Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 47. 23 november 1946 - Varför och huru föråldras våra lantmannabyggnader? av Ole Gripenberg - Diskussion, av Jørn Høgsbro, E Lindman, C Herlin samt Ole Gripenberg - »Herr ordförande, mina damer och herrar!» av r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 november 1946
1183
sålunda, att en högre räntesats påfordrar en
kortare amorteringstid. Då man nu sett, att tekniska
orsaker för landsbygdens bostadshus påfordra en
amorteringstid för det investerade kapitalet, som
knappast ens är hälften av byggnadens livslängd
som helhet, ligger det ju nära till hands att anta, att
förhållandet vid djurstallar vore ungefär likadant.
Fig. 7 utvisar, huru saken förhåller sig vid dessa.
Bilden är här en helt annan. Trots att
medellivslängden för djurstallar som helhet var 44,8 år
sjunker ej den erforderliga amorteringstiden för
kapitalet till mera än ca 33 år. Detta kan
måhända förefalla rätt förvånande men får sin
förklaring dels därigenom att de förnyelse
påfordrande byggnadselementen utgöra en avsevärd
del av den totala byggnadskostnaden, dels och
måhända främst därigenom att dessa elements
livslängd är kort. Vid bostadshusen måste ju vissa
delar förnyas t.o.m. fem gånger under
byggnadens bestånd.
På grund av de sist anförda tabellerna ser man
sålunda, att bostadshusens relativt långa totala
livslängd 80,0 år på sätt och vis är missvisande och
icke bör ge anledning till förhastade slutsatser.
Diskussion
Ingeniör JøRN HøgsbRO, Danmark: Det finns för litet
forskning utförd i Danmark i fråga om landsbygdens hus.
Man kan inte bara låta utvecklingen ha sin gång, utan
man måste påskynda den genom aktiva ingripanden. Vid
undersökningar omkring år 1930 visade sig att 20 % av
husen var 60—200 år gamla, 35 % var nybyggda och resten
avsevärt ombyggda eller reparerade. I genomsnitt är husen
äldre än vad som motsvarar tidens krav, vilket medför
antingen höga reparationskostnader eller mycket arbete
för husmodern. När ett hus går i arv från far och farfar
kostar reparationerna till slut mer än en total nybyggnad.
Ibland är husen så stabilt byggda, att de aldrig slits ner.
Inte ens elden tar på gråstensmurar. Det är bättre att
bygga enkelt med kortare livslängd och sedan bygga nytt,
så att huset är modernt vid varje tillfälle. Här inverkar
skatteförhållandena och vilka avskrivningar, som tillåtes.
Hänsyn måste tas till att förhållandena ändras. Så t.ex.
är kor nu tyngre och bredare än vad fallet var förut, vilket
medför krav på ökad båsbredd i kostallarna. Det måste
bli samarbete mellan arkitekter, ingenjörer och forskare
inte bara inom länderna utan mellan länderna. I varje fall
behövs samarbete mellan de nordiska länderna.
Civilingenjör E Lindman, Sverige: Trots att jordbrukets
årsomsättning är 1 000 Mkr. har dess byggnadsfrågor, som
betyder så mycket för driftkostnaderna, ej roat
ingenjörerna utan mest lockat "kloka gubbar". De tekniska
högskolorna och Svenska Teknologföreningen borde stimulera
ingenjörerna att sysselsätta sig med lantbrukets byggen. Det
skulle landet vinna på.
Ingenjör C Herlin, Sverige: Vilket är mest ekonomiskt på
landet, stenhus eller trähus? Vad beror takens olika
livslängd på?
Dr Gripenberg: Det finns för litet material om stenhus,
men teoretiskt blir de billigare. Det finns goda typer av
cementsten. Att livslängden för spåntak på stallar är längre
än på bostadshus beror på, att taken på stallarna får bli
sämre innan de bytas.
Herr ordförande,
mina damer och herrar!’
Äntligen har turen kommit till er; efter timmars väntan,
medan era kongresskamrater har avlevererat sina
oändliga och urtråkiga anföranden, bereder sig ordförande på
att överlämna ordet till er. Han tillkännager titeln på ert
föredrag; ni reser er och åtföljd av några spridda
hövlig-hetsapplåder går ni raskt fram till talarstolen; ni
snubblar något på översta trappsteget och trasslar in fötterna
i ledningarna till högtalaren.
Ni säger: "Herr ordförande, mina damer och herrar" och
så börjar ni leta efter ert manuskript i kavajens
innerficka. Ni blir bestört ett ögonblick, när ni inte finner det
där, men ännu har ni inte alldeles förlorat er
sinnesnärvaro och så kommer ni ihåg att ni i stället hade stoppat
det i vänstra ytterfickan. Sedan ni har fiskat upp det, är
ni färdig att sätta i gång efter att först ha avlevererat
några illa valda, inledande ord, soin ni har tuggat på den
sista timmen eller så.
Ert långsökta lilla inledningsskämt narrade inte många
att skratta, men ni är alldeles för förvirrad för att
bekymra er om den saken. En smula skakis häller ni kraftigt
med båda händerna i ert omfångsrika manuskript, och
under det att ni omsorgsfullt undviker mikrofonen sätter
ni i gång med att läsa innantill. Efter att ha läst en sida
blir ni en smula förskräckt över den stora uppgift, som
ligger framför er. Ni undrar ett ögonblick, om ni skall
hinna med ert anförande på de 20 minuter, som har
kommit på er lott. Men det har ni inte möjlighet att tänka
vidare på just nu, och det kommer i varje fall att visa sig
med tiden. Ni fortsätter med ögonen fasthängande vid
manuskriptet. Nu börjar någon taktlös åhörare i bortre
delen av rummet att ropa: "Högre!" Förargad höjer ni
rösten några rader framåt, men det kan man ju inte tänka
på i längden utan att komma av sig. Er röst dalar därför
snart ner till det vanliga tonläget, och i fortsättningen
fäster ni inte något som helst avseende vid dylika obefogade
anmärkningar.
Vid det här laget har ni återfått en del av ert
självförtroende; ni ångar fram för full maskin, men vågar inte
kasta en blick på åhörarna, för då är det lika illa igen,
och så vet ni inte längre var ni är. Ni bara går på utan
en tanke på tiden. Så småningom märker ni i alla fall att
ordföranden försöker signalera något till er, men ni har
nog av era egna bekymmer och fortsätter att läsa tills
ni märker att ni har kommit till det välkomna ögonblick,
då ni kan visa edra bilder.
I det ni säger: "Jag har några ljusbilder, som jag skulle
vilja visa, om tiden tillåter", börjar ni frenetiskt att leta
efter signalknappen till maskinisten och finner efter ett
ögonblicks förvirring att ni håller den i ett fast grepp i
höger hand.
Den första ljusbilden kommer fram, ni vänder ryggen åt
åhörarna och börjar konfidentiellt att tala om för den
vita duken vad bilden föreställer. Det tar ganska lång tid,
därför att det är en komplicerad tabell med massor av
uppgifter. Den här delen av ert anförande tar ändå inte mer
än en halvtimme, eftersom det bara är ett dussin bilder,
som ni skall visa, och de är fyllda av uppgifter i tabellform
och hopslingrade kurvor. Medan ni håller på med
förklaringarna, upprepar ni praktiskt taget allt som ni har sagt
innan bilderna började visas.
Anförande i American Concrete Institute av R \V Crum, refererat i
J. Amer. Inst. Archit. sept. 1946.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
