Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 29 mars 1947 - Likström genom jorden över stora avstånd, av Ragnar Lundholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 3. Högsta uppmätta strömstyrka i manteln till
telefonkabeln Trollhättan—Mellerud som funktion au
vinkelräta avståndet från närmaste elektrod till manteln;
uär-dena äro reducerade till 1 000 A total ström genom jorden.
räknad kurva, som gäller för det fall att jordens
ledningsförmåga är konstant på alla djup, att
kabeln är förlagd på 0,79 m djup och att jordens
ledningsförmåga är 10~10 gånger blymantelns,
är relativt god; dock visa mätningarna högre
värden vid stora avstånd, vilket kan tolkas som en
följd av den förutnämnda skiktningen av
jord-och berglagren. Kurvorna ge vid handen att vid
ett avstånd mellan elektrod och kabel av 5—7 km
strömtätheten vid in-(eller ut-) läckning av ström
till kabeln understiger 2 /iA/cm2, reducerat till
1 000 A totalström genom jorden.
Försök på sträckan Tälle—Vik
I november 1944 utfördes ett i större skala
upplagt försök. Elektroderna voro placerade i Tälle
(nära Hallsberg på banan Stockholm—Göteborg)
och Vik (nära Ljusdal) på ett avstånd från
varandra av 315 km (fig. 2 sträckning B samt fig. 6).
Förbindelsen mellan elektroderna anordnades med
hjälp av de tre parallellkopplade faserna i en
200 kV ledning och i Tälle var en likriktare på
1 800 V likspänning inkopplad. Strömstyrkan var
under försöket mycket konstant och lika med
ca 170 A.
Järnvägarnas signalanordningar äro i Sverige i
regel utförda med lågspända likströmsreläer, som
ge signal när ett tågsätt kortsluter skenorna på en
viss sektion (se fig. 5). Tydligt är att ett sådant
system kan störas av starka likströmmar i jorden.
Under de 5 min, som strömmen släpptes genom
jorden, inträffade också vissa felsignaleringar.
Om återledning genom jorden skall kunna
användas, måste därför järnvägssignalerna inom
100—150 km kring elektroderna ändras.
Mätningar av strömmen i skenorna vid
elektrifierade järnvägar gåvo rätt höga strömstyrkor till
resultat (se fig. 6). I dubbelspåret Hallsberg—
Örebro vid Sannahed, ungefär mitt emellan Tälle
och Örebro, förde skenorna tillsammans 28 A,
motsvarande 16 % av totalströmmen.
Telegrafstyrelsens mätningar på telefonkablar
bekräftade resultaten från försöken på sträckan
Trollhättan—Mellerud. Strömstyrkan i rikskabeln
Örebro—Lyrestad mättes på tre ställen. Den
maximala strömstyrkan uppmättes i Sorby, som
ligger ca 12 km nordväst om Tälle. Strömmen var
ca 1.5 A eller i runt tal 1 % av elektrodströmmen.
Den iakttagna största strömstyrkegradienten i
kabelmanteln synes vara di/ds = 0,3 A/km,
motsvarande vid jämnt fördelad inläckning till
kabelmanteln, vars yta är ca 2’ 10° cnr/km, en
strömtäthet hos läckströmmen av
0 3
Y ■ 10-° = 0.15 M/cm2 vid 170 A i jorden
Vid en storkraftöverföring med 1 000 A skulle
man alltså i detta fall ha fått ca 9 A maximal
mantelström och ca 0.9 /tA/cnr maximal
läck-ström vid kring kabelomkretsen jämnt fördelad
inläckning.
Det bör dock måhända framhållas, att de
frfit-sår i kabelmantlar, som uppstå genom likström,
snarast tyda på ströminläckning på vissa punkter
än på en jämnt fördelad ströminläckning till
kabelmanteln.
Mätning av potentialen vid jordytan utfördes
dels i närheten av elektroderna medelst sönder,
dels på stora avstånd från dessa med användande
av telefonledningar. Mätningscentralen var i
senare fallet förlagd till Örebro.
Totala spänningsskillnaden mellan elektroderna
380
var 380 V, motsvarande ca t^tt = 2.2 ohm mot-
170
stånd i jorden. De spänningar, som uppmättes i
jorden på långa avstånd från elektroderna, voro
förvånande stora. Sålunda uppmättes 7,2 V
mellan Örebro, 28 km från Tälle, och Söderhamn,
77 km från Vik, vilket motsvarar ett ohmtal
mellan ekvipotentialytorna genom Örebro och
Söderhamn på 0.043 ohm.
Genom en jämförelse mellan uppmätta värden
på potentialerna och under olika förutsättningar
teoretiskt beräknade värden ha slutsatser kunnat
dras om strömmens väg genom jorden.
Elektroderna utgjordes av ett nedgrävt nät av
kopparlinor. I Tälle finnes några meter under markytan
ett skifferfält på något tiotal kur yta med god
elektrisk ledningsförmåga. Detta skifferfält ver-
30 km
Fig. 4. Ur mätresultaten beräknad
ströminläckning i telefonkabelmanteln
Trollhättan—Mellerud som funktion av
vinkelräta avståndet från närmaste
elektrod (streckad kurva) jämförd med
på helt teoretisk väg beräknad läckning
enligt Vos (heldragen kurva).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
