Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 50. 14 december 1946 - Nya metoder för magnetometri, av Gustaf Ising
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 december 1946
1303
stämda intrycket, att denna konstruktion — trots
en viss yttre skönhet — i det stora hela var
förfelad, såsom varande alltför bräcklig och
komplicerad för ett pålitligt fältinstrument. Men
måhända skall principen om automatisk
azimutin-ställning kunna bättre realiseras i en enklare
utföringsform.
Elektromagnetiska induktionsmetoder
Det mesta arbetet efter 1943 har emellertid
ägnats åt de elektromagnetiska
induktionsmeto-derna för att få fram lämpliga jordinduktorer
och därtill passande känsliga galvanometrar
(fluxmetrar), som kunna användas ombord på
fartyg eller i flygmaskin. Induktionsmetoderna
ha framför den tidigare beskrivna magnetometern
den fördelen, att jordinduktorn kan uppställas för
sig på den med hänsyn till farkostens
egenmagne-tism lämpligaste platsen — vid flygmaskiner
måhända i en från planet nedfirad korg — medan
en dubbelledare förbinder den med en fluxmeter,
uppställd på en för avläsning eller registrering
bekväm plats ombord.
Med hänsyn till farkostens kursändringar bör
man emellertid söka åstadkomma jordinduktorer,
som medge riktiga bestämningar oberoende av
stativets azimutinställning. För H-bestämningar
behöves endast en ordinär jordinduktor, i form
av en enda spole, som roterar kring en vertikal
axel; amplituden i det magnetiska flödets
variation ger ett direkt mått på horisontalintensiteten.
För Z-bestämningar åter ligger saken icke lika
enkelt till; men en matematisk betraktelse visar,
att man även där kan nå målet med hjälp av en
dubbelverkande jordinduktor, försedd med två
lika spolar, som vridas i motsatt led kring
horisontella, parallella axlar.
Betrakta till en början en enda spole, som
roterar i det jordmagnetiska fältet kring en
horisontell diameter (fig. 6). Vi tänka oss i fältet ett fast
(höger-) koordinatsystem med z-axeln lodrätt
nedåt; spolens rotationsaxel antas vara parallell med
y-axeln (vinkelrätt utåt från papperets plan).
Det flöde som fältet sänder genom spolen,
uttryckes i vertikalkomposanten Z och den mot
Fig. 7. Friktionskoppling,
där förskjutning av en stav
ger två motsatta rotationer.
rotationsaxeln vinkelräta horisontalkomposanten
X genom formeln
ø^S (Z eos #-f Z sin (1)
där S är spolens lindningsyta och den vinkel,
som spolens lindningsplan bildar med
horisontalplanet*. Antag nu, att man även har en spole 2,
med samma lindningsyta men ett annat läge
flödet genom denna är
$2 = S [Z eos + X sin &’) (2)
Om man nu genom en kuggutväxling eller på
annat sätt sörjer för att relationen
— & (3)
ständigt är uppfylld, dvs. låter spolen 2 vrida sig
i negativ led symmetriskt i förhållande till
spolen 1, så blir
ø2i= S [Z eos 0 — X sin tf) (2 a)
Kopplas båda spolarna i serie med varandra, så
fås genom addition av (1) och (2 a) totalflödet
i kretsen
Øi + <Z>2 — 2 S Z eos & (4)
endast Z-komposanten övar då någon effekt.
Kopplas de åter emot varandra blir totalflödet
(i den till spolen i svarande positiva riktningen)
0 f= _ &2 r= 2 S X sin & (5)
i detta fall verkar endast Z-komposanten. &
mätes med hjälp av en i kretsen inkopplad
fluxmeter. Om vridningsaxeln i stället förlägges
parallellt med x-axeln, erhållas fältets Z- och
y-komposanter.
Generellt kan alltså sägas, att en jordinduktor
med ett par dylika spolar medger att, utan
ändring av uppställningen, bestämma två mot
varandra vinkelräta fältkomposanter, nämligen
dels den komposant som är vinkelrät mot
spolarnas gemensamma utgångs- eller nollplan (vilket
ovan antagits sammanfalla med
horisontalplanet) dels den som är parallell med detta plan och
vinkelrät mot vridningsaxeln. Har man en
jordinduktor, försedd med två olika orienterade
spol-par, så kan man därmed, utan ändring av
apparatens uppställning, bestämma samtliga
fältkomposanter.
Relationerna (4) och (5) ha experimentellt
verifierats under medverkan av fil. mag. S Åslund.
De första försöken utfördes med en enkel
apparat, i vilken båda spolarna samtidigt kunde
omläggas 180° med hjälp av en i fig. 7 skisserad
friktionskoppling. På vardera spolens
vridnings-axel satt ett friktionshjul 1 resp. och mellan
* Eller exaktare uttryckt: den vridning i positiv led kring y-axeln,
som har fört spolens positiva normal (n) från dess utgångsläge
längs z-axeln till dess läge för ögonblicket. Normalens positiva
riktning är genom korkskruvsregeln bestämd ur den godtyckligt valda
positiva strömriktningen i spolen.
Fig. 6. Spole, vridbar kring
y-axeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
