande den tyska förebilden, i stort antal anbragtes under
kölen. Hålen för sanden täpps igen av järnkilar, som slås
bort, då sänkapparaten skall träda i funktion. Även ett
slags hoptryckbara, av flera delar sammansatta träblock
(fig. 3) begagnas på detta varv, bl.a. under förskeppet. Som
synes frigöres de båda av bultar och stora plåtbitar
sammanhållna kilformade mellanstyckena, om muttrarna
lossas, varvid nämnda stycken pressas att glida åt sidorna
och hela blockets höjd successivt minskas, samtidigt som
släden med skrovet sakta sänker sig så mycket som
erfordras. I Pascagoula tillämpas också andra nya
anordningar vid sjösättningarna, såsom slagblock, uppbyggda
på speciellt sätt för möjliggörande av snabbt och bekvämt
borttagande. Vidare bestod låsanordningen för släden av
Fig. 4. Sandbox för kölblock av vid Houston-varvet under
kriget använd typ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
