Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 12 april 1947 - Återvinning av lösningsmedel genom adsorption, av Uno Träggårdh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3(352
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 7. Principskiss över adsorptionsanläggning med
liggande adsorbörer av amerikansk typ.
Efter detta är adsorbören åter färdig för
adsorption.
I allmänhet beräknas återvinningen omfatta ett
skift, sålunda 8 h, vari för adsorptionen
beräknas t.ex. 6 h och för avdrivning och torkning 2 h.
Kortare tidsperioder användas som tidigare sagts
när kolets livslängd kan riskeras.
Vid det system som utarbetats i USA (fig. 7)
användes vanligen liggande adsorbörer. Fördelen
med detta är bl.a. att luftströmmen blir fördelad
över en stor yta, varigenom den linjära
hastigheten nedsättes. Höjden på kolskiktet varigenom
luften passerar behöver i detta fall endast vara
några dm. Det är emellertid av ytterst stor
betydelse, att såväl ånga som luft väl fördelas över
hela ytan, och man insätter därför
fördelningsskärmar.
Av de mera kända återvinningssystemen kan
även nämnas det som framgår av fig. 8 och som
utarbetats av Société de Rechenke et
d’Exploita-tion Pétrolifères. Det går under namnet
acticarbon-förfarandet. Det skiljer sig från andra förfaranden
huvudsakligen därigenom, att desorptionen
försiggår på annat sätt. Innan vattenångan släppes
på uppvärmes kolet till desorptionstemperatur ge-
nom i adsorbören inbyggda värmeslingor,
varigenom kolet uppnår en hög temperatur. När
vattenångan därpå släppes på kondenseras intet
vatten utan lösningsmedelsångan utdrives med
mycket liten vattenkvantitet. Ur ekonomisk
synpunkt är detta bra, men komplikationer kunna
lätt uppstå om lösningsmedelsblandningen
innehåller polymeriserbara högkokande föreningar. I
allmänhet adsorberas dessa i inträdeszonen, men
genom upphettningen spridas de i hela kolmassan,
varigenom denna blir skadad då de sällan
de-sorberas.
I en del anläggningar användes som adsorbens
kiselgel. En dylik anläggning visar fig. 9. Även här
måste desorptionen försiggå på annat sätt.
Kiselgel får ju inte komma i beröring med flytande
vatten, emedan det då faller sönder till pulver.
Acticarbons princip är därför särdeles lämplig för
desorption i en kiselgelanläggning. Emellertid
användes kiselgel mest för torkning av
industrigaser. I detta hänseende torde det vara
oöverträffat.
Fig. 10 visar en mindre adsorptionsanläggning.
Den består av en enda adsorbör och har
kondensorn placerad undertill. Den är lämplig då det
gäller mindre lösningsmängder och kan lätt
monteras.
Fig. 11 visar en kontinuerlig anläggning. Man
har tidigare icke kommit ifrån att koppla ur
adsorbörerna när de mättats, även om denna
urkoppling och inkoppling på desorption kan göras
fullt automatisk. Med den kontinuerliga
anläggning som figuren visar är en dylik överkoppling
onödig, då kolet i adsorbören transporteras
genom en snäckskruv till desorptionskammaren och
därefter till torken och åter till adsorbören. Det
är i själva verket den mest lovande
nykonstruktion, som gjorts under de senaste åren, och de
installationer som gjordes omedelbart före 1939
visade sig fungera tillfredsställande. En annan
Fig. 8. Adsorbör enligt acticarbonförfarandet.
Fig. 9. Schematisk bild över gastorkning med kiselgel.
Torr gos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
