Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 1 mars 1947 - Två betänkanden från Elkraftutredningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
TEKNISK TIDSKRIFT
landen, dels vid en viss förutsatt, för hela landet enhetlig
elektrifieringsnivå. Härigenom blir det möjligt att jämföra
prisläget i olika områden, vilket eljest är nästan ogörligt
på grund av den mycket skiftande utformningen av
tarifferna, som nu förekommer. I länsredogörelserna lämnas
vidare uppgifter om företagens organisationer och storlek,
vilka tarifftyper, som tillämpas, huru långt elektrifieringen
framskridit i olika trakter, i vilken utsträckning
kedjehandel med elektrisk kraft förekommer m.m. Genom
offentliggörandet av alla dessa uppgifter beredes såväl
distributörer som konsumenter och andra intresserade
möjlighet att göra jämförelser med förhållandena på andra
orter och redan detta bör enligt elkraftutredningens
uppfattning bidra till förenhetligande av de vid
detaljdistributionen förekommande villkoren.
Den nu framlagda inledande översikten (SOU 1947:3)
innehåller en del allmänna synpunkter på prisbildningen
i fråga om elektrisk kraft samt redogör för utredningens
grundläggande arbetsmaterial och principerna vid dess
bearbetande. Till en början redogöres för produktionen och
distributionen av elektrisk kraft i Sverige. Av
kraftproduktionen, som år 1945 var 13 500 milj. kWh, svarade staten
för 36 %, de rent kommunala företagen för 6 %, enskilda
distributionsföretag för 34 % och industrier med
produktion huvudsakligen för egna behov för 24 %. Av
kraft-förbrukarna dominerade industrin med 70 %, medan
förbrukningen för järnvägar och spårvägar utgjorde 10 !%.
För belysning och kraft för s.k. borgliga behov, dvs. till
hushåll, lantbruk och småindustri, åtgick ca 20 %, varav
på landsbygden 5 %.
En undersökning av landsbygdselektrifieringens
omfattning, som verkställts i samband med 1944 års allmänna
jordbruksräkning, har givit som resultat, att om samtliga
hushåll medräknas, som icke är belägna i städer eller
köpingar, blir elektrifieringsgraden på Sveriges landsbygd
84 %, vilket innebär att de oelektrifierade hushållens antal
utgör omkring 150 000. Detta överensstämmer med de
beräkningar, som tidigare gjorts på annat sätt. Räknas
elektrifieringsgraden endast på antalet jordbruksfastigheter,
finner man att av dessa i genomsnitt 71 % hade tillgång
till elektrisk belysning. Det är hittills endast 5 % av antalet
jordbruksfastigheter, som utnyttjar elektrisk matlagning,
och endast 2 % som utnyttjar elektrisk
varmvattenberedning.
Det andra avsnitt av elkraftutredningens arbete, som nu
föranlett ett separat betänkande (SOU 1947:4), avser
frågan om standardisering av tariffernas utformning. För
närvarande tillämpas i Sverige bortåt 11 000 tariffer,
uppbyggda enligt en mångfald olika system och med
växlande priser. Enhetlighet i fråga om tariffernas form är
önskvärd både med tanke på genomförande av en möjligast
enhetlig prisnivå och för underlättande av jämförelser
mellan kraftpriserna på olika orter liksom för snart sagt
allt utredningsarbete i frågor angående kraftdistribution
för borgerliga behov.
Elkraftutredningen framlägger ett förslag till
standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft. Förslaget
bygger i allt väsentligt på ett av en kommitté inom Svenska
Elverksföreningen utarbetat förslag och är i första hand
avsett för landsbygdsdistributionen. Detta betyder
emellertid icke, framhåller utredningen, att de föreslagna
standardtarifferna för landsbygden principiellt avviker från de
moderna tarifftyper, som redan vunnit hävd inom städer
och liknande samhällen. Tvärtom torde man kunna säga,
att genom tillkomsten av förslaget till landsbygdstariffer
ett ur principiell synpunkt enhetligt system av
standardtariffer skapats, som kan tillämpas för all
detaljdistribution, såväl i städer som på landsbygden.
Standardtarifferna utgöres av en normaltariff, avsedd för
all vanlig distribution för borgerliga behov, vare sig det
gäller bostads-, jordbruks- eller yrkesabonnenter, jämte
vissa komplement- och specialtariffer, nämligen en
övergångstariff samt vissa tariffer avseende speciella kraft-
uttag eller användningsändamål, såsom för småindustri,
för kvarnar och sågar och för gatubelysningsanläggningar.
Den föreslagna normaltariffen är klar och enkel i sin
uppbyggnad, den är tillämplig på all normal borgerlig
förbrukning i hela landet, den är utvecklingsbefrämjande och
den möjliggör ett bedömande av prisnivån genom en enkel
jämförelse mellan de grundavgifter, som de olika
företagen tillämpar. Normaltariffen har formen av en
grundavgiftstariff, baserad på tariffenheter, vilkas antal
fastställes i förhållande till förbrukarnas elektrifieringsbehov
med hänsyn i huvudsak till rumsantal, areal odlad jord
och i vissa fall även installerad motoreffekt.
Normaltariffen är sammansatt -— förutom av en engångsavgift, som
avväges i relation till anläggningskostnaden — av tre
årligen återkommande avgifter, nämligen en abonnentavgift
per mätpunkt, en grundavgift per tariffenhet och en
energiavgift per kWh. Förslaget innebär icke blott att tariffens
form utan även en del av de i tariffen ingående avgifterna
standardiseras. Genom att sålunda två av de årligen
återkommande avgifterna fixeras, nämligen abonnentavgiften
till 5 kr/år vid enfas- och 10 kr/år vid trefasanslutning och
energiavgiften till 6 öre/kWh, blir grundavgiften den enda
variabla avgiften i tariffen. Grundavgiften skall enligt
förslaget avvägas så, att de sammanlagda abonnent-,
energi-och grundavgifterna enligt normaltariffen tillsammans med
intäkter från övriga tariffer täcker företagets totala
årskostnader. En standardisering även av grundavgiftens
belopp synes för närvarande icke möjlig utan statliga
åtgärder av vittgående natur, men det kan väntas att en viss
utjämning i grundavgifterna så småningom av sig själv
skall inträda. Genom att av normaltariffens årliga avgifter
blott en enda är variabel, blir det icke blott möjligt utan
även mycket enkelt att direkt jämföra de olika
distributionsföretagens kraftpriser. Denna möjlighet torde verka i
riktning mot ett förenhetligande av grundavgifterna.
Det förutsättes, att på landsbygden som hittills tillämpas
en engångsavgift vid nyelektrifiering, vilken är påkallad
av de för landsbygden säregna förhållandena med långa
avstånd mellan de olika förbrukarna och därmed följande
högre anläggningskostnad per förbrukare. Utredningen ger
vissa exempel på engångsavgiftens storlek och framhåller,
att det är önskvärt att ett system med en relativt måttlig
och för varje distributionsföretags hela område
standardiserad engångsavgift tillämpas. Normaltariffens införande
medför ett förenhetligande så tillvida, att engångsavgiften
beräknas efter en normerad tariffenhet, och redan detta
utgör ett stort framsteg. Genom att statliga bidrag i vissa
fall utgå till anläggningskostnaderna kan engångsavgiftens
storlek hållas rimlig.
Elkraftutredningen framhåller angelägenheten av att de
föreslagna standardtarifferna kommer i bruk så snart och
så allmänt som möjligt, och ger uttryck åt den
uppfattningen, att det på frivillighetens väg är möjligt att
åstadkomma ett genomförande av standardtarifferna för en
väsentlig del av detaljdistributionen i landet och att
tvångsåtgärder bör tillgripas först i andra hand. Intresset för
standardtarifferna synes vara mycket stort och en
övergång till dessa beräknas på många håll ske tämligen
omedelbart. Sydkraft har redan för ett år sedan infört en
tariff, som med ett par mindre avvikelser överensstämmer
med den nu föreslagna normaltariffen. Vattenfallsstyrelsen
har beslutat införa standardtarifferna i sin
detaljdistribution på landsbygden från och med 1947.
En omedelbar övergång till de föreslagna
standardtarifferna kan understundom stöta på svårigheter av skilda
slag. Elkraftutredningen anvisar emellertid i sitt
betänkande olika utvägar för övervinnande av dessa svårigheter. Det
förutsättes, att alla intresserade parter medverkar till att
de niånga inom landsbygdsdistributionen nu
förekommande tarifferna med olämplig utformning snarast möjligt blir
utbytta mot standardtarifferna. Därigenom bereds väg för
en sådan enhetlighet, att missuppfattningar och klagomål
på elkraftpriserna begränsas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
