Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 21 juni 1947 - Robotvapen och robotstyrningar, av Sven Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3(538
TEKNISK TIDSKRIFT
skottvidden, t.ex. genom att öka bränslemängden
på stridsladdningens bekostnad, skulle tyskarna
alltså ha kunnat nå New York på en timme. Det
ingick i tyskarnas strategiska planer på lång
sikt att bygga en flotta av dylika superraketer.
Man ansåg, att 100 dylika raketer, utrustade
med atomsprängämne, skulle vara tillräckligt för
alt på några dagar nå världsherravälde.
Uppskattningen var förmodligen riktig, men
lyckligtvis fick tyskarna aldrig tid på sig att pröva den.
Enligt obekräftade uppgifter i fackpressen skall
ürdonance Departement i USA vara sysselsatt
med en robot vägande 150 t, eller 50 procent mer
än A9—A10. Om denna viktökning
huvudsakligen användes för att öka förhållandet mellan
bränslevikt och tomvikt (a-värdet), kan
skott-vidden ökas avsevärt. Denna ökar t.ex. 10
procent för en så pass obetydlig ökning av ct-värdet
som 2 procent.
Man kan gissa att liknande arbeten bedrivs på
andra håll. och att åtminstone ett par stormakter
är i stånd att bygga en flotta av
långdistansrobotar eller bemannade långdistansraketer, som på
omkring en timme behändigt kan placera en
atombomb i vilken stad som helst på jorden eller
åtminstone på det egna halvklotet. En var kan
själv tänka sig vad detta betyder militärpolitiskt.
Skyddsmedel mot robotattacker
Flygande robotar kan användas för många
ändamål, kanske t.o.m. för fredliga, som
emellertid just nu skymmes bakom militära projekt
av ödesdiger aktualitet. Det kan vara intressant
att tänka igenom hur vi kan skydda oss mot
framtida luftattacker. Det visar sig då att robotarna
själva tycks utgöra vårt enda men ganska
obetydliga hopp.
Vi betraktar först skyddet mot "ordinära" raider
av flygplan. Utvecklingen av automatisk
radar-följning, automatiska centralinstrument,
automatisk pjäsriktning och "proximity fuses" har satt
luftvärnsartilleriet i stånd att med 100-procentig
säkerhet skjuta ned flygplan, som håller rak kurs
på måttlig höjd. Att det numera finns automatiska
bombsikten, som tillåter föraren att göra
undanmanövrer under anfallet, hjälper honom inte,
eftersom det också framställts centralinstrument,
som faktiskt räknar med kurvflygning hos
flygplanet. Avgörande för träffsannolikheten blir då
hur lång tid flygplanet behöver hålla sig i en
kurva av viss karaktär. Detta tidsmoment kan
kanske bli mycket kort, om autopiloten får sköta
manövreringen efter något statistiskt utvalt
program. men möjligheterna är begränsade av att
flygplan och besättning ej tål alltför höga
accelerationer, och för närvarande kan tiden antas
vara 10 s.
Luftvärnet är alltså effektivt endast inom en
radie bestämd av att det högst får dröja 10 s
från målets observation till dess att granaten nått
den beräknade träffpunkten. Tack vare goda
bombsikten och en effektiv massanfallsteknik
kunde de allierade dock sätta in förödande
anfall från höjder utanför denna räckvidd.
Tyskarna svarade med reaktionsjakt och
luftvärnsrobotar. Den principiella skillnaden mellan dessa
och de vanliga luftvärnsgranaterna är, att de
sistnämnda endast styres så länge de befinner
sig i eldröret. Hela den återstående banan,
som högst får ta 10 s, är "okontrollerad".
Robotarna styres däremot under praktiskt taget hela
sin bana. Den "okontrollerade" bandelen blir
liten i den mån fjärrstyrningen är effektiv och
har lång räckvidd. Tyskarna löste
fjärrstyrningens fundamentala problem, och att de inte
lyckades utveckla en 100-procentigt effektiv robot,
berodde på att deras tid var för knappt utmätt.
Numera torde utvecklingen ha fullföljts på andra
håll.
Genom att kombinera luftvärnsrobotar med
automatiska ekoradiosökare och
utlösningsanordningar, är det redan nu tekniskt möjligt att
ständigt bevaka ett viktigt mål, så att ett
annalkande enstaka flygplan, fientligt eller
fredligt, med 100-procentig säkerhet blir nedskjutet.
Attacker av enskilda plan liknande dem mot
Hiroshima och Nagasaki skulle alltsa effektivt
kunna avvärjas.
Helt annorlunda ställer sig utsikterna till
försvar mot massraider. Erfarenheterna från
Tysklandsraiderna visade, att när antalet anfallande
plan ökades över ett visst "mättningstal", så blev
det överskjutande antalet praktiskt taget immunt
mot luftvärnet därför att detta helt enkelt inte
hann med. Det är tvivelaktigt, om luftförsvar
någonsin kan utvecklas till att bemästra
mättnings-raider. Ett sätt vore kanske att använda robotar
med så stor verkningsradie, att en brisad kan
förstöra ett helt förband, ett annat att så långt
möjligt använda självstyrning, så att markpersonalen
endast har att ombesörja robotarnas
grovinriktning och start.
Ännu dystrare ter sig utsikterna till försvar mot
långdistansraketer liknande V2. Det ligger nära
till hands att tänka sig något slags försvarsraket,
men redan en kort eftertanke bekräftar
sanningen av den gamla satsen, att man ej kan
fördriva Belsebub med Belsebub.
En V2-raket kan nämligen sändas av en okänd
fiende, från en okänd plats och vid en godtycklig
tidpunkt. Den slår ned nästan rakt uppifrån och
dess hastighet är flera gånger större än ljudets
och större än några andra tekniska anordningars.
Att skjuta på den med luftvärnsprojektiler, som
ju rör sig mycket långsammare och väger
mycket mindre, är utsiktslöst.
Om den anfallande raketen är radiostyrd kan
man kanske störa den och få den att ändra
riktning, men den kan lika gärna ha en fjärrstyrning
av okänt slag eller också liksom V2 bära med sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
