Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 21 juni 1947 - Robotvapen och robotstyrningar, av Sven Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9 augusti 1947
529
Robotvapen och robotstyrningar
Civilingenjör Sven Malmström, Stockholm
I skrivande stund är det nära två år sedan den
tyska krigsmakten kapitulerade och Europa
kunde slå in på sin långa via dolorosa mot en ny
fred. Sedan dess har de besegrades industri och
vetenskap blivit ingående granskade och ett
ofantligt material av nya vetenskapliga och tekniska
rön publicerat. Ännu är väl inte allt publicerat
och dessutom är vårt avstånd i tid till det väldiga
materialet för litet för att ge oss det perspektiv
som erfordras för en rättvis överblick. Men vi
har redan i åtskilliga stycken fått ändra den
uppfattning vi hade för två år sedan om teknikens
utvecklingslinjer och det inbördes
styrkeförhållandet de stridande emellan. Särskilt grundligt
har vi fått värdera om våra omdömen på
flygteknikens område och i all synnerhet på den
viktiga gren därav, som denna uppsats behandlar.
Det tyska dödsboets park av reaktionsplan har
tidigare inventerats av Teknisk Tidskrift. Det kan
tilläggas att den mest sensationella av
reaktionsmotorer, nämligen athodyden, även kallad
"ramjet" och "den flygande skorstenen", visat sig vara
teoretiskt genomarbetad, konstruerad och
flyg-provad av tyskarna redan år 1944, dvs. vid den
tidpunkt då man i Amerika inte hade kommit
längre än till spekulationer över om athodydens
princip över huvud kunde användas.
Utvecklingen av raketer har sedan gammalt
omhuldats i Tyskland. Redan på 1920-talet
började von Opel, Harty, von Braun m.fl. uppfinnare
att intressera sig för raketer och genomförde på
privat bekostnad ett betydelsefullt pionjärarbete
på området. År 1933 tog tyska krigsmakten hand
om utvecklingsarbetet och inriktade det på
robotar. Det blev tyst utåt, men utvecklingen
forcerades och oerhörda summor anslogs. År 1937 blev
den stora försöksstationen i Peenemünde färdig;
den hade kostat 300 milj. RM och var avsedd för
vätskeraketer. Där utvecklades bl.a. V2 och
"Wasserfall". Då den allierade
luftöverlägsenheten började göra sig gällande kom robotvapnen
i centrum för intresset, och från och med 1942
ägnades ungefär en tredjedel av allt flygtekniskt
utvecklingsarbete i Tyskland åt dem.
Utvecklingen stötte inte bara på aerodynamiska
och motortekniska problem. Dessa var visserligen
i och för sig krävande och fordrade t.ex. att man
översteg "ljudbarriären" och gav sig in på
över-ljudhastigheter. De grundläggande aerodynami-
355.469.34
623.746.48
ska teorierna uppställdes emellertid redan på
1920-talet av Prandtl m.fl. Problemen är väl
definierade och relativt lätta att komma till rätta
med vid sidan av det allt överskuggande
huvudproblemet, den automatiska styrningen. Tyskarna
måste här lägga ned ett pionjärarbete
omspännande ett vetenskapligt fält av oerhörd vidd. Man
arbetade med optik, akustik, värmestrålning,
elektrisk kapacitans, induktionsverkan,
trådöverföring, radio, radar, television och magnetism.
Alla vetenskapliga resurser mobiliserades och
även om man inte hann att bemästra alla
svårigheter, så fördes den tyska tekniken på
robotvapnens område till ett försprång, som av de
allierade experterna senare bedömdes ha motsvarat
tio års intensivt utvecklingsarbete och som så när
hade blivit ödesdigert.
I själva verket var de allierades segermarginal
ytterst knapp. Hitlers hotelser om förödande
hemliga vapen hade en fruktansvärd verklighet
bakom sig, och då det slutliga sammanbrottet kom,
disponerade tyskarna robotvapen, som, om d^
hunnit tillverkas och insättas i tillräckliga antal,
väl kunde ha brutit de allierades överlägsenhet
och så sent som 1944 kanske vänt kriget till de
allierades nackdel. Den allierade krigsledningen
svävade antagligen i lycklig okunnighet om dessa
fakta till dess att segern var vunnen, men den
tyska generalstaben var väl orienterad och visste
att om man bara kunde hålla ut en liten tid till,
så kanske de nya raketerna hunne vända
krigslyckan. Dessa förhållanden torde vara
förklaringen till att tyskarna fortsatte kampen så gott
som till självmord.
Olika slag av robotvapen
Robotprojektilerna kan efter
användningsområdet indelas i följande grupper:
glidbomber, vilka fälls från flygplan mot
markmål, vanligen fartyg, och ibland ej är försedda
med motor;
jaktrobotar, vilka skjuts från flygplan mot
flygplan och i allmänhet är drivna med raketmotorer;
luftvärnsrobotar, vilka skjuts från marken mot
flygplan och i allmänhet är raketdrivna;
fjärrbomber, vilka skjuts från marken eller
någon gång från flygplan mot fasta markmål. De
drivs av raket- eller reaktionsmotorer.
Allt som allt hade tyskarna utvecklat 138 olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
