Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 18. 3 maj 1947 - Loran-radionavigeringssystem, av J H Kylberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3(408
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 11. Blockschema över indikator.
och kraftförsörjningsenheten med regulatorer.
Manövreringsorganen är högfrekvenskanalomkopplaren nedtill till
vänster (vars kalibreringssiffror svarar mot den första
siffran i identifieringsnumret) och effekttillslaget. Den
större enheten är indikatorn, som består av katoskopet
och de därmed sammanhörande tidsbestämnings- och
tidsaxeloscillatorerna. De två små rattarna, upptill till vänster,
avser kontroll av intensitet och fokusering av linjerna på
katoskopskärmen. Omkopplaren upptill till höger ger små
ändringar i kristallfrekvensen och framkallar därmed
skjutning åt höger eller vänster av impulserna. Längre ned
är ratten för reglering av kristallfrekvensen placerad, som
avstämmes för att tidsaxelfrekvensen skall bli exakt
synkron med de inkommande impulserna.
Med rattarna alldeles under katoskopröret regleras total
förstärkning, utföres amplitudbalansering samt väljes
tidsaxelfrekvens och station. Den första reglerar båda
impulsernas amplitud när de uppträder på skärmen, under det
att den andra är en differentialförstärkningsreglering, som
avstämmer impulsernas amplituder i förhållande till
varandra såsom erfordras i mätningsproceduren. Med
tidsaxelomkopplaren utföres de stegvisa ändringarna i
tidsaxelfrekvens (utbredning av tidsaxeln). Stationsväljaren
väljer tidsaxelfrekvens för respektive stationspar.
De två stora rattarna nederst medger grov- och
fininställning av drabantpiedestalen under mätproceduren.
Omkopplaren nedtill till höger väljer grundpulsfrekvensen 25 eller
SS1^ impulser per s. De olika rattarna är så anbragta och
märkta att en blick på inställningarna ger de tre första
tecknen i stationens identifieringsbeteckning. Apparaturen
väger omkring 32 kg och förbrukar ca 275 W vid 400—
2 400 p/s och 80 eller 115 V. En annan apparattyp för
flygbruk har ett tretums katoskoprör* och väger endast 17 kg
samt förbrukar omkring 175 W 400—2 400 p/s växelström.
I mottagarens indikatorapparatur (fig. 11) förekommer
bl.a. en anordning för frekvensdelning, som kan vara värd
en närmare presentation. Från en 100 kp/s
kvartskristall-oscillator erhålles tidsaxelfrekvenserna 25 och 33^3 p/s
med de smärre variationer som svarar mot olika
stationspar genom ett antal frekvensdelningskretsar. En
sammanlagd frekvensdelning på 4 000 (i sju steg på 5, 2, 5, 5, 4, 2
och 2) erfordras för att nå 25 p/s och på 3 000 (5, 2, 5, 5, 3, 2
och 2) för 33^8 p/s. De första sex delningarna göres med
räknekretsar, den sista tudelningen med en s.k.
Eccles-Jordan-krets. Två av de sex räknekretsarna visas i fig. 12;
100 kp/s frekvensen från kristallerna matas in på en 6 H 6
dubbeldiod efter att ha passerat genom en
begränsningsförstärkare. Dioden är så kopplad att alla negativa
impulser jordas och alla positiva laddar upp en kondensator,
över vilken spänningen därvid växer stegvis. När fem
impulser har ackumulerats, har spänningen över
kondensatorn nått tillräcklig storlek för att utlösa den följande
kretsen, en blockeringsoscillator med 6 SN 7.
Blockeringsoscillatorn alstrar en impuls och urladdar
kondensatorn samtidigt, vilken därpå ånyo ackumulerar fem
impulser från 100 kp/s-källan och utlöser
blockeringsoscillatorn ännu en gång. Sålunda reagerar
blockeringsoscillatorn en gång för var femte impuls och frekvensen
divideras alltså med fem. Blockeringsoscillatorns utgång
är kopplad till en annan dubbeldiod vilken, liksom den
första, laddar upp en kondensator med de positiva
impulserna och som utlöser blockeringsoscillatorn efter två
impulser (oscillatorns förspänning inställd för två
impulser).
Allt i allt erfordras sex dubbeldioder och sex
blockeringsoscillatorer i följd för att åstadkomma tidigare nämnd
frekvensdelning.
Sändare
Ovan påpekades att Loran-systemets sändarstationer
alstrar en serie på exakt tidsavstånd liggande impulser,
som med stor noggrannhet synkroniseras med impulser
från en annan sändare. De funktioner, som behöver
utföras av sändarutrustningen, är
att alstra och utsända 40 jMS långa högfrekventa
impulser på en frekvens av 1 700—2 000 kp/s och med en
toppeffekt av 75 till 150 kW;
att repetera impulserna med en frekvens av 25 per s eller
33^3 per s med sådan precision att det ackumulerade felet
vid tidsbestämning av impulsen icke uppgår till mer än
1 [is efter en period av flera minuter; och
att synkronisera tidsbestämningen av impulsföljden med
en annan impulsföljd med en noggrannhet av 1 fis.
Dessa ganska aktningsvärda fordringar kan uppfyllas av
anläggningens tre viktigaste delar, nämligen sändaren,
tidsbestämningsenheten och synkroniseringsenheten.
Loran-sändarstationen omfattar i stort sett en vertikalt
polariserad rundstrålande sändningsantenn och en
liknande (vanligen riktad) mottagningsantenn, erforderliga ra-
Fig. 12. Frekvensdelningskrets.
Fig. 13. Blockschema över Loran-sändare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
