Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 29 mars 1947 - Störningsinflytelser i svagströmsledningar från storkraftöverföringssystem, av G A Pettersson och G Swedenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 mars 1947
327
tudinellt utefter knippet verkande
övertonsspänningar, soin direkt ge upphov till störningsljud i
telefonerna, utan det är de transversella alltså
mellan de båda ledningsbranscherna verkande
spänningarna, som orsaka själva störningen av
telefonsamtalen. För sambandet mellan
longitu-dinalspänning och transversalspänning kan man
ej deducera något matematiskt uttryck, vilket
beror på att transversalspänningen i
telefonledningarna, som vad det svenska rikstelefonnätet
beträffar äro skruvade med liten skruvstighöjd,
är huvudsakligen beroende av oberäkneliga och
ofta helt tillfälliga osymmetrier i de båda
ledningsbranschernas elektriska och magnetiska
egenskaper.
Genom rent statistiska rön och därpå baserade
fördelningskurvor har man kommit till den
slutsatsen, att för blankledningar av järn måste
räknas med att förhållandet mellan psofometriskt
uppmätt transversalspänning och
longitudinal-spänning normalt kan uppgå till 0,5 %. Den
psofometriska mätningen innebär då, att man i
stället för att ta hänsyn till förhållandena vid
varje särskild övertonsfrekvens för sig, vilket vore
ganska komplicerat, refererar det hela till de ur
telefonstörningssynpunkt ekvivalenta 800 p/s
störningsspänningarna. För blankledningar av
koppar kan förhållandet normalt uppgå till
0,2 % och för rikskabelledningar, skarvade
enligt kombinationsmetoden, alltså utan
tillsatskondensatorer, till normalt 0,15 %. Om
man nu har ett gränsvärde på tillåtlig
psofo-metrisk spänning mellan
telefonledningsbranscherna, så är det ju lätt att räkna ut tillåtlig
psofometrisk longitudinalspänning för de olika
slagen av telefonledningar. Om ett
blanklednings-knippe innehåller såväl järn- som
kopparledningar är det järnledningarna, som äro avgörande
för störningsförhållandena, eftersom dessa
ledningars normalt uppträdande osymmetri är störst.
Gränsvärdet på den psofometriska
transversalspänningen i ändpunkten på en
telefonblankled-ning är enligt CCIF 2,5 mV vid anpassning av
avslutningsanordningen i impedansavseende till
ledningskarakteristiken. Den maximalt tillåtliga
inducerade longitudinella emk, mätt med
psofo-meter, är alltså 2,5/0,005 = 500 mV. För
rikskabelledningar gäller enligt CCIF, att
psofometriska transversalspänningen får uppgå till
högst 1 mV i ledningens ändpunkter vid
anpassad avslutning. Härav följer, att
psofometriska longitudinalspänningen får vara högst
1/0,0015 ^ 700 mV, förutsatt att någon
förstärkning ej finnes vid ändpunkterna av den störda
sträckan. Finnes förstärkning, såsom ju alltid är
fallet vid långdistanskabelledningar, måste
hänsyn tas till nivåskillnaden mellan den störda
sträckans ocli telefonförbindelsens ändpunkter.
Ett nivådigram för en fyrtrådsledning visas i
fig. 7. Det kan förekomma, att nivån framför ett
fyrtrådsöverdrag är 2 N svagare än vid
förbindelsens ändpunkt. Kommer störningen in just
framför överdraget blir ju
störningstransversalspän-ningen förstärkt 2 N. Man kan då ej tillåta 1 mV
störningsspänning framför överdraget utan endast
l/e2 mV. Detta innebär att den tillåtliga
longitudinalspänningen måste reduceras i samma grad.
Telefonstörningar från likströmskraftledningar
i normal drift
Vid kraftöverföring med likström blir inverkan
av de överlagrade tonfrekventa växelströmmar,
som uppkomma genom pulsationen i
strömriktar-na, givetvis beroende av dessa strömmars
amplituder och frekvenser samt av den inducerande
strömslingan. Amplituderna bestämmas i sin tur
huvudsakligen av de åtgärder, som vidtas vid
strömriktarstationerna för glättning av
driftströmmen, dvs. av dimensioneringen av för
ändamålet insatta serieinduktansspolar,
shuntreso-nanskretsar och shuntkondensator.
Frekvenserna äro ju beroende av pulstalet. Vid låt oss säga
p-pulskoppling och grundfrekvensen / på
växelströmssidan få de överlagrade växelströmmarna
på likströmssidan frekvenserna kpf, där k
betyder heltalsserien. Samtidigt uppträder på
växelströmssidan starkt utpräglade övertoner av
frekvenserna / (kp— 1) och / (kp + 1), ett
förhållande, som ju ur telefonstörningssynpunkt ej har
någon betydelse, om likriktningen sker i den
primära kraftstationen, men som kan spela
betydande roll (vilket bekräftas av amerikanska
erfarenheter), om kraften hämtas via
växelströms-nät med avsevärd utsträckning. Strömslingans
beskaffenhet hänger samman med huruvida
jorden användes som återgångsledning eller ej. Äro
de tonfrekventa överlagrade växelströmmarna
unipolära, vilket innebär att jorden ingår i slingan,
sprider sig induktionsverkan långt ut åt sidorna.
Äro de bipolära, vilket innebär, att de cirkulera i
en metallisk ledningsslinga utan att jorden ingår
som strömledare, blir induktionsverkan i och för
sig avsevärt mindre och avtar dessutom hastigare
med avståndet från kraftledningen. För att
strömmarna verkligen skola bli bipolära erfordras
givetvis vid tvåledarsystem, symmetriskt jordat i
ändpunkterna, att strömriktarna för plusledningen
och minusledningen äro på lämpligt sätt kopplade
med varandra.
I fråga om inverkan, som kan förväntas från
unipolära strömmar, härrörande från
likriktar-toner, har en del mätningar gjorts på en
kraftledning, vilken avses att begagnas för överföring av
högspänd likströmseffekt mellan
försöksanläggningar i Trollhättan och Mellerud. I närheten av
och i huvudsak parallellt med kraftledningen, som
har en längd av ca 50 km, finnas
svagströmsledningar, såväl jordkablar (BJ:s telefonkabel och
Telegrafverkets rikskabel) som blankledningar.
I samband med proven beräknades för några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
