Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 29 mars 1947 - Strömkretstekniska problem vid kraftöverföring med högspänd likström, av Harry Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
TEKNISK TIDSKRIFT
undre kurvan. Detta medför extra påkänningar
på ventilerna och dessutom störningar i diverse
kretsar, styrkretsar o.d., varförutom
svängningarna kunna stråla ut från stationen som
radiostörningar. De äro emellertid ganska lätta att få
bort med dämpkretsar, såsom antytts i figuren
nedtill. Dämpkretsarna kräva ett mycket måttligt
uppbåd av kondensatorer och motstånd.
På likströmssidan ha vi en pulserande spänning,
och pulsationerna bortfiltreras lämpligen med
seriereaktor jämte på linjesidan en stor
kondensator. Den senare tjänstgör även som åskskydd för
från linjen inkommande överspänningar. Denna
reaktor och kondensator blir väsentligt större än
de ovannämnda impedanserna på
växelströmssidan, och de svängningar, som kunna uppträda
häri, bli av lägre frekvens. Sådana svängningar
bli emellertid störande vid snabba reglerförlopp
eller inkopplingar, varför man måste tänka sig
en dämpkrets även för dessa. Detta är också
antytt på bilden.
Isolering- av styr- och hjälpspänningar
Styrningen av strömriktaren måste göras för
varje ventil för sig, och hela strömriktaren måste
styras symmetriskt och med inställbart fasläge
för impulserna. Styrimpulserna måste dessutom
överföras till respektive ventils potential. Det
enklaste är att härtill använda
isolertransforma-torer. Men dessa bli dyrbara och det går åt en för
varje ventil. Man har därför också föreslagit
överföring med öppna högfrekvenskretsar, eventuellt
med olika frekvens för de olika ventilerna
eller med ljussignaler, som påverka fotoceller
på ventilerna. Man skulle också kunna tänka
sig en generator eller en roterande
kopplingsapparat på varje ventil, driven med isolerad
axel från synkronmaskin på jordpotentialen. Det
senare systemet torde dock icke på allvar
ifrågasättas, då en dylik mekanisk styrning icke
medger de snabba regleringrepp, som så lätt kunna
åstadkommas med andra medel.
I Trollhättan arbeta vi med isolertransformatorer,
då anläggningen är dimensionerad för en högsta
driftspänning av endast 100 kV till jord. Men
redan vid denna måttliga spänning blev
aggregatet av isolertransformatorer relativt dyrbart,
och de konstruktiva linjer, som här följdes,
medge knappast någon utveckling mot högre
isola-tionsnivå. Då det just är den normala
transformatorns slutna järnkrets, som leder till de största
svårigheterna i isolationshänseende, ligger det
nära till hands att använda mer eller mindre
öppna magnetiska kretsar. För att hålla nere
effekten kan man då använda högfrekvens. Med
hänsyn till precisionen i styrningen leder ett
sådant resonemang till att man bör ha en
bärfrekvens för impulserna av minst 50 000 p/s. Vid
denna frekvens kan man utbilda
isolertransfor-matorn till två cirkulära spolar på något avstånd
från varandra, så att tillräcklig isolation bekvämt
kan erhållas. Man får på så sätt själva
isoler-transformatorn enkel och billig, medan det å
andra sidan tillkommer generator för
högfrekvensen samt omformningsutrustning på ventilsidan
för impulserna. Denna omformning måste vara
selektiv, så att rätt impuls slutligen når den
avsedda ventilen, och så att de mycket höga
spänningssprång, som förekomma i lokalen, icke
påverka styrningen.
Ett annat problem av samma art är hur man
skall ordna försörjningen med hjälpeffekt på de
enskilda ventilernas potential. Även för detta
ha vi i Trollhätte-anläggningen tillgripit
isolertransformatorer, men samma invändning gäller
även här när vi gå till högre spänningar. Här
förefaller en mekanisk överföring som den
enklaste lösningen, sålunda med en liten
generator för varje potential, driven antingen över en
isolerande axel från jordpotential eller på
hydraulisk eller pneumatisk väg. Man kan också tänka
sig någon hjälptransformator inbyggd i
huvudtransformatorn.
Styrningens utförande i försöksanläggningen
Som verkställande organ för styrningen ha vi
i Trollhätte-anläggningen använt en
fasvridnings-impedans, vilken arbetar på ett system av
elektronrör. Det senare är utbildat dels som
förstärkare och dels som omformare av impulserna till
rektangulär kurvform. Fasvridningsimpedansen
har därigenom kunnat utföras för mycket låg
effekt och styres i sin tur av elektronrör (fig. 3).
Härigenom har snabbheten i det verkställande
organet kunnat drivas upp mycket högt.
Fasvrid-ningsimpedansens transduktor är utförd med 12
kärnor, varigenom vinnes att den kan styra två
30° fasförskjutna delströmriktare.
Ingångseffekten på fasvridningsdonet är mycket liten, och
man kan därför driva det från regulatorkrets med
liten effekt, vilket är av speciellt värde, när
åter-föringar o.d. skola införas.
De sinusformade spänningarna eg från
fasvridningsimpedansen få först styra ett styrimpulsdon,
fig. 4, där de omvandlas till rektangulära
impulser av lämplig längd, som tillföras
isolertrans-formatorerna. På ventilsidan om
isolertransfor-matorerna skulle man kunna använda dessa
impulser direkt, men vi ha valt att där skjuta
emellan ett gallerspänningsdon med speciella
egenskaper. Detta don är styrt både av
styrimpulser och av spänningen över jonventilen, så att
det vid negativ spänning på jonventilens anod
alltid ger negativ gallerspänning. Vid positiv
spänning på jonventilens anod ger det en positiv
gallerspänning, om samtidigt en impuls från
styrdonet inträffar. Härigenom vinnes dels att man
aldrig i onödan får positiv gallerspänning och
dels att man helt enkelt genom att inställa
im-pulsgivningen kan få huvudkretsens jonventiler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
