Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 21 juni 1947 - Robotvapen och robotstyrningar, av Sven Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3(248 TEKNISK TIDSKRIFT
resp. roder över en kommutator driven av ett lodgvro på
samma sätt som i X4. Sprängladdningen utlöstes mèd
"proximity luse". Rl användes stridsmässigt men visade
sig ha för låg topphöjd. Den ersattes då med R3, som
hade högre topphöjd men lägre hastighet. Experiment
pågick ännu vid sammanbrottet.
Wasserfall, lig. 16, hade längd 7.8 m, spännvidd 2,5 m,
vikt .3 800 kg, vingyta 3,5 nr, sprängladdning 130 kg,
topphöjd 18 000 m. vätskeraketmotor, maximihastighet 2 700
km/h, stabilisering: sid-, höjd- och skevroder,
proportionellt reglerade från integrerande girindikator; styrning:
stationssökning med ekoradio, radiofjärrstyrning.
Wasserfall utvecklades i Peenemünde av V2:s
konstruktör, professor Otto von Braun, och hölls av tyskarna själva
som det mest lovande projektet. De sista månaderna
bedrevs dess utveckling med en utomordentlig intensitet och
hade högsta prioritet. Emellertid hann man endast med
45 provskott, varav 12 var lyckade. Projektilen ser ut som
en förminskad V2 så när som pä att en liten korsvinge
anbringats milt pä flygkroppen. Den startades liksom V2
lodrätt utan några startbanor. Det fanns två par roder,
korslikl anordnade i flygkroppens stjärt. Rodren i varje
par samverkade för sid- och höjdstyrning och
motverkade varandra för skevstyrningen.
Sökningsanordningen bestod av två radaranläggningar av
Mannheimtyp. Den ena följde målet och den andra
projektilen. Båda avlästes på ell och samma katodstrålar,
och operatören gav manuellt korrektioner i tid och bäring
åt impulserna från projektilen, så all projektilens och
målets mätvärden skenbart överensstämde. Korrektionerna,
som tydligen utgör ett mått på de båda kropparnas
inbördes läge, sändes vidare till en kalkylator, som snabbi
räknade ut lämpliga roderkorrektioner och per radio
sände dem till roboten. Den stationära sökningen övergavs
sedermera för en självsökning, vilken dock ej kom över
experimentstadiet. Sprängladdningen utlöstes med en
"proximity fuse".
Xatter (= huggormen), fig. 17, hade längd 0.1 m,
spännvidd 3,6 ni. vingyta 3.6 ni2, vikt vid starten 2 100 kg,
tomvikt 000 kg, motor: för start 4 krutraketer, huvudmotorn
vätskeraket Walter 500. sprängladdning: 24 eller 48
sprängraketer i nosen, maximihastighet 880 km/h,
topphöjd 15 000 m, kursstyrning och manuell styrning.
Natler var ett försök att lösa det besvärliga
styrningsproblemet genom all låta en pilot följa med. Den är
sålunda ell mellanting mellan jaktplan och
luftvärnsprojektil och förefaller alt stå mycket nära ett reni
självmordsvapen. Planet startades med hjälpraketer längs en
svängbar träbana som kunde grovriktas mot målet med
lämplig framförhållning. På 80 s steg planet till 8 000 ni
höjd, varvid en aulopilot skötte styrningen. Sedan
överlog piloten styrningen mot målet, som enligt beräkningen
då skulle befinna sig 1 000—2 000 in längre fram. På 400 m
håll utlöstes sprängraketerna, och hade detta icke önskad
effekt kunde piloten ramma målet. 1 sista ögonblicket
sprängdes planet i tre delar. Piloten och motoraggregatet
landade med fallskärmar. Planet var huvudsakligen byggl
av trä och den enkla utrustningen bestod av höjdmätare,
hastighetsmätare, autopilot, fallskärm och syrgasapparat,
vilken togs med i hoppet. Autopiloten var en förenkling
av Siemens jaktplanpilot K23 med hastighetsreglering från
en integrerande girindikator.
Planet hann aldrig sättas in. Flera provskjutningar
företogs, endast en ined bemannat plan. Piloten råkade
emellertid utlösa fallskärmen under startförloppet och dödades.
Fjärrobotar
Tyskarnas fjärrvapen VI (FZG76) och V2 (A4) var de
enda robotar som hann bli färdiga i lid för att ha
strategisk betydelse. De har därför blivit föremål för mycket
diskussion och beskrivits så noga all jag här skall lämna
endast en del kompletterande uppgifter.
VI (FZG76I hade längd 7,75 ni. vikt 2 270 kg,
sprängladdning 1 000 kg, hastighet 660 km/h, flygsträcka ca 300
Fi//. 15. "Rheintocbter" på sin startbana.
Fig. Ki. Lnftvärnsrakctcn "Wasserfall"; total längd 7,<S’ m,
bredd över rodren 2,5 m (utblåsninysröret säkerligen
fel-tecknat ).
Fig. 17. Den bemannade jaktraketen "A ätter".
km. Argus—Schmitt reaktionsstötinotor, stabilisering:
höjd- och sidroder proportionellt reglerade med fast
åter-föring och derivering, skevningen egenstabil; styrning:
med autopilot på rak kurs eller efter tidsprogram. (VI har
tidigare utförligt beskrivits i Tekn. T. 1044 s. 1440.)
Vl-offensiven mot London sattes i gång den 13 juni 1044
och till den 3 september landade 2 354 Vl-bomber i
London. 5 476 personer dödades, 10 000 skadades svårt, 23 000
hus förstördes totalt och ytterligare 1 000 000 skadades;
1 482 allierade flygare fick släppa till sina liv vid
motåtgärder. Under tre månader av krigets 57 skördade VI
sålunda 10 % av hela krigsförlusten i människoliv i själva
England. Tyskarna förlorade praktiskt taget inga döda.
Tysklands hela kostnad för experiment, utveckling,
tillverkning och militär insats av VI beräknas endast ha
kostat en fjärdedel av vad de allierade fick offra i
materiella förluster och motåtgärder.
Att VI fick så förödande verkan måste till stor del
tillskrivas att de allierade överrumplades. Motåtgärderna blev
så småningom effektivare, så att slutligen 70 % kunde
nedskjutas innan de hann fram till London. Detta försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
