Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 52. 28 december 1946 - Höggradig rening av avloppsvatten, av Halvar Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1.1354
TEKNISK TIDSKRIFT
genom större kornstorlek hos filterbädden. Vad
konstruktionen i övrigt beträffar, kan man skilja
mellan en tysk och en amerikansk linje.
Amerikanarna välja ytbelastningen hög och förstärka
ofta avloppsvattnets spolverkan genom att en viss
del av avloppsvattnet rundpumpas genom filtret.
Därigenom minskas också flugbesvären. I det
tyska filtret har man sökt underlätta de
slam-sönderdelande organismernas verksamhet. Filtren
byggas in och tryckluft blåses in och får passera
bädden medströms. Härigenom undgår man
flugbesvären och vinner den fördelen, att illaluktande
gaser adsorberas och sönderdelas i bädden.
De högbelastade filtren ha något lägre renings
effekt än de lågbelastade. I Sverige finns en
anläggning med filter av amerikansk typ i Borås
och ett antal smärre tyska filter.
En verkligt originell konstruktion, som väl
knappast lämnat experimentstadiet, är
Schreiber-filtret. Filtermaterialets kornstorlek är mycket
liten. Bäddmaterialet tas ut en gång per dygn och
tvättas i en särskild anordning. Belastningen
uppges kunna höjas till 10—20 m3 per m3
filtermaterial och dygn. Filtren kunna utföras med stor
-höjd.
Vid aktiveratslamanläggningar få
bakteriekulturerna utveckla sig utan underlag av fast
filtermaterial. Förutsättningarna för metoden äro, dels
att en tillräcklig mängd siam hålles svävande i
luftningsbassängen, dels att tillräcklig mängd
syre tillföres. Uppehållstiden i
luftningsbassäng-erna var tidigare lång, minst 6 h. Man har på
senare tid pressat ned denna tid genom intensivare
luftning och omrörning. Därvid måste man i regel
ordna med extra luftning av återgångsslammet.
Av de många konstruktionerna på
luftningsbas-sängerna vill jag här endast omnämna, dels den
i USA allmänt införda "diffused air ’-metoden och
dels det i Kristianstad, Åstorp och Orup
tillämpade inkaförfarandet. Vid den amerikanska
metoden inblåses luft genom på bottnen av de ca 4 m
djupa bassängerna placerade porösa plattor,
varvid det ofta lönar sig att hålla vattnet i roterande
rörelse med mekaniska anordningar. Vid
inkaförfarandet cirkuleras vattnet med pump över en
silbotten, genom vilken luft inblåses medelst fläkt.
Metoden har lyckats mycket bra, trots att man
icke använder försedimentering och trots att
luftningstiden är mycket kort. Det renade vattnets
biokemiska syreförbrukning ligger vid normal
belastning under 30 mg/i. Luftmängden är betydligt
större än vid övriga metoder.
Bevattning av ängar förekommer i Lund, där
förutsättningarna för dess tillämpning äro mycket
stora och där den lyckats mycket bra. I övriga
delar av landet torde förutsättningarna vara
väsentligt mindre gynnsamma. Ur hygienisk
synpunkt synes man kunna hysa vissa betänkligheter
mot denna metod.
Huvudparten av Stockholms avloppsvatten renas
för närvarande låggradigt och avledes till
hamnområdet i innersta delen av Stockholms skärgård.
I mindre omfattning tjänstgör även den östligaste
delen av Mälaren såsom recipient.
Stockholms innerskärgård är en fjord, vars
djupvatten genom trösklar i sunden vid Vaxholm
hindras att fritt kommunicera med havets
djupvatten. Under det utströmmande ytvattnet från
Mälarens utlopp befinner sig från Trälhavet i
ytterskärgården inkommet djupvatten med en
ursprunglig salthalt av ca 5 °/00. Täthetsskillnaden
mellan ytvattnet och djupvattnet är så stor, att
varje genomgripande vertikalcirkulation är
utesluten. Djupvattnet kan sålunda ventileras endast
genom inströmning av syrerikt saltvatten från
Trälhavet genom Oxdjupet, som är den djupaste
förbindelseleden och har ett djup av 12 m. Efter
tillkomsten av Henriksdals reningsverk utsläppes
det låggradigt renade avloppsvattnet vid
hamnområdets botten på ett djup av 30 m. Eftersom
avloppsvattnets täthet är lägre än djupvattnets
men högre än ytvattnets, kommer avloppsvattnet
att stiga uppåt tills det möter ytlagret, då det
breder ut sig som ett mellanskikt mellan 7 och
14 m djup.
Vid längre tids stagnation av den inåtgående
bottenströmmen — i regel är omsättningen i
djupvattnet minimal under tiden juni—oktober —
förbrukas syret i mellanskiktet och vid bottnen
av avloppsvattnets organiska substans och bildas
genom reduktion av havsvattnets sulfater
betydande mängder svavelväte. Detta kan resultera
i att allt djup vatten i hamnområdet mellan 7 m
djup och bottnen blir svavelvätehaltigt. I och för
sig spelar detta icke någon större roll, men vid
speciella tillfällen kan svavelvätehaltigt vatten
stiga upp till ytan, resulterande i dålig lukt och
fiskdöd.
För att råda bot på dessa svårigheter kan man
antingen underkasta avloppsvattnet höggradig
rening eller söka förbättra djupvattnets
omsättning. Genom omfattande hydrografiska
undersökningar, delvis utförda i intimt samarbete med
oceanografen, professor Hans Pettersson har
klarlagts, att de nuvarande svårigheterna kunna
hävas genom upprensning av Oxdjupet. Härigenom
uppskjutes frågan om biologisk rening av det till
Saltsjön avledda vattnet på mycket lång tid,
vilket medför avsevärda besparingar. Det förtjänar
nämnas, att ytvattnets beskaffenhet ur kemisk
synpunkt för närvarande ej ger anledning till
erinran. Det biokemiska syrebehovet är högst 4
mg/l. Erforderlig förbättring av ytvattnet ur
bakteriell synpunkt kan erhållas genom klorering av
avloppsvattnet.
De hydrografiska förhållandena i Mälaren förete
vissa likheter med dem i Saltsjön.
Bottentrösklarna i Norrström äro dock grundare än den i
Oxdjupet. Någon kontinuerlig inströmning av
saltvatten förekommer därför ej. Endast vid de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
