Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 21 juni 1947 - Robotvapen och robotstyrningar, av Sven Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2<S juni 1947
533
Fig. (i. Ils 293 D, televisionsstyrd Henschel-glidbomb.
apparaten så att roboten styres raka vägen mot
målet eller efter något visst program. Detta slag
av styrning kallas autopilotstyrning och
stvr-apparaten en autopilot. Det användes t.ex. i
flertalet vatten torpeder samt i VI och V2. Den
senare flög hela sin bana på rak kurs, men i de
senare Vl:orna lade autopiloten efter bestämda
tidsintervaller om vapnets kurs, så att fiendens
motåtgärder försvårades. Ett annat exempel på
icke rätlinjiga banor är spiral torpederna. Dessa
begagnades av båda sidor och fälldes från
flygplan mot konvojer och andra målanhopningar.
Så fort torpeden tagit vatten började den kretsa
runt i en trång men så småningom vidgad spiral.
Härigenom ökades sannolikheten för träff
samtidigt som undanmanövreringar blev högst
försvårade. Autopilotstyrning är endast användbar
om målet står stilla eller om dess bana från
skjutögonblicket kan beräknas. Vid långa avstånd blir
emellertid noggrannheten otillfredsställande och
därför kombineras autopilotstyrningen gärna med
något slag av fjärrstyrning.
Fjärrstyrning med stationssökning innebär att
robotens och målets läge under hela skottet
optiskt eller med ekoradio fjärrmätes med en
sö-kare vid skjutstationen. Mätvärdena matas in till
en räkneapparat, som beräknar vilka korrektioner
som erfordras för att roboten skall träffa. Räkne
resultatet skickas som radioimpulser till roboten,
där de tas emot och omsättés till roderutslag.
Fjärrstyrning med stationssökning användes mot
alla sorters mål och förekom t.ex. i den tyska
luftvärnsroboten Wasserfall och de allierades
glidbomb Azon.
Sökaren kan också vara inbyggd i roboten. Dess
mätresultat sändes per radio till basen, där
roderkorrektionerna uträknas och återsändes till
roboten, där de omsättes i roderutslag. Detta
system är en fjärrstyrning med självsökning och
användes t.ex. i den amerikanska glidbomben
GV4.
Självstyrning innebär att robotsökarens
mätresultat bearbetas av en i roboten inbyggd
räkneapparat, varefter de direkt omsättes i
roderrörelser. Den har liksom autopilotstyrning den
väsentliga fördelen att inga kontrollorgan erfordras vid
skjutstationen. I gengäld är den tekniskt sett
mycket svårlöst. Renodlad självstyrning användes
t.ex. i den amerikanska glidbomben Bat. Ofta
förekommer kombinationer mellan självstyrning
och autopilotstyrning, t.ex. i akustiska torpeder.
Sökaren är här en ultraljudsändare. Ljudvågor
från denna reflekteras mot målet och reflexerna
upptas i mottagaren på torpeden. Impulserna
från mottagarna dirigerar torpeden mot målet.
Under skottets första del, innan målet kommit
inom räckhåll för de ultrasonora sändarna, styrs
torpeden på vanligt sätt med autopilot.
Sökare
Några enhetliga principer för instyrningen av
projektilen mot målet kan ännu inte urskiljas.
Det torde därför vara lämpligast att här behandla
sökaranordningarna i samband med de olika
robotarna som nedan skall beskrivas med särskild
hänsyn till styrapparaterna.
Glidbomber
Hs 293, fig. 6, den första roboten som sattes in under
kriget, hade följande data: längd 3,5 m, spännvidd 3,1 m,
vingyta 2,4 nr, vikt 960 kg, sprängladdning 350 kg, en
vätskeraketmotor Walter 109-507 B, hastighet 500—600
km/h, räckvidd 30 km, stabilisering: proportionalreglerat
skevroder från horisontgyro; höjdroder från flöjel,
påverkad av dynamiska trycket; styrning: optisk
stationssökning, sedermera självsökning med television; dennas
räckvidd 4 km, radiofjärrstyrning.
Hs 293 sattes in första gången i augusti 1943 mot en
allierad konvoj i Medelhavet. Anfallet kom fullständigt
överraskande och hade en förödande effekt. Bomben
fälldes från flygplan (Do 217 eller He 177) på ca 1 000 m
höjd vid 350 km/h. De första bomberna fjärrstyrdes
genom all bombfällaren, som använde elt vanligt optiskt
högbombsikte, bela tiden liöjl bomben i syftlinjen mellan
moderplanet och målet. Bomben manövrerades med en
liten styrspak, som i sin tur påverkade radiosändare.
Denna fällningsmetod förutsätter luftherravälde, eftersom
moderplanet måste flyga på rak kurs och alltså har svårt
att försvara sig mot fientliga jaktplan. Då tyskarna miste
luftherraväldet, blev bomben först oanvändbar, men i
modifikationen Hs 293 D inmonterades senare ett sikte och en
televisionssändare. Fällaren i moderplanet hade
televisionsmottagare och kunde ny styra bomben som om ban själv
satt i den. Samtidigt hade moderplanet frihet att göra vilka
manövrer som helst. Televisionsanordningen blev aldrig
fullt utexperimenterad före sammanbrottet.
Bomben hade endast höjd- och skevroder. Kurshällningen
Fig. 7. BV 246.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
