Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 51. 21 december 1946 - Elektriska hjälpmaskinerier på fartyg, av Jan Liljeblad - Sonoradio-boj, av D H - Ur bankdirektör J H Palmes fond för ekonomisk upplysning och ekonomisk forskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1.1332
TEKNISK TIDSKRIFT
leverantören kunde inrikta sig på att tillverka
vissa standardiserade typer, som kunde
fram-tas i stora serier och i normala tider hållas i lager,
vilket otvetydigt betyder en kapacitetsökning och
ekonomisk vinst, som för kunden skulle visa sig
i form av ett lägre maskinpris. Den kortare
leveranstiden eller eventuella lagerhållningen är för
kunderna naturligtvis av stor betydelse, men av
ännu större värde är förmodligen den förenklade
service och möjligheten att hålla ett rimligt men
ändå relativt komplett reservdelslager, som
härigenom skulle erhållas. Hur har nu en dylik
differentiering av varvtalen kunnat uppstå, och vilka
åtgärder skall vidtas, för att en av alla önskad
standardisering skall kunna uppnås? Den första
frågan kan nog besvaras med att i första hand
fläkt- och pumpfirmor sedan långt tillbaka varit
vana vid att alltid kunna välja just det varvtal,
som med hänsyn till omständigheterna i varje
enskilt fall skulle med en viss storlek på pumpen
eller fläkten ge den enligt specifikationen
önskade kapaciteten. Härmed har vi också svaret givet
på den andra frågan. Specifikationerna måste
således skrivas med en viss tolerans, och fläkt- och
pumpfirmorna måste i sitt val av varvtal bindas
vid en av berörda parter gemensamt uppgjord
varvtalsserie. Ur ren motorsynpunkt skulle det
vara till fördel, om denna varvtalsserie bleve
individuell för varje typstorlek, då härigenom
maskinerna skulle kunna bättre utnyttjas, men en
generell och för alla motorstorlekar gemensam
serie synes dock ur andra, inte minst ur
psykologiska synpunkter, erbjuda så påtagliga
fördelar, att jag förmodar, att något annat ej kan
komma i fråga. Förslagsvis skulle man således
kunna tänka sig följande serie:
dieselgeneratorer: 350, 425, 500 r/m,
motorer: 600, 750, 1 000, 1 500, 2 200, 3 000 r/m.
Detta nämnes endast som ett diskussionsförslag,
uppgjort utan samråd med dieselmotorfabrikant
eller pump- och fläktleverantör.
Till standardiseringen hör naturligtvis också,
att inte specifikationen föreskriver, att vissa
motorer skall vara kompoundlindade och andra
shuntlindade. Ur elektrisk synpunkt är det endast
för de minsta, direktstartande motorerna under
ca a/2 hk och för vissa större motorer vid högre
varvtal, som en kompoundlindning är önskvärd
eller nödvändig, och huruvida detta är fallet eller
ej avgöres säkerligen bäst av motorleverantören.
Sedan finns naturligtvis en del smådetaljer, som
olika beställare kan ha olika åsikter om. Så t.ex.
önskar vissa kunder genomgående delade
kullagerlock för inspektion och smörjning av
tapplagret, medan andra föredrar ventilsmörjning.
Den senare anordningen är ur
smörjningssyn-punkt säkerligen att föredra, då man förhindrar
allt för riklig smörjning av lagret, men kan
knappast anbringas på mindre maskiner. Ur standar-
diseringssynpunkt är det därför lämpligast att
upp till en viss axeltappsdiameter använda
delade kullagerlock och vid diameter över denna
gräns ventilsmörjning.
För apparaternas del är antalet typer redan nu
så begränsat, att några ytterligare åtgärder
knappast behöver vidtas. Jag vill emellertid framhålla,
att normala pådrag utan svårighet kan hållas i
lager men däremot knappast färdiga
reglerpå-drag, och detta kan ju förutom merpriset vara en
orsak till att icke i onödan begära
varvtalsreglering.
Sonoradio-boj. Under kriget använde de allierade för
bevakningsändamål bojar, innehållande en hydrofon
kombinerad med en ultrakortvågssändare, varvid hydrofonen
till sändaren överförde det ljud, som utsändes från ett i
bojens närhet befintligt fientligt fartyg, och sändaren
vidarebefordrade detta till exempelvis ett flygplan, som
kunde befinna sig många mil från platsen. Bojarna hade
formen av ett långsmalt rör med 1 m längd och 1 dm
diameter. I rörets övre ända satt på en isolator ett
ut-dragbart antennspröt och en fallskärm och i dess nedre
ända en nickelcylinder, försedd med en lindning av
isolerad koppartråd.
Bojen kastades ut från ett flygplan, varvid piloten
omedelbart före utkastet drog ut antennsprötet och vred om
en strömbrytare. Då bojen nådde vattenytan påverkades
en behållare innehållande ett färgämne, vidare lösgjordes
nickelcylindern och nedsänktes till ca 6 m vattendjup. Av
färgämnet färgades vattenytan runt omkring bojen med
en för varje boj speciell färg. Flygplanets navigatör kunde
härigenom lätt bestämma bojens exakta position.
Bojen fungerade på följande sätt. På magnetostriktiv väg
överfördes av nickelcylindern det buller som alstrades av
ett i närheten varande fartyg till en förstärkare, vilken
matade ett reaktansrör, och detta i sin tur
frekvensmodu-lerade en elektronkopplad Hartley-oscillator (frekvens ca
18 Mp/s). Oscillatorns anodkrets var avstämd till första
övertonen, och denna fördubblades ytterligare i det till
antennsprötet kopplade matarsteget. Antennsprötet var
våglängd långt. Den från antennen utsända effekten var
ca 0,1 W, vilket dock var tillräckligt för att ett flygplan
på 1 500 m skulle kunna "höra" bojen intill ca 90 km
avstånd.
Bojens elektriska utrustning matades av batterier, vilkas
livslängd var begränsad till 4 h. En vaxpropp i bojens vägg
påverkades av havsvattnet, så att bojen efter denna tid
vattenfylldes och sjönk, för att förhindra, att den blev
bärgad av fienden.
Då det gällde att bevaka en längre kuststräcka kastades
ofta ett helt fält av bojar, vilkas sändningsfrekvens skiljde
sig från varandra med 0,8 Mp/s. Frekvensskalan i det egna
flygplanets mottagare var försedd med en färgcode, där
varje färg motsvarades av färgen kring resp. boj.
Det säger sig själv, att bojarna var mycket användbara,
då de dels sparade både folk och fartyg, dels utförde
bevakningstjänsten utan att de röjde sig själva. Dessutom
var de så små, att de svårligen kunde upptäckas med
ekoradio (Electronics april 1946). D H
Ur bankdirektör J H Palmes fond för ekonomisk
upplysning och ekonomisk forskning kan anslag ansökas för
skrifter eller undersökningar av nationalekonomiskt
innehåll, för anordnande av föredragsserier över sådant ämne
eller ock för upplysningsverksamhet i annan form på det
ekonomiska området. Ansökan om anslag, ställd till
Nationalekonomiska föreningens styrelse, bör före den 15
januari 1947 inlämnas till fil. lic. Gustav Cederwall,
Konjunkturinstitutet, Storkyrkobrinken 4, Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
