Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 22 februari 1947 - Problem vid värdering av vattenkraft och bestämning av fallhöjder, av Olof Tryselius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 februari 1947
191
Fig. 1. Om vattenytan avväges i
skiftesgränsemas förlängning, bli
konsekvenserna stundom
uppenbart orimliga.
- strandlinje på lantmäterikartan, - strandlinje
vid fallhöjdsbestämningen,––skiftesgräns,––extra-
polerad skiftesgräns.
utanför hans strand, och vattenlagen (VL 1: 2)
föreskriver: "I rinnande vatten njute vardera
sidans ägare lika lott i vattnet, ändå att större
del därav framrinner å den enes grund än å den
andres", måste konsekvensen bli, att man från
gränslinjens slutpunkt bör gå ut till vattenlinjen
vinkelrätt mot huvudströmmens riktning. Själva
strandens detaljutformning med små vikar och
uddar kan i detta sammanhang icke rimligen
tillmätas någon betydelse. Som strandlinje måste
man anta den punkt, som skifteskartorna synas
avse. Såvitt det kunnat konstateras, har den
inmätta strandlinjen nästan alltid varit identisk
med vegetationslinjen, ty i och med den
upphörde intresset för marken och skiftesgränserna.
Ingen torde heller ha velat vara med om att nakna
stränder räknats in i hans areal annat än som
impediment. Om ytterst på stranden icke finnas
inmätta impediment eller dylikt, bör man sålunda
vid fallhöjdsavvägningar såsom strandlinje anta
vegetationsgränsen och från denna gå ut till
vattenlinjen, oberoende av gränsernas riktning
innanför stranden. Den stundom praktiserade
metoden att helt enkelt förlänga gränslinjen ut
till vattenlinjen måste alltså vara oriktig och
leder för övrigt, om gränslinjerna gå snett i
förhållande till vattendraget, ibland till uppenbart
orimliga konsekvenser såsom framgår av det i
fig. 1 demonstrerade exemplet. I den mån skiften
av vattendrag tidigare skett, torde dessa
huvudsakligen ha avsett att fastställa äganderätten till
holmar, varvid fördelningen, i analogi med
stadgandet i Jordabalken 12:4, torde ha verkställts
så, att vardera sidan tilldelats hälften av
vattendraget enligt rent geometriska principer och icke
enligt tankegången i VL 1:2. Stundom
förekommande skifteslinjer, som blivit utdragna över
vattenområden enligt Jordabalken (JB), äro
således i fråga om motliggande ägor utan betydelse
beträffande rätten till vattenkraft enligt
Vattenlagen. När det gäller fördelning mellan olika
ägare på samma strand, synes principen i VL
1:2 analogivis leda till att rätten till fallhöjd
anses avgränsad av en linje, som går från
gränspunkten vid strandlinjen över eventuella
impediment ut mot huvudströmmen och vinkelrätt mot
dennas riktning. Skulle man i stället utgå från en
punkt vid vattnet, erhållen genom en
gränsdragning över impedimenten enligt principen i JB
12:4, bleve konsekvenserna ofta slumpartade
och stundom rent stötande; se fig. 2.
I vad rör små holmars och uppgrundningars
allmänna inverkan på rätten till vattenområdet
enligt Jordabalken och till vattenkraften efter
Vattenlagen synes emellertid samma grundtanke
ha kommit till uttryck. I JB 12:4 stadgas:
"Ligger den (holme) ettdera landet närmare: have
den holme, som vatten äger, efter rågång och
bya skillnad." Alltså är rätten till vattnet bunden
till stranden, och rätten till holme bunden till
vattnet. Holmen utanför medför således icke ökad
rätt till vatten enligt JB 12:4. Enligt VL 1:2
skola vardera sidans ägare njuta lika lott i
vattnet oavsett om å vederbörandes grund framrinner
större eller mindre del av vattnet, och det torde
vara uppenbart att man här måste tolka
Vattenlagens "grund" såsom avseende, förutom bottnen
under vattnet, också eventuellt över vattenytan
uppskjutande små holmar och uppgrundningar.
I exemplet i fig. 3 bör sålunda I icke ha rätt till
mera vattenkraft än H och detta även om det
mesta vattnet rinner fram mellan holmarna och
/:s strand. Detsamma skulle gälla, om
gränslinjerna på lantmäterikartorna vore utdragna så
som de finstreckade linjerna utvisa, ty därmed
skulle ju endast markeras äganderätten till
holmarna, ej till vattenkraften.
För öar med vattenrätt torde saken böra ställa
sig så, att varje gren betraktas närmast såsom ett
vattendrag för sig. Av fallhöjden mitt för ön i
^^^ , K hälften
2-250
fig. 4 bör sålunda J äga andelen
50
och L . Samma för delningsprincip bör föl-
* zou
jas, även om dylik ö skulle tillhöra ägaren av
endera stranden.
Det torde icke vara helt klart, hur man skall skilja
mellan å ena sidan holmar och grund utan egen
rätt till fallhöjd och ä andra sidan öar med dylik
rätt. Detta problem har dock ofta stor betydelse
icke endast för fördelningen inom en by utan
berör också fördelningen mellan olika byar, om
Fig. 3. 1 bör icke äga rätt
till mera vattenkraft än H.
Fig. 2. Om gränserna över
impedimenten utanför
strandlinjen vid
fallhöjds-avvägningar dras ut enligt
JB 12: 4, bli resultaten
stundom stötande.
Fig. 4. K:s äga 2’ med åsätt
gradtal bör anses dela
vattendraget i två grenar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
