- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 76. 1946 /
1184

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 47. 23 november 1946 - »Herr ordförande, mina damer och herrar!» av r

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i08i)

TEKNISK TIDSKRIFT

Då ljuset tänds igen, märker ni att ordföranden håller på
att få slag, och en röd signallampa brinner på bordet
framför er, men hela föredraget skulle vara meningslöst,
om ni inte läste upp era slutsatser, och så strävar ni
manligt på vidare allt intill slutet.

Till sist har ni inte mera att läsa, ni bockar er och
vacklar ner från talarstolen med en värmande inre känsla, som
säger er: "Det där gjorde du bra." Denna känsla förstärks
av applåderna, som den här gången är kraftigare och
avslöjar att åhörarnas känslor av lättnad över att ni har
slutat är något starkare än deras hövlighet att ge er en liten
uppmuntran när ni började. Om sanningen skall fram, har
ingen människa lyssnat under de sista fyrtiofem
minuterna.

Ordföranden säger nu: "Tyvärr tillåter inte den långt
framskridna tiden att vi tar upp någon diskussion med
anledning av detta intressanta föredrag. Vi måste i stället
övergå till nästa punkt på programmet." Stött i kanten
tänker ni, att om de föregående talarna inte hade hållit
på så länge, så hade ni kunnat få till stånd en trevlig
diskussion om ert fängslande ämne. Ni är emellertid alldeles
för överväldigad av lättnad över att saken nu är
överstånden för att länge kunna hysa några känslor av det slaget,
och slår er ner på ert ryggslut för att avnjuta nästa
föredrag i så gott som medvetslöst tillstånd.
Men i stället för att, som ni hade hoppats, vaggas till ro
av något välgörande entonigt ordflöde, tycks det hålla på
att hända någonting. Dåsigheten börjar försvinna, mannen
uppe på estraden talar på ett sådant sätt att ni mot er
vilja tvingas att intresserat höra på. Han läser visserligen
från manuskript, men av det sätt på vilket han håller sina
papper, kan ni se att det inte är fråga om något långt
anförande. Det förefaller som om han så väl visste vad
han skall säga att han kan se upp och faktiskt prata med
auditoriet större delen av tiden.

Han behöver inte många ord för att sätta er in i vad
föredraget handlar om, och så hoppar han alldeles över
de långtrådiga detaljer om vad han har gjort, som tog så
mycken tid för er, och talar i stället om, vad han har
kommit till för resultat. Snart kommer han till en punkt i
sitt anförande som bör illustreras med en bild. Utan att
göra något avbrott i anförandet, ger han signal till
maskinisten, och den första bilden visar sig. Det är bara en
liten enkel tabell, som var och en kan uppfatta med en
enda blick, men av verklig betydelse. Talaren kastar en blick
över axeln för att kontrollera att bilden är den rätta, han
ger en kort beskrivning och går så vidare. Om en stund
kommer han till nästa ljusbild. Den här gången är det ett
diagram; det är en enda kurva, som visar just vad han
vill ha fram utan någon tidsförlust.

Nåväl, tiden går och även i det här fallet ger
ordföranden talaren en vink om att hans tid snart är slut.
Märkvärdigt nog tycks det inte bekymra honom på något sätt,
han tar bara fram det sista arket av manuskriptet, läser
det snabbt och drar sig elegant tillbaka.
Det låter nästan för bra för att vara sant — för smattret
av uppskattande applåder väcker er och ni upptäcker att
ni har råkat slumra en smula, men mannen har gjort ett
bra jobb och blivit färdig så gott som på minuten. Kanske
tog han sekreterarens instruktionsbrev på allvar.

Medan ni genomlider resten av programmet, tänker ni:
"Jag önskar att jag kunde åstadkomma ett sånt där
föredrag", men så säger ni: "Men det var väl tusan om jag
inte skulle kunna göra det." Som den inbitna
föreningsmänniska ni är, och dessutom medarbetare i en del
tekniska tidskrifter, sätter ni i gång med att utbilda er till
en framgångsrik, intresseväckande talare med hjälp av
några få principer, som ni kom på medan ni slöade igenom
det tråkiga sammanträdet.

För det första inser ni, att de flesta tekniska föredrag
måste vara tillräckligt långa för att fullständigt täcka
ämnet, och att de måste vara försedda med uppgifter för den
flitiga läsare som slutligen skall använda ert material,

men ni har också klart för er att det inte finns någon
anledning att i ett muntligt föredrag lägga fram allt detta,
och att ingen skulle fatta vad ni säger, även om ni gjorde
er besvär att göra det. Ingen kan smälta ett tekniskt
föredrag bara genom att läsa det en gång. Många meningar
måste läsas om och om igen och flitigt studeras; varför
skulle ni då förutsätta att någon skulle kunna fatta
alltsammans medan ni läser det för honom? Då är det ju bra
mycket bättre att bara läsa upp de viktigaste delarna, som
auditoriet kan fatta medan ni håller på med er uppläsning.

För det andra är det alltså tydligt att det första man
måste göra är att åstadkomma ett sammandrag av
föredraget, som kan läsas på den tid som står till buds. Tjugo
minuter är ungefär lagom, även om en och annan särskilt
begåvad människa kan fånga auditoriets uppmärksamhet
t.o.m. en halvtimme med ett torrt tekniskt ämne. Lägg
alltså upp ert föredrag så, att ni talar om vad ni har gjort
och varför ni gjorde det; hoppa sedan över alla de
tråkiga detaljerna om hur ni gick till väga och berätta i
stället om vad ni har kommit till för nya och intressanta
resultat.

För det tredje skall ni, när ni har fått sammandraget
färdigt, läsa ert föredrag högt för att kontrollera tiden.
Så skriver ni sammandraget om igen, så att det just
passar in på den föreskrivna tiden. Så repeterar ni det igen
för er hustru, er sekreterare eller framför spegeln, tills ni
kan framföra det med en viss livlighet och vända er direkt
till åhörarna. (Ibland är det en bra hjälp att välja ut
någon som ser ut som om han skulle vara av er uppfattning
och rikta många av era anmärkningar till honom. Hans
nickningar kommer att sporra er att gå vidare. Eller också
kan ni vända er till någon som sitter och ser slö ut och
se om ni kan väcka honom.)

För det fjärde får ni inte glömma ljusbilderna; om de
är väl utförda, kan de i hög grad bidra till att göra ert
anförande mera lättförståeligt. Men kom ihåg att låta
varje bild endast uttrycka en tanke, och gör bilden så
enkel, att ni endast behöver ånge dess underskrift. Det
bästa är att använda bilderna för att belysa enstaka
punkter under föredragets gång. Om ni tar alla bilderna på
en gång vid slutet av föredraget, är det stora chanser till
att ni ödar bort tiden med att repetera vad ni redan har
sagt.

För det femte kan det trots allt inträffa, att ni har
missräknat er och att ordföranden anger att tiden är ute, innan
ni är fullt färdig med vad ni vill säga. Varför då inte på
förhand göra er beredd på den möjligheten, så att ni bara
behöver läsa upp edra avslutande ord och sedan sluta
föredraget?

För det sjätte, när ni har utarbetat och framfört flera
föredrag på detta sätt, kommer ni troligen underfund med
att det finns ett ännu bättre sätt: när ni har skrivit
sammandraget, skriv då det viktigaste av detta, lär er det
utantill och lev er så in i ert ämne, att ni inte behöver något
manuskript. Bara prata på och följ i minnet huvuddragen
av föredraget. Det är naturligtvis bra att ha de viktigaste
punkterna av föredraget upptecknade på små kort, som ni
har i fickan för att användas vid behov. Det är inte
troligt att ni kommer att behöva dem, men om ni har de där
korten, kommer ni att känna er lugnare. Om ni talar fritt,
är det lätt att hålla på för länge, så att ni får en varning
från ordföranden, och då är det bra att ha
avslutningsorden utarbetade, så att ni bara behöver ta upp kortet och
läsa innantill, om ni inte har haft tid att lära er det
utantill.

Slutligen är det en princip som bör nämnas och som är
av särskild betydelse, då det gäller ett kort muntligt
anförande: Skriv enkelt, använd vanliga ord och uttryck.
och så få av dem som möjligt.

När man läser vad jag här har sagt, förefaller det att
inte vara så svårt, och jag tror inte att man behöver vara
expert för att följa de här reglerna. Jag tror nästan att
jag själv en dag skall försöka följa dem! r

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:31:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1946/1196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free