Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 29 mars 1947 - Växelströmsöverföringens teknisk-ekonomiska möjligheter, av Ivar Herlitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
TEKNISK TIDSKRIFT
Tabell 1. Kostnad för olika strömsystem
Trefas Likström
enkelledning tvåledare
Nollpunkten (mitt-
punkten) jordad . . . Nej Ja Nej Ja
Spänning mellan två ledare (effektivvärde) E E E E
Isolation motsvarande spänningen ........ E 0,8 E E:\’2 E: 2 V 2
Gynnsammaste värde på E vid given effekt 1 1.12 1,57 2,22
Kostnad vid
gynnsam-sammaste E-värde .. 1 0,9 0,74 0,52
Kostnad om i samtliga fall E väljes = 1 ... 1 0,9 0,82 0.69
kanske talar för att praktiskt taget ingen vinst på
själva ledningen göres. Av liknande skäl utgöra
värdena för likströmssystem med jordad
mittpunkt, där isolationen sänkts i direkt proportion
lill spänningen mot jord, ett gränsfall som icke
med full säkerhet kan uppnås annat än vid lika
polaritet på de båda ledarna och återledning
genom jord.
Stabilitetsproblemet
En överföring kan som bekant icke överföra
mer än en viss största effekt utan att maskinerna
i dess ändpunkter falla ur fas. För att systemet
även skall uthärda de störningar, som uppstå vid
linjefel med därav följande urkoppling av
linjesektioner, måste man arbeta med en avsevärd
säkerhetsmarginal i förhållande till den
gränseffekt som ger urfasfall. Den effekt som nätt och
jämnt ger urfasfall. den statiska stabilitetsgränsen,
är lika med e:’~ix, där e är driftspänningen och
x överföringens reaktans. Enär möjligheterna att
utan väsentliga kostnadsökningar påverka
ledningens reaktans per längdenhet äro mycket små,
inses, att maximieffekten blir omvänt
proportionell mot längden. Vid långlinjer dock endast mot
sinus för en mot längden proportionell vinkel,
som blir 90° vid ca 1 500 km. Enligt det
föregående är å andra sidan vid gynnsammaste
över-1 öringsspänning effekten proportionell mot e~
och oberoende av längden. Förhållandet
mellan stabilitetsgränsen och den överförda
effekten sjunker sålunda med växande linjelängd och
nedgår vid viss längd till ett otillåtligt lågt värde.
Vid större ledningslängder måste man antingen
på bekostnad av ekonomin sänka effekten per
ledning eller också höja spänningen, vilket inom
vissa gränser kan ske utan stor kostnadsökning
men vid stora avstånd kan leda till spänningar,
inför vilka man på teknikens nuvarande
ståndpunkt ställer sig tveksam.
Praktiska värden
Den erforderliga säkerhetsmarginalen mellan
överförd effekt och statisk stabilitetsgräns beror
av en mängd olika faktorer, såsom antalet
parallella ledningar, förefintligheten av
sektioneringspunkter, som möjliggöra att vid fel endast en
del-sträcka behöver bortkopplas, snabbheten lios
reläskydden för utlösning vid fel m.m. Därjämte är
den starkt beroende av till vilka slag av fel kravet
på stabilitet utsträckes. En- och tvåpoliga fel ge
nämligen avsevärt mindre störningar än trepoliga
kortslutningar, vilka senare äro av den art att
kravet på full stabilitet för en lång överföring
skulle få mycket allvarliga ekonomiska
konsekvenser. Exakta beräkningar äro ytterst svåra att
utföra, särskilt med hänsyn till det mottagande
nätets ofta mycket komplicerade art. Med
lämpliga förenklingar av problemet är det dock
möjligt att komma till ganska goda uppskattningar.
För att ge en antydan om resultaten kan
nämnas att man vid fyra parallella ledningar sektio
nerade på mitten knappast kan överföra mer än
75 % av den maximala effekten, även om man
avstår från stabilitet vid ogynnsamt belägna
trefasiga fel och vid övriga fel förutsätter
frånkoppling inom ca 0,1 s. På grund av de ganska
betydande reaktanserna i generatorer och
transformatorer betyder detta kanske endast 35—50 % av
själva ledningens maximala effekt. Med en
spänning e = 20 vp, som med normala priser ungefär
svarar mot ekonomiskt optimum, uppnås dessa
värden vid ca 350—500 km ledningslängd för
normala luftledningar och vid 20—30 % större
längd för ledningar med multipelledare. Dessa
siffror kunna förefalla ogynsamma i belysning av
erfarenheterna med det svenska 200 kV systemet,
där den överförda effekten åtminstone tidvis torde
ha varit minst 25 % högre än enligt ovanstående
regler. Härvid är emellertid att beakta, dels att
200 kV systemet har nollpunkten jordad över
släckningsreaktor, medan vid ett 350 kV system
endast direkt jordning av nollpunkten torde
komma i fråga, dels att störningarnas svårighetsgrad
är i hög grad beroende av felets läge och att
drift-resultaten därför statistiskt sett måste bli
betydligt gynnsammare än vad beräkningar för det
ogynnsammaste felläget ge vid handen, dels
slutligen att det mottagande nätet torde vara starkare
i förhållande till den överförda effekten än man
har anledning vänta för en framtida
storkraftöverföring t.ex. från övre Norrland.
Möjligheter till förbättring av stabiliteten
Man frågar sig givetvis om icke andra
möjligheter finnas till förbättring av stabiliteten än den
ekonomiskt ogynnsamma utvägen att minska
effekten per ledning ocli sålunda utöka antalet
ledningar eller den från och med en viss gräns än
så länge tekniskt vanskliga metoden att höja
spänningen.
En på senare tid diskuterad möjlighet är
mul-tipelledarna, som ge lägre reaktans och
därigenom möjliggöra ökning av effekten vid given
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
