Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 29 mars 1947 - Växelströmsöverföringens teknisk-ekonomiska möjligheter, av Ivar Herlitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 mars 1947
297
Växelströmsöverföringens
teknisk-ekonomiska möjligheter
Tekn. dr Ivar Herlitz, Västerås
621.315.051.2.025
Ekonomiska grundlagar
För att markera problemets övervägande
ekonomiska karaktär skola inledningsvis några
grundläggande samband mellan spänning, effekt
och överföringskostnad bringas i erinran.
Vid härledning av dylika ekonomiska samband
brukar man i en första approximation utgå från
att anläggningskostnaden består av en del som
är proportionell mot spänningen och en del som
är proportionell mot arean, varvid årskostnaden
sammansättes av ränta, underhåll och amortering
på dessa kostnader jämte förlustkostnaden, som
är proportionell mot strömmens kvadrat och
omvänt proportionell mot arean. Det kan synas naivt
att basera allvarliga kalkyler på skenbart så
elementära förutsättningar men en jämförelse med
en mängd detaljundersökningar, som publicerats
på olika håll rörande tänkta högspänningslinjer,
stämmer så överraskande väl med dessa enkla
antaganden att de slutsatser, som kunna dras
därur, synas vara av allmänt intresse.
För själva linjen äro alla dessa tre
kostnadselement direkt proportionella mot längden, och så
länge endast denna betraktas blir sålunda valet
av spänning och area oberoende av
ledningslängden. Man finner genom vanliga
minimiberäkning-ar härur, att den mest ekonomiska spänningen
blir proportionell mot kvadratroten ur effekten p
och att därvid såväl totalkostnaden som samtliga
kostnadselement endast växa proportionellt mot
Vp, dvs. kostnaden per längd- och effektenhet
blir omvänt proportionell mot Vp. Kostnaderna
fördela sig med V4 på förlusterna, x/4 på ledarna
(eller rättare den mot ledararean proportionella
delen) och Va på den mot spänningen
proportionella delen, dvs. i huvudsak stolpar och isolatorer.
Av dessa enkla resultat kan man omedelbart dra
slutsatsen att man vid växande överföringslängd
kan hålla kostnaden oförändrad, om man kan
öka effekten per ledning proportionellt med
kvadraten på överföringsavståndet, varvid den
ekonomiska spänningen blir proportionell mot
överföringsavståndet. Så t.ex. skulle en överföring
av 100 MW per ledning vid 200 kV på ett avstånd
av 500 km kunna utföras till samma kostnad som
en överföring av 400 MW per ledning vid 400 kV
och ett avstånd av 1 000 km. Det bör vidare
erinras om att kurvan över kostnaden som funktion
av spänningen vid given effekt är synnerligen flack
omkring minimipunkten, så att man utan alltför
allvarlig kostnadsökning kan välja spänningen 50
—100 \% högre än den mest ekonomiska, om detta
ur andra synpunkter skulle visa sig önskvärt.
Kostnadsminimum i beroende av effekten vid
given spänning ger emellertid icke samma
relation mellan spänning och effekt som då man
söker minimum vid variabel spänning och given
effekt. På grund härav blir kostnaden, sedan
spänningen bestämts att ge minimikostnad vid
viss effekt, starkt beroende av effekten, och det
följer härav att man för nedbringande av
kostnaderna framför allt måste tillse att få effekten per
ledning så stor som möjligt, medan det däremot
spelar mindre roll om man för att uppnå detta
resultat måste välja en spänning, som avviker
något från den som ger minimikostnad vid given
effekt. Gäller en överföring tillräckligt stora
effektbelopp, och om de tekniska möjligheterna
att höja spänningen vore obegränsade, skulle man
sålunda på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt
kunna bemästra nästan vilka överföringsavstånd
som helst, i varje fall av den storleksordning som
kan förekomma i Sverige.
Enkla beräkningar enligt ovan nämnda
principer ge även möjlighet till approximativ
jämförelse mellan kostnaden för olika strömsystem vad
beträffar själva ledningskostnaden. Under
förutsättning att den mot spänningen proportionella
delen är proportionell mot antalet ledare, vilket
synes stämma rätt väl med verkligheten, kommer
man till resultaten i tabell 1.
Enär isolation och fasavstånd i allmänhet äro
beroende av både spänningen mellan faserna och
spänningen till jord är det tveksamt i vad mån
man kan vinna något i kostnad genom direkt
jordning av nollpunkten. Ovanstående siffror för
trefas, som innebära en reduktion av isolationen
med 20 % i likhet med vad som ofta tillämpas
för stationsisolationen, representera därför ett
minimivärde på kostnaden, medan sannolikheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
