Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 12. 22 mars 1947 - Pålning för silo, av Thorild Tellstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 mars 1947
289
Pålning för silo
624.154 : 725.36
Vid projekteringen av den nya fabriksanläggningen i
Norrköping för AB Förenade Superfosfatfabriker ställdes man
inför bl.a. det problemet att på det mest praktiska och
ekonomiska sättet anordna magasin för lagringen av ca
30 000 t råfosfat, som utgör råvaran för
superfosfattill-verkningen.
Jämförande kostnadskalkyler visade, att en
siloanläggning gav den mest ändamålsenliga och ekonomiska
lösningen. På grund av uppdragsgivarens önskemål fick
anläggningen en tämligen säregen utformning. Den består av
åtta fristående, lika stora celler, placerade i två rader. Den
invändiga celldiametern är 12,6 m, cylinderhöjden 18 m,
bottenkonens lutning 32^, cellernas centrumavstånd 14 m.
Cellerna fylles från en linbana, som från en
pålastnings-station vid fabrikens kajanläggning passerar genom en
särskild påbyggnad ovanpå siloerna. Transporten från
siloer-na till själva superfosfatfabriken, en sträcka på ca 75 m,
sker med hjälp av lastbilar med flak, tippbara i sidled.
På grund härav måste en längsgående, i marken nedsänkt
körbana utföras under varje silorad.
Med anledning av cellernas mera ovanliga dimensioner
visade kostnadskalkylerna, att cylinderväggar av plåt skulle
i jämförelse med andra alternativ ge den billigaste
lösningen. Då det visade sig vara omöjligt att anskaffa
erforderlig plåt inom en rimlig tid, måste dock siloanläggningen
i sin helhet utföras i betong.
En mycket noggrann grundundersökning, varvid bl.a. även
diamantborrning utfördes till ett djup av ca 1 m under
bergnivån, gav vid handen, att grundförhållandena var
förhållandevis ogynnsamma. Djupet till berg varierade mellan
6,0 och 12,0 m, och bergytans lutning närmade sig på flera
ställen 45°. Ovanpå bergytan utbredde sig ett 0,5—1,0 m
tjockt lager av lerblandat grus och pinnmo. Ovanliggande
lösa jordlager utgjordes av mycket blöt lera med undantag
givetvis för den övre, hårdare jordskorpan.
Att grundförstärkning genom betongpålning måste
komma till utförande blev därför ganska självklart, och tack
vare det närmast berget utbredda pinnmolagret erhölls
säkerhet för att ytans lutning icke innebar fara för att
pål-spetsarna skulle glida.
Den preliminära detaljkalkylen visade, att kostnaderna
för de koniska silobottnarna och i ännu högre grad för de
grova grundkonstruktionerna blev anmärkningsvärt höga.
Kostnaderna för silobottnar, grundkonstruktioner och
Fig. 1. Betongpåle 35X35 cm2; observera den förstärkta
armeringen i pålens slagända.
pålar uppgick till ca 65 % av totala byggnadskostnaden,
vilket är en siffra, som avsevärt överstiger den normala.
Då man redan från början var inställd på att man borde
kunna finna en ekonomiskt förmånligare konstruktion,
uppgjordes jämförande kostnadskalkyler till ett flertal
alternativ. Undersökningarna gav det resultatet, att för
undersökta alternativ den mest ekonomiska påldimensionen
var 40 X 40 cm och den mest oekonomiska 25 X 25 cm.
För ett tillförlitligt stopp vid nedslagningen av 40 cm pålar
erfordrades det en hejarvikt av 4,5—5,0 t. Det visade sig
emellertid vara omöjligt att inom rimlig tid anskaffa en
dylik hejare. Den slutgiltiga grundkonstruktionen
utarbetades därför med betongpålar 35 X 35 cm, fig. 1.
Armeringen i pålarna utgjorde 4 <‡> 25 SAS 40. Tillåten pållast sattes
till 61 t, alltså 50 kp/cnr av pålens genomskärningsyta.
Erforderligt nedslagningsstopp beräknades enligt Hileys
formel, och hejarens vikt bestämdes till 3,0—4,0 t.
Betongens hållfasthet i pålens slagända fastställdes till o’b 28 <= 500
kp/cm2.
För att sedan så gott som helt komma ifrån de oerhört
grova grundkonstruktionerna föreslog jag att låta pålarna
sticka upp ovan marken och där som fristående pelare
uppbära de koniska cellbottnarna, fig. 2 och 3. Att pålarna
över markytan efter slagningen ej skulle komma att stå
helt vertikala och parallella saknade betydelse, emedan
samtliga pålar skulle byggas in och följaktligen icke bli
synliga, trots att de längsta pålarna stack upp 5,0 m ovan
markytan. Tack vare denna pålningsmetod åstadkoms för
hela siloanläggningen en besparing av bl.a. ca 550 ms
betong och ca 100 t armeringsjärn.
Silobottnarnas statiska beräkning utfördes i princip som
för pelardäcksbjälklag, varvid hänsyn togs till den extra
horisontella ringarmering, som var avsedd att uppta
horisontalkomponenterna av de på de koniska silobottnarna
verkande krafterna.
Pålens bärförmåga beräknades med Hileys formel
F -
• Q ■ h
s
e +
[X = 0,80
Q + Pn»
Q + P
Fig. 2. Plan au siloanläggningens grund med pålar och körbanor; t.h. sektion av silo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
