Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 31 maj 1947 - Färg och form, av Carl-Axel Acking
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3(474
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 13. Skeppsbyggaren kan ge industrivarans formgivare
goda lärdomar.
skall bli bra, ritas utan tanke på dess verkan i
rymden. Samma förhållande är det med
utformningen av en armledare på en fåtölj, en
maskindel eller någon annan tredimensionell detalj.
Arkitekten har i sitt skapande ett tvåfaldigt stoff
att arbeta med. Dels det materiella stoffet,
byggnadsmaterialet, med vilket han åstadkommer
plastiska kroppar, och dels de luftvolymer,
varmed han bildar sina rum. I den konstnärliga
föreställningen måste båda dessa komponenter i lika
grad och samtidigt medverka. Men det är inte nog
med att dessa två komponenter, kropp och rum,
i samma grad beaktas. Man har också i det
fullödiga verket en fordran på samverkan dem
emellan på samma sätt som då två skådespelare
uppför en dialog. Inte bara de positiva
volymerna och formerna i arkitekturen betyder något,
även de mellan dem befintliga tomrummen och
negativa formerna kan ur uttryckssynpunkt vara
av betydelse. Så kan förhållandet stundom vara
även inom andra grenar av nyttokonsten.
Fig. 15. Linden gör ett starkt intryck av fullkomlighet.
Harmonin i grenverkets klara uppbyggnad återfinner vi i
bladets nervtrådar, och i bladets kontur igenkänner vi kronans
samlade form. Naturstudier är värdefulla för formgivare.
Fig. 14. Det doriska templet har ingen mekanisk
regelbundenhet. Hörnkolonnerna är något grövre än de andra
och står närmare sina grannar än de övriga i raden. För
att motverka intrycket av de horisontala linjernas
sjunkande mot mitten har de givits en svag uppåtböjning.
Huvudindelningen i fasaden återkommer i detaljernas
indelningar. Detta tillsammans med formspråkets
enhetlighet ger byggnaden en organisk karaktär.
Grekernas utomordentligt fint skärpta sinne för
optiska verkningar föranledde dem att i sin
arkitektur frångå en mekanisk regelbundenhet. Av
optiska skäl, med utgångspunkt från
erfarenhetsrön, gav man sålunda i sina doriska tempel, fig.
14, hörnkolonnerna en något grövre kropp och
ställde dem närmare intill sina grannar än de
övriga kolonnerna i raden. Eftersom dessa
hörnkolonner ofta kom att ses fritt mot luften skulle de
annars sett tunnare ut än de övriga kolonnerna.
Dessutom skulle det fria mellanrummet invid dem
verkat bredare än motsvarande avstånd i andra
delar av kolonnraden. För att nå det optiska
intrycket av fast stabilitet lät man dessutom
kolonnerna få en svag lutning inåt. Man tillät heller
inga längre, räta linjer i byggnaden att fortlöpa
matematiskt rakt. I stället gav man dem en ytterst
svag böjning uppåt i syfte att motverka intrycket
av linjens sjunkande mot mitten. Stylobatens
plan under kolonnraderna såväl på lång- som
kortsidorna är inte absolut horisontell utan
beskriver långa konvexa bågar. Samma kurvatur
återkommer i arkitraven. Genom att
huvudindelningen i fasaden återkommer i detaljernas
indelningar och genom formspråkets enhetlighet
åstadkommes ett organiskt sammanhang, som
tilltalar oss på samma sätt som en
naturupplevelse.
Ett konstnärligt fullgott resultat kan inte
garanteras genom generella regler, men århundradens
erfarenheter från skilda områden av
formskapan-de kan ge oss värdefulla synpunkter och
lärdomar för olika verksamhetsområden. Likaså stu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
