Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 18 januari 1947 - Tendenser inom amerikansk ångteknik, av Torsten Wykman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
TEKNISK TIDSKRIFT
använder mellanöverhettning av ångan mellan
högtrycks- och lågtrycksturbinerna, då man i
allmänhet anser, att mellanöverhettning är en
avsevärd komplikation, åtminstone om belastningen
varierar i större utsträckning. Frågan om man
behöver mellanöverhettning eller ej är ju
beroende av högtrycksångans temperatur och med
den nuvarande maximigränsen 510° kan man
utan att få alltför fuktig ånga i lågtrycksområdet
arbeta med ett admissionstryck av upp till ca
110 atö, utan att alltså behöva tillgripa
mellanöverhettning. Detta förklarar, varför just 110 atö
för närvarande är maximitrycket för det stora
flertalet anläggningar. Det är dock ingen tvekan
om, att man, när man fått lite mer erfarenhet
av temperaturer över 510° och dessa är goda,
skall gå högre, och i och med det har man också
möjlighet att höja trycket i motsvarande grad.
Erfarenheter av höga ångtryck
Erfarenheterna av höga ångtryck är nästan
uteslutande goda. Vid de högtrycksanläggningar,
som jag besökte (90—110 atö), hade man
beträffande det rent mekaniska (ventiler,
rörledningar osv.) ej haft något som helst krångel
under de i genomsnitt 5—6 år, som anläggningarna
hade varit i drift. Man har också kommit långt
i USA, när det gäller exempelvis utförandet av
högtrycksarmatur; konstruktionerna är oerhört
kraftiga och materialet mycket högklassigt.
Vidare har man nästan helt gått ifrån
flänsanslut-ningar på ventilerna; praktiskt taget all
högtrycksarmatur svetsas in i rörledningarna. T.o.m.
brösten på ventilerna svetsas i många fall fast
mot ventilhusen för att man skall få bort alla
slag av flänsförbindningar, som kan ge upphov
till läckning.
För att i största möjliga mån undvika ventiler,
som blir dyra och som kan förorsaka
driftkrångel, samt för att spara högtrycksrörledningar
har man numera inom de större kraftbolagen mer
och mer gått in för enhetsprincipen vid
nyinstallationer. Detta innebär, att aggregaten ställs upp
som enheter, vardera bestående av 1—2 pannor,
matande en turbin; dessa enheter har ej någon
som helst förbindelse med varandra på
högtryckssidan. Inga avstängningsventiler finns mellan
pannor och turbin. Detta uppställningssätt
medför givetvis att vid fel av något slag på antingen
pannor eller turbin måste hela aggregatet ställas
av. Detta spelar dock ej så stor roll i Amerika,
där de större kraftbolagen i regel har flera
kraftstationer och man alltid har reserv någonstans,
som kan tas till i dylika fall. Detta är en sak,
som sällan kan tillämpas i Sverige, där man i
regel inte kan kosta på sig en så fullständig
reserv både på pann- ocli turbinsidan, som detta
arrangemang fordrar.
Inte heller när det gäller övrig utrustning för
högtrycksanläggningarna, såsom t.ex. matarpum-
par, hade man haft några egentliga bekymmer.
Dessa är också i allmänhet oerhört påkostade i
fråga om material och utförande och betingar
priser, som för en svensk låter häpnadsväckande.
Man har emellertid också i ett par avseenden
haft en del mindre goda erfarenheter av de höga
trycken. Flera av de nyare anläggningarna, som
jag besökte, liade sålunda haft tubhaverier i
pannornas eldstäder på grund av utvändiga
spricknät på tuberna. Amerikanarna kallade det
med ett målande uttryck för "elefanthud". Detta
fenomen, som säkerligen orsakas av hög specifik
värmebelastning på tuberna i samband med
otillräcklig vattencirkulation, hade uppträtt även
på vertikala tuber. En bidragande orsak är
givetvis också den relativt stora godstjockleken i
tuberna, som är nödvändig vid de högre trycken,
åtminstone vid pannor med naturlig cirkulation,
där tubdiametern ju måste väljas ganska stor.
Ett annat fenomen, som mycket nära
sammanhänger med det nu nämnda, är utvändig
korrosion genom slaggangrepp. Detta har också
uppträtt i åtskilliga högtryckspannor på
eldstadstuberna och på strålningsöverhettare. Man
förklarar det med att det normala oxidskiktet på
tubernas yttersida avlägsnas successivt, dels på kemisk
väg genom att järnoxiden i vissa fall reagerar
med den smälta slaggen, dels genom ren
mekanisk verkan av slagg, som fastnat på tuberna
och som, när den bryts loss, tar med sig
oxidhinnan. Den metalliska tubytan oxideras sedan
åter snabbt och samma procedur upprepas.
I detta sammanhang kan nämnas, att man vid
några kolpulvereldade anläggningar har gjort
mycket noggranna undersökningar av
tubtemperaturen i eldstäder. Man fann därvid, att
ytter-temperaturen lokalt på den sida av tuben, som
o
i
Fig. 1. Temperaturens variation i olika punkter av
omkretsen av en 100 mm tub, dels när tuben är fri från
slaggbeläggning, dels 6 h senare, när beläggningen åter har
uppnått en viss tjocklek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
