Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 11 januari 1947 - Vad vi har att vänta av oljeindustrin, av SHl - Maxwell's demon i arbete, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
TEKNISK TIDSKRIFT
att utrusta de allierade styrkorna för mekaniserad
krigföring.
USA:s import av gummi före kriget uppgick till ca 500 000
t/år. På grund av kriget i Europa och de osäkra
förhållandena över huvud taget importerades lyckligtvis extra stora
kvantiteter under åren 1940 och 1941. Efter japanernas
anfall upphörde gummitillförseln praktiskt taget
fullständigt. Endast mindre kvantiteter erhölls från Ceylon, Afrika
och Sydamerika. Den syntetiska gummiindustrin måste
snabbt utvecklas. Med hjälp av dess produkter blev det
möjligt att fullständigt fylla de allierades militära och
även deras nödvändigaste civila behov under kriget. När
Japan kapitulerade sommaren 1945, var den syntetiska
gummiproduktionen i USA betydligt större än importen av
naturgummi under något tidigare fredsår. Den produktion,
som planerats för 1946, är större än den totala
världskon-sumtionen av gummi under något föregående år.
Gummimolekylen är mycket större än de största
molekylerna i petroleum och utpräglat trådformig. Gummits
säregna elastiska egenskaper anses uppkomma genom att
dessa trådar är hoptrasslade och sammanflätade. Vid
framställning av gummi ur petroleum måste man därför söka
imitera den kedjeliknande molekylstrukturen. Detta sker
genom att framställa små molekyler med hög kemisk
reaktionsförmåga. Dessa kan då genom polymerisation
kopplas ihop den ena vid den andra till långa kedjor. Ett
av de ur pertoleum erhållna ämnena, som används för
detta ändamål, är butadien, ett kolväte med fyra
kolatomer och två dubbelbindningar. Vid rumstemperatur är
butadien en gas, och den måste därför komprimeras för
att tas i vätskeform. Det har visat sig fördelaktigt att
polymerisera butadien tillsammans med andra ämnen
framför allt styrol. Härvid erhålles ett bilringsgummi, soin
brukar kallas buna S. Metoden utarbetades först i Tyskland,
och det mesta gummi, som nu tillverkas, är av denna typ.
Vid polymeriseringen emulgeras butadien och styrol med
vatten tillsammans med tvål och små mängder andra
ämnen, som tillsätts för att reglera reaktionen. Denna sker
under ett tryck av flera at i stora autoklaver rymmande
ca 100 000 1 och pågår i 15—16 h vid något förhöjd
temperatur. Det erhållna polymerisatet utgörs av små
finfördelade gummipartiklar. Vid tillsats av elektrolyter (ett salt
och en syra) koagulerar emulsionen, och den erhållna
fällningen tvättas och torkas. Man kan nu av denna produkt
framställa personbilringar med exakt samma egenskaper,
som naturgummiringar hade före kriget.
Butadien polymeriseras även tillsammans med
akryloni-tril i stället för med styrol. Härvid erhålles en produkt,
som kallas buna N eller perbunan. Till skillnad från
natur-gummi och buna S påverkas perbunan icke av olja. Den
sväller något men icke på långt när så mycket som
naturgummi, vilket därvid förlorar nästan all hållfasthet. Detta
oljebeständiga gummi användes under kriget huvudsakligen
till skottsäkra och självtätande oljetankar för flygplan samt
till de oljeledningar, som drogs tvärs över Europa för att
förse de framträngande allierade styrkorna med bränsle.
En annan syntetisk produkt av detta slag är butylgummi,
som helt och hållet erhålles ur petroleum. Isobutylen, som
finns i raffinaderigaserna, är i detta fall det huvudsakliga
utgångsmaterialet. Endast en liten mängd diolefin, t.ex.
butadien eller isopren, tillsätts för att göra produkten
vul-kaniserbar. Butylgummi är betydligt tätare gentemot gaser
än något annat slag av gummi och används därför i stor
skala till innerslangar. Vid de första försöken med
butylgummi visade sig detta ha mycket liten elasticitet. Man
fann emellertid snart, att delta berodde på temperaturen,
i det butylgummi vid 100° hade lika stor elasticitet som
naturgummi. Det var sedan möjligt att genom införande
av diolefin och vulkanisering vidga dess elasticitetsområde
tillräckligt mycket. Den process, som används vid
tillverkning av butylgummi, är unik så till vida, att den utförs
vid mycket låg temperatur, —100°. Detta förhållande
vållade en mängd problem, då ingen tidigare genomfört
kemiska reaktioner i stor skala vid så låg temperatur.
Eftersom reaktionen är oerhört snabb, är den svår att
kontrollera vid en stor anläggning. En mångfald andra
svårigheter måste också övervinnas, men nu framställs dock
butylgummi med en kapacitet av ca 300 t/dygn.
Närbesläktade med det syntetiska gummit är de nya
harts-och plasticmaterial, som också framställs av petroleum.
Den syntetiska gummiindustrin synes kanske ha mycket
litet att göra med petroleumindustrins huvudändamål, som
ju trots allt är att fylla den motoriserade transportens
behov av drivmedel. Det är emellertid förvånande att se,
hur nära alla ovan antydda tekniska strävanden är knutna
till transportproblemet. Petroleumindustrin ger sålunda
bränsle, smörjoljor och motoroljor; lösningsmedel och
hartser för målning och lackering av automobiler; sprit
för kylarsystemet; asfalt för isolering av ledningsrör samt
till vägbeläggning; gummi för motorinstallationen, för
diverse packningar, till fläktremmen, som golvbeläggning
och till sittdynor; gummi för isolering av tändkablar, till
innerslangar och däck samt till bensinpumparnas slangar.
SHl
Maxwells demon i arbete. En varelse, som kan sortera
molekyler efter deras hastigheter, har uppträtt i kemisters
och fysikers fantasi. Detta underliga väsen realiseras
nästan genom ett litet T-rör, som nu ägs av R H Milton
vid Johns Hopkins University. Genom att helt enkelt
pressa in luft genom det lilla sidoröret (se fig. 1) erhålles
nämligen en ström av kall luft i ena änden och av varm
i den andra. Milton besökte nyligen Tyskland för att
studera lågtemperaturteknik och fann då apparaten i
praktisk användning i Rudolf Hilsch’s laboratorium, Erlangen
Den ersatte där den vanliga förkylningen vid en maskin
för tillverkning av flytande luft.
Som fig. 1 visar, är konstruktionen ytterligt enkel. Om luft
trycks in genom sidoröret, under det kranen är helt öppen,
lämnar den apparaten till vänster, under det ytterluft sugs
in till höger. Stryps kranen, utströmmar emellertid
märkbart kallare luft till höger än till vänster. Den lägsta
temperaturen erhålles, när förhållandet kall till varm luft är
ca 1:3, maximal kylning uppstår, när detta förhållande
är ca 1 : 1. Vid en nyligen gjord demonstration visade
Milton, att rimfrost kan erhållas på den kalla röränden,
under det den andra känns varm. Härvid användes kvävgas
på 7 at a. En liknande effekt erhålles med vätgas, vilket
visar, att kylningen icke kan förklaras genom Joule—
Thomson-effekten. Milton påstår, att en temperatur på
ned till —35° kan erhållas vid 10 ata tryck.
Varför arbetar apparaten på detta sätt? Hilsch’s
förklaring, som grundar sig på gasmolekylernas förlust av
kine-tisk energi genom friktion, tillfredsställer icke Milton, men
ännu har varken han eller någon av hans kolleger kunnat
ge en acceptabel förklaring på fenomenet (Ind. Engng
Chem, 1946 h. 5. SHl
Fig. 1. Apparat för kylning av luft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
