Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 26 april 1947 - Säkerhetsgrad, brottrisk och möjligheter till materialbesparing i byggnadskonstruktioner, av Ivar Häggbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 april 194 7
391
Säkerhetsgrad, brottrisk och möjligheter till
materialbesparing i byggnadskonstruktioner
Civilingenjör Ivar Häggbom, Stockholm
Säkerhetsgrad
Säkerhetsgraden hos en byggnadskonstruktion
eller hos ett element i denna definieras för
närvarande i allmänhet som förhållandet mellan
konstruktionsmaterialets sträck- eller brottgräns och
den tillåtna spänningen. För material utan
utpräglad sträckgräns, såsom gjutjärn, betong, sten
eller trä är härvid brottgränsen normgivande.
Definitionen gäller för sådana konstruktioner där
proportionalitet råder mellan belastning och
spänning. Om belastningen och spänningen icke äro
proportionella, såsom vid stödmurar, är
ovanstående definition på den tillåtna påkänningen icke
tillfyllest. Genom särskilda
stabilitetsbestämmelser har man i sådana fall sökt sörja för att
konstruktionen ej går för snabbt till brott om
belastningen ökar över den tillåtna. Säkerhetsgraden
definieras då av förhållandet mellan brottlast och
verklig last, varvid med last bör förstås enbart
den rörliga lasten.
För excentriskt tryckta strävor, där
proportionalitet ej heller råder mellan belastning och
spänning, finnas särskilda beräkningsföreskrifter. Vid
konstruktioner med dynamisk belastning
erhålles den erforderliga säkerheten genom en
ytterligare nedsättning av den tillåtna spänningen.
Förhållandet mellan materialets sträck- eller
brottgräns och den tillåtna spänningen blir
därför i detta fall ej ett mått på säkerhetsgraden.
Den tillåtna spänningens storlek är beroende på
om hänsyn tas till inverkan av normala eller
exceptionella belastningsfall. Till de förra
hänföras vilande och rörliga belastningar, medan till
de senare hänföras inverkan av vindbelastningar
av viss styrka, temperaturändringar och
krympning, detta alldeles oberoende av om den normala
belastningen, t.ex. en hög rörlig last, i
verkligheten uppträder mycket sällan, eller den
exceptionella belastningen, t.ex. en temperaturändring
eller materialkrympning, med säkerhet kan
påräknas uppträda. Den tillåtna spänningen är
däremot icke beroende av om risken för att den
be-räkningsmässiga belastningen skall ökas över den
Bearbetning av föredrag i Dansk Selskab for Bygningsstatik den
18 december 1946.
624.046.5
antagna är mer eller mindre stor. Den är även
lika stor om den till största delen hänför sig från
en vilande belastning eller en rörlig last trots att
de två belastningsfallen knappast kunna anses
lika farliga.
Vid bestämning av materialets sträck- eller
brottgräns går man ut från vissa fixa
hållfasthetsvärden som materialet vid kontrollprov skall fylla.
För stål och betong stipuleras härvid att de
observerade minimivärdena skola ligga över en viss
given gräns. För tegel är provens mecte/hållfasthet
utslagsgivande; någon bestämmelse om
minimi-hållfastheten finnes ej. För
konstruktionsmaterialet trä saknas i bestämmelserna föreskrifter om
erforderlig hållfasthet för att vissa stipulerade
spänningar skola kunna tillåtas. De
materialbe-stämmelser som finnas tyda på att den tillåtna
spänningen bestämts med utgångspunkt från
materialets mede/hållfasthet vid korttidsbelastning
och viss fuktkvot, alldeles oberoende av att
hållfastheten vid långtidsbelastning är väsentligt
lägre. Härigenom blir säkerhetsgraden i
långtids-belastade träkonstruktioner oftast lägre än i
kort-tidsbelastade, ehuru det förra belastningsfallet
troligen är det oftast förekommande.
Säkerhetsgraden är avsedd att täcka i huvudsak
följande risker: risken för att den antagna
belastningen överskrides, osäkerheter i
spänningsbestämningen, onoggrannheter vid utförandet och
ojämnheter i materialet. Denna sista risk har man
till största delen eliminerat för stål- och
betongkonstruktioner redan genom föreskriften att
sträck- resp. brottgränsen hos enstaka prov skola
visa sig vara större än vissa bestämda
minimi-värden. Härigenom bli de förutsatta
hållfasthetsvärdena nästan alltid lägre än de verkliga.
Speciellt gäller detta stål samt betong av klass I.
Däremot är detta icke fallet för trä, hos vilket den
tillåtna spänningen är bestämd som en funktion
av mec/e/hållfastheten. Här måste en stor del av
säkerhetsmarginalen användas för att täcka
risken för ojämnheter i materialhållfastheten.
Då den beräkningsmässiga säkerhetsgraden skall
täcka risken för att ett flertal osäkerhetsmoment
eventuellt kan uppträda var för sig eller samtidigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
