Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 9 augusti 1947 - Underjordskrossning vid svenska gruvor, av Axel Kjelgaard - Diskussion, av J Hedlund, B Blomquist, R Lundgren, A Bremmer, A Bjarme, C G Breitholtz samt Axel Kjelgaard - Nyare undersökningar av malmers och bergarters krossningsegenskaper, av Sture Mörtsell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9 augusti 1947
583
ning till omkring makadamstorlek och mindre, men att
därför omedelbart ta det stora steget att använda den som
i gruvan placerad grovkross förefaller mig ganska vågat,
innan närmare erfarenhet och särskilt stort tvång
föreligger. Skillnaden i anläggningskostnad på grund av
eventuellt mindre vikt kan väl knappast beräknas bli av större
betydelse jämfört med kostnaden för hela anläggningen.
Opåräknade svårigheter i driften kan förorsaka mycket stora
förluster. Driftsäkerheten måste ställas i första rummet.
För övrigt har en lång utveckling lärt oss, vilka krossar
som skall användas var. Blake-tuggen användes alltså så
länge dess produktion räcker för den avsedda
godsstorleken, därefter kommer Symons kross. Denna utveckling
är ett resultat i första hand av den driftsäkerhet, som de
olika maskinslagen visat, i andra hand av
anläggnings-och driftkostnader, vilka senare mestadels beror på i vilken
grad krossens fulla kapacitet kan utnyttjas.
Ingenjör C G Bkëitholtz: Genom införande av mekanisk
lastning och större vagnsenheter etc. blir givetvis följden
att mera skut erhålles. För närvarande utgör dessa skut,
om man använder galler på 400 mm, ca 3 % av det
utbrutna berget. Detta utgör för en brytning av 2 000 t per skift
60 t, och även om skutprocenten skulle stiga till 30 %
skulle det arbete krossen får att utföra ej överstiga 75 t/h.
Sänker man pretentionerna på en sådan kross till att blott
krossa ned godset till 300—400 mm torde en sådan kross
bli mycket tung i förhållande till det lilla arbete den får att
utföra. Bredden skulle naturligtvis minskas i förhållande
till vidden, men det framgick ej hur långt
föredragshållaren tänkt sig kunna gå ned med breddmåttet.
Vi har t.ex. ett motsatt fall, där grovkrossar skulle
anskaffas för att ta gruvberget och krossa detta till mindre
än 150 mm. Av gängse krosstyper var den närmaste
1 200 X 900 mm med en vikt av 65 t varför vi i
Grängesberg specialbeställde krossar med 1 200 X 600 mm vilka
vägde 39 t. Med dessa krossar kör vi nu 350 till 400 t/h, men
ingående godset utgöres till närmare 50 % av gods som
redan förut är mindre än 150 mm. Som ett kuriosum kan jag
meddela att en världsfirma på området då svarade, att
krossar med dubbelt så stor bredd som vidd ej existerade.
Innan man ger sig in på att resonera om skutkrossar bör
man således i första hand ta reda på vad krossproblemet
gäller, och det är ej så oöverkomligt som det kan förefalla.
Man kan tänka sig fyra huvudgrupper för skutkrossars
användning: vagnarna tippas direkt i krossen och krossas
till mindre än 150 mm eller till 300—400 mm; vagnarna
tippas på 150 mm galler och överkornen krossas till
mindre än 150 mm, eller till mindre än 300—400 mm på
motsvarande galler. I alla dessa fall blir det en
himmelsvid skillnad på krossproblemet.
Civilingenjör A Kjelgaard: Till bergsingenjör Bjarme vill
jag gärna säga, att vi har långt ifrån varit blinda för
nödvändigheten av att krossar i gruvorna måste vara absolut
driftsäkra. Rotationskrossen är visserligen av yngre datum
än Blake-tuggen, men det får nog anses, att vi
konstruktivt behärskar den lika väl. I valet mellan att föreslå en
låg tugg eller en rotationskross har vi därför stannat för
den senare, då det visat sig att t.ex. en 1 200 X 900 mm tugg
med 300 mm utlopp skulle komma att väga 20—25 t mera.
Den utgående styckestorleken har knappast fixerats
definitivt, då detta får bli en fråga om att i möjligaste mån
uppfylla gruvornas önskan. Det är naturligtvis möjligt att
i en rotationskross krossa till 200—250 mm eller ändå
längre, men när jag har stannat för 300 resp. 400 mm för
de två föreslagna skutkrossarna, är orsakerna flera. Även
en liten ökning av nedkrossningen medför en avsevärd
ökning av belastning på krossaxel och stativ med ökade
dimensioner, vikt och pris till följd. Vidare kan man
påräkna, att 300 mm stycken vid rätt utformning av
hithörande detaljer låter sig transporteras även i rätt små
skip. Slutligen är den önskade totala nedkrossningen med-
bestämmande. Vid efterföljande kulkvarnsmalning och
tre-stegskrossning bör man som nämnts sträva efter en
nedkrossning från t.ex. ca 800 mm till ca 8 mm, dvs. 1 : 100.
Detta sker för närvarande i regel så, att man i tuggen tar
1 :6, alltså fullt utnyttjande, och därefter i
Symons-kros-sarna ca 1 : 4 och 1 : 4. I stället föreslår jag att ta den
mindre nedkrossningen i skutkrossen med 1 : 3, där den
största besparingen i vikt och pris är att hämta, och
därefter utnyttja de efterföljande krossarna fullt ut med 1 :6
och 1 : 6.
Till ingenjör Breitholz ber jag få framhålla att syftet
med en skutkross icke enbart är att lösa en viss
kross-ningsuppgift utan kanske i ännu högre grad att
underlätta och effektivisera transporterna nere i gruvan.
Nyare undersökningar av
malmers och bergarters
krossningsegenskaper
Professor Sture Mörtsell, Stockholm
622.731
Vid. K. Tekniska Högskolans anrikningslaboratorium har
under 1945 utarbetats en metod för krossningsförsök av
direkt värde för driftförhållanden; i samband härmed har
utförts likformiga undersökningar av
krossningsegenska-perna för ett stort antal malmer och bergarter, vilkas
mineralogiska sammansättning, struktur och
hållfasthetsegenskaper redan undersökts. Från dessa försök
föreligga några preliminära, tidigare icke publicerade resultat,
som äro av ett visst intresse, så till vida som de synas
ge löfte om att en relativt enkel standardkrossningsmetod
med en vanlig liten laboratoriekross skall kunna ge
värdefulla jämförande krossningsresultat. De hittillsvarande
försöksresultaten åskådliggöra dessutom mycket påtagligt,
att begreppet lättkrossad respektive hårdkrossad malm
eller bergart icke är något entydigt begrepp.
Försöken, som utförts med en vanlig laboratorietugg med
specialinbyggda rullager, ha genomförts med två
blod-stensmalmer från Kantorp och Striberg med olika
krossningsegenskaper, en såsom mycket hårdkrossad ansedd
malmtyp — malmhaltigt gråberg — från Dannemora samt
slutligen diabas från Forserum. För varje enskilt försök
har använts ca 8 dm3 gods, och för varje slag av gods ha
försök utförts med olika spaltvidder på krossen, varvid
4—8 likadana försök upprepats för varje spaltvidd. Vid
försöken ha uppmätts krossningstid för uträknande av
krossningskapacitet samt effekt- och energiåtgång.
Dessutom ha krossplattorna vägts mellan varje sådan
försöksserie, som omfattat ett visst bestämt material och en
bestämd spaltvidd. Krossplattorna, som utförts i smidesjärn
för, att man skulle uppnå mätbara slitvärden under de
kortvariga försöken, ha vid behov omslipats plana mellan de
olika krossförsöken.
Efter en del justeringar i utrustningen visade det sig
möjligt att uppnå förvånansvärt god reproducerbarhet vid
försöken, framför allt beträffande kapacitet och kraftåtgång.
Resultaten ha dock, såsom framgår av det följande, i viss
utsträckning påverkats av krossens tillstånd. Vid två skilda
tillfällen krossades stribergsmalm såsom
jämförelsematerial från de olika försöksperioderna. Den skillnad i
resultat, som erhållits vid de olika försöksperioderna, betingas
Utdrag ur anförande vid NIM 3 den 29 maj 1946.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
