Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 1 februari 1947 - Elektromagnetisk snabbskrivare - Hur fladdermsuen orienterar sig med ultraljud, av D H - Livlina vid linjearbeten, av B R
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 8. Registrering av intensitetsvariationerna vid normalt
tal.
spänningar av motsatt polaritet till rören i
balanserings-steget. Det galler, som får den positiva av dessa
spänningar, har en konstant negativ förspänning. Vid en
diodspänning, som svarar mot ingångsspänningen v0 på
förstärkaren, har de båda gallren samma negativa spänning
och balans råder. Samma är förhållandet med drivsteget,
dvs. spolen är strömlös.
Instrumentets uppbyggnad i övrigt framgår av fig. 2. Den
magnetiska kretsen består av två cylindriska
permanent-magneter, som alstrar ett radiellt fält* utefter spolens
löpsträcka, vilket framgår av fig. 3. Spolen är uppsatt på två
lätta mässingrör, vilka löper på två hårt spända ståltrådar,
fig. 4. Skrivarmen med sitt stålstift ritar på vaxat papper
av 50 mm bredd, som kan matas fram med 10 olika
hastigheter: 100, 30, 3, 1, 0,3, 0,1, 0,03, 0,01 och 0,003 mm/s.
Glidbanan på potentiometrarna består av ca 100 kontakter.
Avståndet mellan två kontakter är således ca 1/l mm, vilket
motsvarar inställningssnoggrannheten hos spolen, vilket
med 50 dB potentiometer betyder steg på 1/s dB. Detta är
en fullt tillräcklig noggrannhet för akustiska mätningar.
Driftegenskaper
Vid en ingångsspänning på förstärkaren av ca 5 mV är
systemet i balans och spolen strömlös. För 50 dB
potentiometern innebär detta att ett förlopp, som kan lämna
en växelspänning inom området 5 mV—1,6 V, helt kan
registreras på papperet. Med ett mätområde på 80 dB blir
motsvarande gränser 5 mV—50 V.
Som ett mått på skrivarens snabbhet kan man ånge
inställningstiden vid registrering av ett språng i
spänningsnivån. Denna tid bestämmes i föreliggande fall
huvudsakligen av drivkraftens storlek samt friktionen och trögheten
i det mekaniska systemet. Trögheten i den elektriska delen,
vilken i stort sett ligger i likriktaren, är i normala fall
liten jämförd med den mekaniska men är viktig så till
vida att den bestämmer gränsen för skrivarens snabbhet.
Fig. 5 visar en registrering av en rektangelkurva
(amplituden på den undersökta spänningen varierar
rektangulärt). Skrivhastigheten anges av linjens lutning och
bestämmes till ca 700 mm/s eller, uttryckt på annat sätt, 700
dB/s om 50 dB potentiometern användes. Som exempel
visar fig. 6 en efterklangskurva upptagen i
Akustiklaboratoriets vid CTH klangrum och fig. 7 anger motsvarande
i ett vanligt arbetsrum. De tre kurvorna svarar mot tre
olika pappershastigheter, 10, 30 och 100 mm/s. Vidare
återger fig. 8 tryckimpulserna vid normalt tal, där i
huvudsak varje topp återger en stavelse.
Vid förlopp där inte de små variationerna utan endast
medelkurvan är av intresse, nedsätter man med fördel
skrivarens snabbhet, så att de snabba ojämnheterna i
kurvan ej upptecknas. En efterklangskurva upptagen under
dessa förhållanden återges i fig. 6. Snabbheten regleras
Utformat efter förslag av F Larris.
med potentiometern R i fig. 1 eller genom att ändra
kapaciteten i likriktaren. Per V Brüel Uno Ingård
Litteratur
1. Meyer, E & Keidel, L: Röhrenvoltmeter mit logaritmischer
An-zeige und seine Anwendungen in der Akustik. Elektr. Nachr. Techn.
12 (1935) s. 37.
2. Nielsen, J O: Et simpelt potentiometer med logaritmisk
juster-kurve. Ingeniören 11 (1937) s. 1.
3. Braunmuhl, H J & Weber, W: Ein vielseitiges registrierendes
Mess- und Steuergerät für elektroakustische Zwecke. Elektr. Nachr.
Techn. 12 (1935) s. 223.
4. Wente, E C, Bedell, E H & Swartzel, K D: High Speed Level
Recorder for Acoustic Measurements. Acoust. Soc. Amer. VI (1935)
s. 121.
Hur fladdermusen orienterar sig med ultraljud. Vid
undersökning av fladdermusens förmåga att undvika
hinder har man kommit underfund med att djuret ungefär
60 gånger i sekunden utsänder korta ultraljudstötar med
en varaktighet hos varje stöt av ca 2 ms. Det utsända
ljudets frekvens är ca 50 kp/s, och ljudtrycket vid
fladdermusens mun 10—50 dyn/cm2. Då dessa ljudstötar träffar
ett framförvarande hinder, reflekteras de, och ekot
uppfångas av fladdermusens öra.
Man har i detta sammanhang sökt finna en förklaring på
det egendomliga fenomenet, att det mänskliga örat, trots
den höga frekvensen, kan uppfatta fladdermusens
ultraljud, vilket sker i form av en knäpp för varje ljudstöl,
åtföljt av ett brus. Två förklaringar kan tänkas: antingen
består de utsända stötarna både av ultraljud (50 kp/s) och
av frekvenser under 20 kp/s, eller också är det ljudstötens
branta upp- och nedgång samt stötfrekvenserna som är orsak
till knäpparna och bruset. Denna senare förklaring verkar
mest sannolik, då man inte har lyckats påvisa
ljudfrekvenser under 20 kp/s hos det av fladdermusen utsända ljudet.
För att bestämma frekvensen hos ljudet har använts en
kondensatormikrofon, kopplad till en
bredbandsförstär-kare, kombinerad med en katodstråloscillogram De på
oscillografskärmen uppträdande svängningarna har
fotograferats på vanligt sätt. Om man närmare betraktar dessa
fotografiska registreringar, märker man, att frekvensen
hos ultraljudet inte är konstant under stöttiden, utan den
varierar från ca 80 kp/s ned till under 50 kp/s. Om
ljudfrekvensen under varje stöt vore konstant, skulle
fladdermusen inte kunna lokalisera föremål på närmare avstånd
än ca 30 cm, men genom att ljudfrekvensen inom varje
stöt varierar enligt ovan, är det sannolikt, att fladdermusen
förmår skilja den utgående och den inkommande stöten
från varandra.
För att fastställa, om ultraljudet utsändes från
fladdermusens mun eller från dess näsa, gjordes försök med
några fladdermöss på så sätt, att man över deras mun
satte en munkavel av kollodium. Fyra av fem fladdermöss
förlorade då helt sin förmåga att undvika hinder. Troligt
är, att munkaveln på den femte ej var hel, eller att
fladdermusen lyckats riva sönder den. Man gjorde nämligen den
iakttagelsen, att fladdermössen gjorde större
ansträngningar att bli av med det besvärande hindret, då det satt på
munnen än då det fästes på näsa eller öron. Då
kollodium-hinnan fästes på fladdermusens näsa, blev de hörbara
knäpparna mycket skarpare, vilket sålunda ger belägg för
att näshålan medverkar vid ljudalstringen.
Då fladdermusen flyger, gör den ca 15 vingslag per
sekund och dess flyghastighet är då ca 20 km/h (dr
Griffin i Nature 13 juli 1946). D H
Livlina vid linjearbeten. För att det alltid skall finnas
en livlina till hands vid linjearbeten har ett företag i
Wisconsin utrustat alla sina linjemontagebilar med en
inbyggd lintrumma med ett 45 m 1I2" rep. Linan får aldrig
utnyttjas annat än vid olycksfall. Till linan hör ett livbälte
att användas för att hissa ned en skadad från en stolpe
(Electr. World 1945 h. 11). BR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
