Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 30 augusti 1947 - Den tekniska utvecklingen som drivkraft på politiken, av Karl Fredriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 augusti 1947
635
att sälja så mycket bilar när vi har såna
hälga tor. Eller: det var dumt av oss att köpa bil när
gatorna är så smala så man inte kan komma
fram.
— Det skulle vara förbjudet att parkera så!
Det är ett krav på restriktioner, krav på
inskränkning av medborgarnas frihet. Men kravet
kommer inte från den maktlystne politikern som
sitter till vänster längst fram i bussen. Kravet
kommer från en av trafikanterna. Han blir
stängd i sin frihet att komma fram om andra
trafikanter har frihet att parkera som de vill.
Det kan också bli en anklagelse: Är det inte
försumligt av myndigheterna att inte för länge
sedan ordna parkeringsförbud? Det kan se ut så
från bussförarens utsiktsplats. Men bilarna som
parkerar har sina goda skäl. En lastar av
apelsiner i en fruktaffär. En langar in bullar i en
brödbutik. De kunde åläggas att stanna på en
annan gata och sedan transportera varorna på
annat sätt. Men ett sådant förbud skulle spoliera
en av de största fördelarna med vår moderna
biltrafik, möjligheten att föra transporten från dörr
till dörr. Och det är inte bara bilisterna det
gäller. Affärerna har intresse av att få sina varor
så fort och bekvämt som möjligt. Allmänheten
har intresse av att varorna inte fördyras genom
besvärliga transporter.
Och så var det förslaget att gatan skulle
breddas. I Mussolinis Rom lär det ha gått för sig att
rumstera rätt bra i den gamla bebyggelsen. Stora
breda trafikstråk genom gammal bebyggelse har
diktaturerna kunnat ordna resolutare än
demokratierna. Vi går hänsynsfullare fram. Vi tar
hänsyn till att husen äges av olika medborgare
och institutioner i ett lagbundet samhälle. De
myndigheter som svarar för trafiken kan inte
handla enbart med hänsyn till vad som
motsvarar den moderna bilens hastighet och
möjligheten att framställa bilarna i stort antal.
Jag har i det föregående sökt visa hur
teknikens utveckling ställer frågor som hör till de
mest omstridda i vår politiska diskussion:
Privatäganderätt eller samhällelig äganderätt? Frihet
eller tvång? Enskilt initiativ eller central
dirigering?
Tvisterna uppstår inte nödvändigt från politiska
ideologier. Bilisten som kommer körande på
Drottninggatan kan vara en fri företagare med
de mest liberala idéer. Men då andra bilar står
parkerade så att ban inte kommer fram blir ban
arg och tycker att någon myndighet skulle göra
strängare regler för hur man får parkera. Han
ser frihetsproblemet som sin egen frihet att
komma fram. De andra kanske ser frihetsproblemet
som sin frihet att stanna var det passar bäst.
Myndigheterna kan låta bli att ingripa. De kan
säga: det där med trafiken får den osynliga
handen klara upp. När varje enskild handlar från
sitt intresse, så blir allas intresse tillgodosett. Det
har Adam Smith sagt. Men det enskilda
initiativet fortsätter att tillverka bilar. Det enskilda
initiativet fortsätter att köpa bilar, köra dem på
landsvägen och åka in till stån. Enskilda bilister
vill åka Drottninggatan fram för att titta på
kungens slott, på riksdagen och på kanslihuset,
där regeringen sitter och vanstyr. Till slut blir
bilarna så många så att de sitter fast.
Man kan hindra de enskilda att köra in i stån
eller att köra på Drottninggatan. Vi har då
genast centraldirigeringen, tvånget. Man kan, som
teknologen föreslår, göra gatan till en modern
trafikled med korsningsfri körbana, och
gångtrafik i särskilda stråk med nära förbindelse till
körbanan. Men för att göra sådana trafikleder
måste man kunna flytta hus och disponera mark.
Är det en mängd enskilda som äger husen och
tomtmarken blir det ett oändligt och tidsödande
plotter. Det rationella — åtminstone från
teknologisk synpunkt — är att en handlingskraftig
myndighet kan på en gång disponera egendomen
och marken där trafikleden skall fram.
I ett av den svenska socialdemokratins första
program — det var aldrig officiellt partiprogram
men det var författat av Axel Danielsson och
antogs av sydsvenska arbetarkongressen i Malmö
1888 — i det programmet sades följande:
"Då arbetets hela avkastning rättvisligen bör
tillkomma dem som arbetar, och då detta ej är
möjligt förrän arbetsmedlen exproprieras från
den härskande klassen, så uppställer kongressen
såsom arbetarrörelsens slutliga mål kapitalets
socialisering eller de industriella
produktionsmedlens förvandling till samhällelig (gemensam)
egendom.
Då vidare även jorden med alla för dess
moderna bearbetande nödiga arbetsmedel befinner sig
i en minoritets händer, och då den fordom så
talrika bondeklassen alltmer skuldsättes och
upplöses eller förvandlas till en lönearbetarklass åt
storkapitalet samt då slutligen jordegendomen är
att betrakta som ett produktionsmedel, vilket
utan den levande arbetskraften icke lämnar
någon avkastning,
så beslutar kongressen, att den klassmedvetna
arbetarrörelsen även må åsyfta jordens
socialisering eller förvandling till gemensam egendom,
varigenom massornas beroende av
godsägareklassen för alltid upphör."
I den svenska arbetarrörelsens
efterkrigspro-gram från 1944 — den nuvarande regeringens
handlingsprogram — säges om socialiseringen:
"I den mån som den privata företagsamheten
lyckas lösa den angivna uppgiften — att ge
massorna så mycket av detta livets goda, som är
tekniskt möjligt vid full och effektiv användning av
arbetskraft och materiella produktionsmedel —
kan den i framtiden tillåtas fungera ungefär på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
