Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 22 februari 1947 - Problem vid värdering av vattenkraft och bestämning av fallhöjder, av Olof Tryselius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
TEKNISK TIDSKRIFT
ringsskalorna samtidigt anpassas, så att man icke
därigenom förledes till en generell uppvärdering
av vattenkraften.
Vid vilken vattenföring eller vid vilket vattenstånd
bör fallhöjder bestämmas?
Någon laglig generell bestämmelse om vid vilken
vattenföring bestämningen av skilda ägares
fallhöjder skall ske torde ej finnas, men jag har ur
vattendomstolsbeslut ansett mig kunna utläsa
eller av sakkunniga hört hävdas olika principer,
vilka i stort sett kunna sammanfattas i följande
fem kategorier:
naturlig lågvattenföring,
naturlig vattenföring med 75 % varaktighet,
reglerad lågvattenföring,
reglerad vattenföring med 75 % varaktighet,
"det lägsta vattenstånd man kommer åt".
De resultat, vartill dessa principer leda, kunna
dock i varje fall numera icke anses motsvara de
leella värdena. Förutom vad som anförts
beträffande värderingen tillkomma härvidlag
följande omständigheter.
Den extrema fallhöjdsfördelning, som råder vid
lågvatten, ger icke ett adekvat uttryck för
fallhöjden vid normal utbyggnad. Naturlig
lågvattenföring i ett oreglerat vattendrag inträffar för
övrigt endast ungefär vartannat år, och man
skulle således ytterst sällan ha tillfälle att
tekniskt utföra en bestämning av fallhöjderna.
Särskilt i Norrland råder dessutom vid lågvatten
isdämning, varigenom fallhöjdsbestämningarna
skulle bli helt slumpartade. I reglerade
vattendrag skulle man kanske visserligen vid tillfällen
utan isdämning kunna tappa en kvantitet
motsvarande naturlig lågvattenföring, men knappast
någon torde på allvar vilja hävda att
fallhöjdsbestämningar i reglerade vattendrag skola ske
vid naturlig lågvattenföring, medan dylika
bestämningar i regel äro outförbara i vattendrag,
som verkligen befinna sig i naturligt skick.
Samma resonemang gäller, fastän i mindre
utsträckning, beträffande vattenföring med 75 %
varaktighet.
Reglerad lågvattenföring och reglerad
vattenföring med 75 % varaktighet äro mycket
slumpartade och starkt varierande begrepp för att icke
fala om "det lägsta vattenstånd man kommer åt",
vilket emellertid mest torde ha kommit till
användning i praktiken. Om utbyggnaden av ett
vattendrag sker etappvis, kan en viss sträcka
komma att avvägas vid en vattenföring och den
nästföljande vid en helt annan, vilket kan
medföra egendomliga konsekvenser, som ofta
svårligen kunna uppfattas såsom rättvisa.
En fast princip kan på grund av isdämning med
flera orsaker över huvud taget icke erhållas, om
något visst vattenstånd tas som primär
utgångspunkt. Man måste alltså hålla sig till en på
lämpligt sätt bestämd vattenföring. Såsom tidigare
nämnts är medelvattenföringen oberoende av
regleringar och är ur denna synpunkt lämplig.
Detsamma gäller givetvis viss bestämd procent av
medelvattenföringen. Tidigare dimensionerades
kraftverk oftast för relativt låg vattenföring, men
numera händer det också i allt större
utsträckning, att kraftverken dimensioneras för mera än
medelvattenföringen, vilket kunnat visa sig
ekonomiskt fördelaktigt tack vare dygnsregleringar,
den moderna samkörningen m.m. Förhållandena
i skilda vattendrag ställa sig därvidlag olika, och
man måste också förutsätta, att ändringar med
tiden komma att ske. En enhetlig och enkel
princip är dock önskvärd för att undvika osäkerhet
och tvister, och det synes därför lämpligast att
konsekvent utgå från medelvattenföringen.
Därför talar också, att situationen vid
medelvattenföringen mera än något av de övriga alternativen
torde närma sig de förhållanden
lantmäterikartorna avse, varom mera nedan.
Hur skall rätten till fallhöjd tänkas avgränsad
mellan olika fastighetsägare?
När man vill ta ställning till hur ägogränserna
skola dras ut till och i vattnet, måste man först
söka klarhet i vad lantmäterikartorna och
ägogränserna egentligen avse. Vid tidigare företagna
skiften torde i regel intresset helt varit inriktat
på att fördela marken, och vilka fastigheter, som
fingo ägor intill vattendragen, ansågs säkerligen
i regel utan betydelse ur den här ifrågavarande
synpunkten om rätten till vattenkraft. Om vid
skiftet vederbörande reflekterat över rätten till
vattenkraft och tänkt sig, att denna skulle varit
bunden till stranden, skulle vattenkraften givetvis
ha omnämnts i skiftesinstrumenten och
fördelningen blivit en helt annan än den nuvarande,
som gör ett påfallande intryck av att vara enbart
beroende på en slump, utom beträffande vissa
kvarn- och såglägenheter. Visserligen synas
befintliga prejudikat gå ut på att rätten till
vattenkraft i regel anses vara skiftad och knuten till
stranden, om ej annat uttryckligen sagts i
skifteshandlingarna, men den allmänna inställningen
vid tiden för skiftena torde nog i de fall, då
uppmärksamheten ägnats åt frågan, ha varit, att
rätten till vattenkraft varit samfälld i likhet med
vad som gällt för fisket. En ändring nu av
uppfattningen rörande skiftat eller oskiftat vatten är
dock knappast möjlig med tanke på de
omfördelningar av stora ekonomiska värden, som
därigenom skulle ske, och vilka knappast skulle
kunna anses rättvisa. Oftast ansågo nog
fastighetsägarna det snarast som en fördel att utanför
sin sirand ha lugnt och farbart vatten i stället
för oframkomliga forsar och fall, vilka de ej ens
tänkte på möjligheten av att bygga ut.
Vid praktiskt taget alla äldre skiften sluta
skifteskartornas gränslinjer vid strandlinjen. Då varje
delägare skall äga rätt i det vatten, som finns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
