Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 9 augusti 1947 - Lågtryckslaminering, av SHl - Färgning av konstharts, av SHl - Nylon som industriellt konstharts, av SHl - Sammanfogning av lättmetaller med konstharts, av i Jonasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 augusti 1947
589
Fig. 4. Den färdiga artikeln.
kan ske i ugn, om artiklarna är små. Större
konstruktionsdetaljer kan med fördel värmas med ånga, varvid
metallformen utgör värmeytan. Det tryck, som behövs,
åstadkommes bäst med hjälp av en gummipåse, som omsluter
föremålet. Mellanrummet mellan detta och påsen
evakueras, varigenom luften i påsen utövar ett tryck på
lami-natet.
För att formstycket icke skall fastna vid form eller
gummipåse överdras formen först med cellofan, sedan
pålägges den med limningsharts impregnerade duken,
därefter kommer ett nytt cellofanlager och slutligen
gummipåsen. De olika stegen vid tillverkningen framgår av
bilderna (Brit. Plast. 1946 h. 6). SH1
Färgning av konstharts. Den vanliga metoden vid
färgning av konstharts är att tillsätta färgämnen eller
pigmentfärger. Denna metod har emellertid många nackdelar. Man
har därför försökt kemiskt binda färgämnet vid polymeren
eller monomeren. Ehuru mycket undersökningsarbete ännu
återstår, har metoden med gott resultat tillämpats på
fenol-och styrolhartser.
Principiellt är tre sätt att införa färgämnet tänkbara. Det
kan kopolymeriseras med monomeren (fig. 1 a), det kan
utbytas mot en väteatomen i huvudkedjan (fig. 1 b), det
kan införas i de sidobundna fenylgrupperna (fig. lc).
Vilken metod, som i praktiken är lämpligast, beror på
mono-merens och polymerens typ. Alla metoderna har
genomförts åtminstone i laboratorieskala.
— CH„
CH — X — CH, — CH — X — CH„ — CH — X —
a)
b)
c)
CHX — CH — CHX — CH — CHX — CH —
I I
I I
0
— CH, — CH — CH, — CH — CH„ — CH —
I I I
II ’J
\/X \/x
s/X
Fig. 1. Olika sätt att binda ett färgämne i en polymer;
X färgämnesmolekyl.
Vid industriell tillämpning tycks man hittills för
fenol-och styrolhartser ha föredragit den sista metoden (fig. 1 c).
Härvid har polymeren först nitrerats, nitrogruppen har
diazoterats, varefter diazogruppen kopplats med en fenol
eller amin till ett färgämne. Sålunda ger t.ex. diazoterad
polystyrol klarröd färg med CK-naftol. Endast lösliga fenol-
hartser kan färgas på detta sätt.
Den nya färgningsmetoden säges ha följande fördelar.
För polymerer, som måste färgas efter polymeriseringen,
möter ofta stora svårigheter vid vanlig färgning. Dessa
undviks helt och hållet med den nya metoden, som t.ex.
borde vara lämplig för nylonfiber, ehuru detta ännu icke
prövats. Om samma färgnyans skall ges åt flera partier,
blir detta enklare, därför att mer eller mindre exakt antal
färgämnesmolekyler kan införas per monomer. Då
färgämnet utgör en del av molekylen, synes det vara bättre
skyddat mot angrepp av solljus. Färgen är i allmänhet
mer stabil: den är densamma genom hela massan, dvs.
den har ej erhållits genom ytfärgning; den kan icke nötas
bort och förstörs blott av sådana kemikalier, som förstör
konsthartset självt (Plastics jan. 1947). SHl
Nylon som industriellt konstharts. Då nylon har
ovanligt hög hållfasthet, seghet och motståndskraft mot värme
och kemikalier, är det ett industriellt mycket användbart
konstharts. Då det vidare har goda gjutegenskaper och
lätt kan svarvas och fräsas, kan det med fördel användas
t.ex. till ventilsäten, lager och elektrotekniska detaljer.
Nylon är icke en speciell produkt utan en grupp av
kemiskt besläktade högmolekylära polyaminer, som används
i många former t.ex. till textilfiber, för ytbehandling och
som gjutpulver för framställning av massiva föremål.
Tekniskt betraktas det som en termoplast, därför att det kan
sprutgjutas och kan malas och gjutas på nvtt, men
nylon-gjutpulver uppträder i många hänseenden som en metall.
Det har sålunda relativt skarp smältpunkt vid ca 260°
för typ FM-1 och ca 230° för FM-3. Den förra typen är
mycket mer lättflytande än konsthartser i allmänhet och
har en skenbar viskositet ungefär som lätt smörjolja. Den
senare typen, som nyligen blivit tillgänglig, är en något
mjukare form av nylon och används, när bättre
absorption av vatten önskas.
Under det de flesta termoplaster blott kan användas vid
temperaturer upp till ca 70°, mjuknar nylon FM-1 icke
förrän betydligt över 160°. Vidare absorberar det mycket
litet vatten och är praktiskt taget okänsligt för nästan alla
organiska syror, CS2, kolvätehalogener, CC14, trikloretylen,
NaOH, tvål, bensin, bensol, aldehyder och alkoholer.
Undantag utgör myrsyra och karbolsyror, som löser gjuten
nylon.
Vid gjutningen är exakt temperaturkontroll nödvändig,
och pulvrets vattenhalt måste hållas inom snäva gränser.
Många nylonprodukter framställs emellertid genom
mekanisk bearbetning av standardgöt, t.ex. stavar, som finns i
1/8" och 2" diameter. Vid svarvning av nylon skall högsta
möjliga skärhastighet användas, för att stålen skall
bibehålla sin skärpa. Snabbstål eller volframkarbidstål ger
goda resultat (McGraw-Hill Dig. febr. 1947). SHl
Sammanfogning av lättmetaller med konstharts.
Sammanfogning av flygplansdelar av metall utföres vanligen
genom nitning eller punktsvetsning samt i någon mån med
skruvförband. De ökade flyghastigheterna medför
emellertid, att de yttre ylorna måste vara fullkomligt plana,
och då kan endast svetsning, lödning och limning
ifrågakomma. Av dessa bortfaller de båda förstnämnda sätten
vid användning av ahiminiumlegeringar på grund av den
med värmebehandlingen följande hållfasthetsminskningen,
och den sistnämnda möjligheten garanterar ej tillräcklig
styrka hos fogen. Härav inses den sedan gammalt
framhållna önskvärdheten av en metod att vid ej alltför hög
temperatur sammanfoga metaller. Så tidigt som 1918
pa-tenterades sålunda ett förfarande att använda konstharts
som bindemedel, och i våra dagar existerar över
hundratalet patent på detta område.
Fogarna på ett flygplan utsättes för stora drag- och böj-
påkänningar inom ett temperaturområde av — 50–b 70°C,
och det blir därför höga fordringar, som ställes på ett
bindande harts. Det måste vara ålaringsbeständigt och ej
bli sprött, vara okänsligt för luftfuktighet, havsvatten, fett,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
