Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 31 maj 1947 - Formspråket och tekniken, av Sven Ivar Lind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3(488
TEKNISK TIDSKRIFT
Det är först med den industriella
massproduktionen som den estetiska utarmningen blir
verkligt allvarlig. Tillverkningstekniken
revolutionerar formgivningen som blir alltmer präglad av
för bruksföremålets funktion främmande hänsyn.
Föremålen anpassas ibland mera till maskinen
som formar dem än till människan som brukar
dem. Konsument och producent äro främmande
för varandra och skiljas av en hel kedja av
distributionsorgan över vilka konsumentens kritik ofta
inte når fram till producenten. Frånvaron av hela
den estetiska erfarenhet och bildning, som
sysslandet med hantverk skänkte, förslöar dessutom
den kritiska förmågan. Även i produktionen får
den direkta skickligheten allt mindre betydelse.
Formskapandet blir alltmer en teoretisk syssla,
behärskad av kalkyler av teknisk och ekonomisk
art.
Även inom arkitekturen, som dock är betydligt
mindre industrialiserad än flertalet
produktionsområden, har denna utveckling satt djupa spår.
Den estetiska verksamheten har över huvud taget
trängts tillbaka; konsterna sätta i mindre grad sin
prägel på vår samhällsmiljö såväl genom den
plats och bet3Tdelse de ges — eller rättare sagt
förvägras — som genom den förflackning av
konsten vilken är en följd därav. Enstaka lysande
resultat ändra inte förhållandet. Den moderna
konstens revolution är en märklig händelse i detta
sammanhang. Likaså äro de samtida rörelserna
för vackrare vardagsvara. Det är likväl tydligt
att, trots det — förvisso begränsade — intresse
som dessa rörelser väckt, de estetiska värdena
fortfarande betraktas som sekundära i
förhållande till de teoretiska.
Så länge den estetiska komponenten i tingens
natur inte har fast inlemmats i vår
grundläggande ideologi, så länge kommer estetiken att
betraktas med misstro och ovilja. Så länge kommer
också konsten att vara hemlös i samhället. Estet
är ett skällsord, inte bara i Svenska
Teknologföreningen; det bekräftas av Nordisk Familjebok i
dess definition av ordet: "estet; oftast tadlande
om person som lägger alltför mycken vikt vid det
estetiska." Samhällets uppskattning av konsten
bekräftas entydigt av statsmakternas konstpolitik.
I den nyligen aktuella frågan om beskattningen
av Samfundet De Nios Stipendiefond yttrade
Bevillningsutskottet, att befrielse från skatt givetvis
inte kunde ifrågakomma då samfundet var
litterärt och inte vetenskapligt. Detta är ett tydligt
uttryck för den inbördes graderingen av den
estetiska och den teoretiska komponenten. Så länge
denna uppfattning råder kan varken konsten eller
formkulturen över huvud taget nå full och rik
blomning; samhället och individerna måste i stort
sett gå miste 0111 de värden detta skulle skänka
livet i utbildningen av människans miljö och
genom utlösning av personlighetens alla krafter
och möjligheter.
Någonstädes måste emellertid omvärderingen
börja. Det har ofta föreslagits att en reform av
undervisningen skulle vara rätta sättet. Det är
emellertid knappast troligt att en sådan reform
kan genomföras så länge pedagogerna själva äro
utpräglade teoretiker, som övervärdera en
teoretisk inställning och betrakta formskolningen som
biämne. Först sedan det blivit klart för det
allmänna medvetandet hur allvarlig bristen på
estetisk bildning är, kan man vänta någon större
framgång för en utveckling av formsinnet. Att en
sådan utveckling måste ta lång tid, liksom
utvecklingen av vår teoretiska kultur, är givet. Man
har visserligen nu tillgång till de möjligheter för
samfärdsel som tekniken skapat och håller på att
skapa; men forskningen och skapandet på det
estetiska området lider brist på intresse, medel
och politiskt inflytande.
Måhända är just fritidslivet det område på vilket
man lättast kan väcka människornas intresse.
Schiller betecknade den estetiska verksamheten
som lek, en fri livsyttring i vilken människorna
harmoniskt utvecklade alla sina krafter. Hur
denna leklust skall kunna väckas och sedan
tillgodoses och ledas är en fråga som endast indirekt
intresserar oss i detta sammanhang.
Även på de högre studiernas stadium borde
estetisk skolning ges, t.ex. i samband med tekniska
högskolestudier. Så är för närvarande fallet inom
arkitekturundervisningen både på KTH, CTH och
Konsthögskolan, medan många av de ingenjörer
som i sin verksamhet bli formskapare i den
industriella produktionen få reda sig mer eller mindre
utan sådan skolning. Det borde vara en angelägen
uppgift för Svenska Teknologföreningen, som
ofta visat stort intresse för teknikernas utbildning,
att verka för att bristerna på detta område bli
fyllda. Jag vill här hemställa till STF att
allvarligt överväga åtgärder från föreningens sida.
Vårt formspråk är på de flesta betydande
produktionsområden dikterat av tekniken. Att
tekniken, och i vårt samhälle den storindustriella
tekniken, också måste prägla formen på våra
redskap och bruksföremål är självklart och legitimt.
Man kan t.o.m. erinra om, att i allt för många fall
vad som är dålig industriell form är föremål som
inte i tillräcklig grad ge uttryck för den teknik
som åstadkommit dem, utan kanske imitera
hantverksformer. Funktionalismen har utövat en
betydande nyttig rensningsverksamhet bland
sådana falska former. På dess program stod
erkännandet av den moderna tekniken, och ett av dess
mål var att bringa alla vår miljös föremål till
samstämmig och adekvat teknisk form. Ett annat
av dess strävanden var att bringa föremålens
form till överensstämmelse med deras funktion.
Denna strävan har ofta givit till resultat föremål
och byggnader av en teoretisk och mekanisk
karaktär som inte varit tillfredsställande lösningar
av uppgifterna. För detta misslyckande skall dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
