- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 77. 1947 /
509

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 7 juni 1947 - Brittisk meteorologi, av I Göransson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2<S juni 1947

509

Brittisk meteorologi. På handelsflottans uppmaning
sattes år 1855 upp ett Brittiskt Institut för Meteorologi. Till
överintendent utnämndes amiral Fitzroy, som bl.a. hade
varit kapten på "Beagle", dvs. det skepp, som förde Darwin
ut på hans resa till avlägsna delar av världen mellan åren
1831 och 1836. Den meteorologiska avdelningen gick
samman med Royal Society, varigenom man knöt en länk,
som visat sig av största värde och som består än i dag.

Fitzroy samlade väderleksinformationerna genom fartyg
ur brittiska handelsflottan, och den loggform han gjorde
utkast till för att användas på skeppen kvarstår i dag
oförändrad i sak. Nära fyra miljoner observationer,
samlade under detta schema över en period av åttio år, har
analyserats av marinavdelningen hos British
Meteorolo-gical Office. På grundval av denna omfattande
undersökning har upprättats en serie meteorologiska kartor över
oceanerna, vilka kartor har stort värde för brittisk
sjöfart.

Sjöfarten omkring de brittiska öarna behövde emellertid
stormvarningar. Den nyuppfunna elektriska telegrafen satte
Fitzroy i stånd att ordna ett system av rapporter från ett
nätverk av stationer och att utfärda varningar, var och
när stormar kunde påräknas. Så framgångsrikt blev detta,
att Frankrike snart anhöll om varningar. Därigenom knöts
de första banden till internationellt meteorologiskt
samarbete, som sedan utvecklats vidare.

Fitzroy införde som tillägg till stormvarningarna
utfärdandet av mera allmänna väderleksförutsägelser, ehuru
de ganska empiriska metoderna härför ej rosades i högre
grad av de mera renodlade vetenskapsmännen i Royal
Society. Fitzroy dog år 1865, men hans pionjärförsök hann
förvärva stor framgång.

Vid sekelskiftet blev meteorologiska organisationen
överlåten åt Sir Napier Shaw, som var en vetenskapsman av
rang, varför detta kom att betyda mycket för
meteorologins utveckling. Han anställde unga, dugliga
vetenskapsmän i sin tjänst och utgav många skrifter i ämnet.
Förutom att Shaw förde in meteorologin på en mera
vetenskaplig basis var han synnerligen verksam för att upprätta
ett gott internationellt samarbete. Han insåg nämligen, att
väderlekstjänsten var beroende av hela jordklotets
meteorologiska informationer. Han blev också utsedd till
president för International Meteorological Organization,
vilken post han skötte åren 1907—1923. En av de mest
betydelsefulla kommissionerna inom denna organisation är
den, som ansvarar för utbytet av väderleksrapporter
länderna emellan. Kommissionen har ända från 1919 tills nu
som ledare haft E Gold.

Flyget utvecklades språngvis under första världskriget.
År 1939 hade meteorologen lärt sig tyda väderleken med
hög grad av pålitlighet i fråga om sikt, molnighet och risk
för isbildning på flygplanen. Under andra världskriget 1939
—1945 erhöll meteorologerna ingen upplysning från
fientliga och neutrala länder, varför stora krav ställdes på
väderlekstjänsten, i synnerhet när bomboffensiven började
från England. För att taktiskt utnyttja vädret för
bombning, jaktplanssvep och antiubåtsflygningar måste
väderleksuppgifterna lämnas med största precision. I all
synnerhet som väderleksinformationen länderna emellan blev
uppdelad i intressesfärer, vilket även ställde större krav
på de enskilda iakttagelserna. Nya metoder och bättre
teknisk utrustning framtvingades.

Observationer kan rapporteras från automatiska
stationer, uppställda t.ex. på en ö eller på en flytboj. I princip
kan instrumenten utföras såsom radiosonder, nedan
beskrivna. Värdena på barometertryck, luft- och
havstemperatur rapporteras per radio vid bestämda tider.
Molnighet, vindriktning och vindstyrka indikeras dock ej av dessa
instrument.

Läget av åskcentra kan bedömas med ledning av
radio-störningarna, vilkas bäring uppmätes vid ändarna av en
baslinje, vars längd är känd. Metoden lanserades av Sir
Watson-Watt, ekoradions fader, något år före det senaste

kriget. Tekniskt består metoden av två vertikalt uppsatta
ramantenner, en orienterad i nord—syd och en i öst—
västlig riktning. En sådan antenn tar emot en
störningsvåg med maximistyrka, när vågens ursprung ligger i
antennplanet. Genom att använda ett katodstrålrör så, att
de mottagna signalerna påverkar ljusfläcken att dras ut
i vertikal led för nord—sydantennen och i horisontell för
öst—västantennen, indikerar lutningen hos den utdragna
ljusfläcken relationen i styrka hos vågor från resp.
antenner. Samtidigt härmed meddelas bäringen för
ifrågavarande blixt, vilken kan direkt avläsas, om katodstrålröret
förses med en cirkulär skala. I England finns fyra dylika
observationsstationer, periferiskt förlagda och med
telefonförbindelse sinsemellan, vilka studerar åskfrekvensen på
ett avstånd av upp till 1 500—2 000 km.

Atmosfäriska störningsobservationer visar sig värdefulla
för utforskande av blixtfördelningen inom cykloner
Täthetsfördelningen hos störningarna i förhållande till de
varma och kalla fronterna hos ett lågtryck visar ett
maximum vid toppen hos den varma sektorn. Vidare finner
man, under det att frontala störningar förekommer
mestadels omkring 80 km bakom den kalla fronten, ett
sekundärt maximum ca 650 km bakom den.

Undersökningen av vindförhållandena på olika höjder
utvecklas också snabbt. Metoden att följa en ballong med
teodolit har endast en begränsad tillämpning, när
himlen är molnig. Därför kommer två nya metoder i
användning. Vid den första metoden förser man en ballong med
en liten radiosändare. Ballongen stiger vanligen med en
hastighet av ca 6 m/s och spricker vid omkring 18 km
höjd, då en liten fallskärm för ned sändaren till marken.
Bäringen för ballongen noteras på marken i hörnen av
en triangel med ca 40 km sida. Man finner ballongens
riktning med hjälp av antenner av Adcock-typ, vilka kan
rotera kring en vertikal axel mitt emellan dipolerna.
Mottagningskretsen är avstämd för sändarens frekvens, och
antennsystemet vrides, tills tystnad i telefonerna indikerar,
att antennen är parallell med vågfronten och sålunda
vinkelrät mot sändarballongens bäring. En noggrannhet av
0,3° kan uppnås vid perfekt symmetri hos antennsystemet
och vid vissa andra betingelser för observeringsplatsen.
Den andra metoden för mätning av vinden ovan moln
tillämpas med hjälp av ekoradio. I detta fall bär ballongen
en speciell reflektor i stället för en sändare.
Huvudutrustningen består väsentligen av en kortvågssändare och
mottagare, varvid resp. antenner är belägna i brännpunkterna
för två paraboloid-speglar, 1,15 m i diameter. Ramverket,
som bär speglarna, kan rotera både horisontellt och
vertikalt, och indikeringsmekanismen gör det möjligt att
avgöra, när de två speglarna är direkt vända mot
ballongreflektorn. Även avståndet kan därvid beräknas och
ballongens läge följas minut för minut. Den speciella
reflektorn, uppburen av ballongen, är tillverkad av metalliserat
papper, spänt över ett lätt trästativ, vilket bildar tre
inbördes vinkelräta ytor, en horisontell och två vertikala.
Denna anordning medger reflexion av en infallande stråle
bakåt i samma riktning, varför ekoradioimpulserna, trots
att reflektorn svänger hit och dit, alltid sändes exakt
tillbaka till mottagaren. Vid en mätning 1944 var
vindhastigheten vid 10 km 41 m/s under middagen men vid midnatt
hade den växt till 102 m/s, vilket visar hur hastigt vinden
kan växla på dessa höjder.

Man vill emellertid även veta tryck, temperatur och
fuktighet på olika höjd. Detta meddelas med hjälp av
radiosonder, som sänder regelbundna radiosignaler från
ballongen till marken (fig. 1 och 2). Radiosonden består dels
av en del med de tre meteorologiskt känsliga elementen,
dels av en annan del med radiosändaren och mekanismen
för variation av sändningen i enlighet med variationen hos
elementens utslag. Två principer tillämpas huvudsakligen
Den kronometriska metoden kan illustreras av en
likformigt roterande arm med fast kontakt vid någon viss punkt
av omkretsen. En annan kontakt varierar däremot sitt läge

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:32:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1947/0521.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free