Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 11 januari 1947 - Bolidens sjunk- och flytförfarande, av P Gudmar Kihlstedt - Terylene, av Kjellstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 4. Principschema för enkel uppdelning i malm,
gråberg och fingods.
malmen transporteras. Den grövre, tyngre
malmen sjunker och skrapas upp av rakorna, medan
pulpen, det finare godset och allt fritt gråberg
går över läpp. Gråbergsgodset siktas av på
vibrationssiktar och tvättas, medan den "lånade" tunga
pulpen återföres till malningskretsens
skrapklas-sifier och medför då råmalmens fingodsinnehåll.
Den ingående råmalmen har vid krossningen
passerat en 15 X 20 mm sikt, och det har visat
sig lämpligt att skilja av gråbergsgodset på 2 mm
sikt. Gråbergskorn under 2 mm i råmalmen
anrikas alltså ej bort i processen. I medeltal
avskiljes ungefär 10 viktsprocent hårdmalm.
Jämfört med den regelrätta sjunk- och
flytpro-cessen enligt amerikanskt mönster innebär den
speciella Bolidenprocessen avsevärda
förenklingar. Råmalmen behöver ej siktas och tvättas
före behandlingen. Man har ej heller något besvär
med beredning av suspensionen eller med dess
Fig. 5. Principschema för uppdelning i två steg i malm,
gråbérg, mellanprodukt och fingods.
återvinning och rening. Å andra sidan måste det
framhållas, att separationen ej uppnår fullt den
skärpa, som erhålles vid exempelvis konprocess
med kiseljärn som medium.
Emellertid överträffa resultaten avsevärt de
tidigare med skrädning och sättmaskinsanrikning.
Den behandlade svavelanrikningsmalmens
kisel-syrahalt har nedgått till ca 8—10 % mot tidigare
ca 13 %, medan den avskilda hårdmalmen är
renare från sulfider. Behandlingskostnaderna ha
nedbringats till omkring en tiondel av den
tidigare hårdmalmsavskiljningens.
Det kan förefalla, som om denna förenklade
sjunk- och flytprocess är något alldeles speciellt
just för de egenartade förhållanden, som gälla
för Bolidenmalmen. Användbarheten är
emellertid ej fullt så begränsad, utan en mångfald
anordningar äro tänkbara. I fig. 4 och 5 visas två
sådana principscheman. Det är av särskild vikt,
att den malningskrets, som ger den tunga pulpen,
kan vara relativt liten i förhållande till
sjunk-och flytseparationen.
Det är ju bl.a. malmmineralens specifika vikt och
malningsegenskaper i förhållande till
gråbergsmineralens, som är avgörande för om man i den
slutna malningskretsen skall kunna få en
tillräcklig uppladdning av malmmineral för
åstadkommande av lämplig tung suspension. De rätta
förutsättningarna härvidlag torde finnas även hos
flera av de svenska järnmalmerna. I de fall, där
de tekniska möjligheterna föreligga, bör med
Bolidenförfarandet kunna uppnås anrikning till
mycket låga kostnader.
Terylene. I England har nu framställts ett nytt syntetiskt
fibermaterial. Utgångsprodukterna är etylenglykol och
te-reftalsyra (p-bensoldikarbonsyra), vilka polykondenseras
till en polyester, som benämnes terylene. Denna kan sedan
omvandlas till fibrer, filmer, monofilamenttrådar eller
gjutas till lämpliga artiklar och är alltså närmast att
betrakta som en ny plastic.
De fibrer, som kan tillverkas av terylene, har i stort
sett de för de helsyntetiska fibrerna karakteristiska
egenskaperna: låg fuktighetsadsorption, ringa svällning i
vatten, hög motståndskraft mot kemikalier, särskilt syror och
blekmedel. Terylene angripes ej heller av bakterier eller
andra mikroorganismer. Särskilt anmärkningsvärd är
terylene^ höga motståndskraft mot ljus och värme, i vilket
avseende det är överlägset de flesta andra syntetiska
fibermaterial (nylon t.ex. försvagas under inverkan av ljus).
Draghållfasthetsegenskaperna kan regleras inom tämligen
vida gränser. Man kan sålunda av samma polyester
framställa såväl fibrer med hög draghållfasthet och låg
tänjbarhet som sådana med hög tänjbarhet och relativt låg
draghållfasthet. Slitlängden hos de starkaste sorterna
ligger över 72 km, vilket är högre än för nylon, fortisan och
andra höghållfasta fibrer. Även fibrernas finlek kan
varieras, och man kan alltså av samma polyester tillverka fibrer,
garner och vävnader av de mest skilda utseenden, struktur
och känsel. Färgningen erbjuder alltjämt en del
svårigheter, vilka man dock snart hoppas kunna överkomma.
Det betonas särskilt, att framställningen av terylene ännu
ej lämnat laboratoriestadiet och att det därför säkerligen
kommer att dröja år, innan fibern kan ställas till
textilindustrins förfogande i större mängder. Kjellstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
