- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 77. 1947 /
741

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 4 oktober 1947 - Ekoradions grundprinciper och byggelement. Byggelement, av Hugo Larsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

// oktober 1947

741

måste därför låta radiostrålen genomsöka det
område, där målet kan väntas uppträda. Gäller det
mål på ytan, exempelvis fartyg, är problemet
ganska enkelt, då man kan ha en mot horisonten
riktad, starkt koncentrerad stråle, som bringas
att rotera. Vid varje varvs rotation genomsökes
då hela det aktuella området.

Betydligt mera komplicerat blir det i fråga om
luftspaningsstationer, då hela rymden, åtminstone
upp till 10 000—15 000 m höjd, måste
genomsökas. Vid äldre anläggningar arbetande med
våglängder på flera meter och med mycket breda
strålningsdiagram på 30—45° var problemet
relativt enkelt, då hela rymden kunde genomsökas på
ett eller två varvs rotation i olika lutningsvinkel.
Vid kortare våglängder har man ofta en
strål-bredd på endast 3—5° för att få så stor
effektvinst som möjligt genom riktantennen. En
fullständig genomsökning av rymden skulle betyda
15—20 varvs rotation, vilket med nuvarande
flyg-planshastigheter tar alltför lång tid.
Spaningsstationer brukar därför numera byggas med
antenner, som ger ett skivformigt.strålningsdiagram,
så beskaffat, att hela rymden genomsökes vid
varje varvs rotation. Antenner, som har ett
sådant strålningsdiagram att räckvidden vid
varierande rymdvinklar alltid kommer att svara mot
en viss flyghöjd (se fig. 14), exempelvis 12 000 m,
kallas "cosekantkvadrat"-antenner, enär den
utstrålade effekten varierar med kvadraten på
cose-kanten för höjdvinkeln.

För att få en entydig uppgift om målets läge i
rymden måste en sådan spaningsstation, som
alltså endast kan ge avstånd och bäring,
kompletteras med en särskild höjdbestämningsstation. I
allmänhet har denna en skivformad stråle i
horisontalplanet för att lätt finna målet i den bäring,
som meddelats från spaningsstationen.

Lobväxling

Vid eldledningsstationer, där man fordrar en
precision på ungefär 10° för bäring och höjdvinkel,
räcker det ej att pejla på strålens maximivärde,
som för övrigt ofta är svårt att fastställa på grund
av starka variationer i signalstyrkan från målet.
1 stället användes en metod med lobväxling
såsom fig. 14 visar. Lobväxlingen kan
åstadkommas exempelvis genom att matningsstället för en
paraboloidantenn flyttas på ömse sidor om
brännpunkten eller genom att fasen mellan
antennerna i en dipolrad ändras. Rätt riktning mot målet
erhålles, då signalerna är lika starka från båda
loberna.

Enär lobväxlingen sker snabbt (10—50 gånger
per sekund), blir man även oberoende av
variationer i reflexerna från målet. Dessutom kan man
konstatera målets rörelseriktning genom att
iaktta vilken lob, som ger den starkare signalen.
Detta har utnyttjats för att erhålla automatisk
målföljning. Ett vanligt sätt att åstadkomma lob-

Fig. 12. Pcirabolisk antenn till en flygburen
ekoradiostation på 3 cm våglängd.

växling såväl i horisonell som vertikal led är att
låta dipolen rotera excentriskt i förhållande till
brännpunkten i paraboloiden. När signalerna
från målet blir lika starka för alla lägen, är
antennens centrumlinje riktad mot målet.

SM-kopplare

De första ekoradiostationerna var utförda med
skilda sändar- och mottagarantenner. Enär
impulsmetodens princip möjliggjorde användande
av gemensam antenn — sedan sändarimpulsen
gått ut används ej sändarantennen under hela
mottagningsintervallet — hade man snart
utarbetat metoder för automatisk alternerande
inkoppling av sändare och mottagare till samma an-

Fig. 13. Typiskt strålningsdiagram för en spaningsstation.
Genom lämplig utformning av antennreflektorn undvikes
den onödigt kraftiga strålning, som med en parabolislc
reflektor (streckade kurvan) erhålles i vinklarna mellan
2 och 10°. I stället erhålles större räckvidd utefter
jordytan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:32:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1947/0753.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free