Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 25 oktober 1947 - Lagring av olja i betongcisterner, av Åke Holmberg - Arbeten vid Center Hill Dam i Tennessee, av Gösta Lundberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
// oktober 1947
805
Lagring av olja i betongcisteriier. Sverige kan icke
räkna med ostörd sjöfart under vintern och måste därför
inom landet ha avsevärda lagringsutrymmen för
mineraloljor. Sådana finnas ej i tillräcklig omfattning, och
möjligheten att anskaffa traditionella stålcisterner är nu
väsentligt reducerad. Tankarna gå då, och ha i fler fall
gått, till cisterner av armerad betong, varvid förklarlig
tvekan och oro yppat sig. Jag skall i det följande
redogöra för några väsentliga delar av vad som är känt om
dylika konstruktioner. Till frågans olika tekniska detaljer
skall jag återkomma i annat sammanhang, då studier och
undersökningsresultat äro slutbearbetade för publicering.
Den första och fundamentala frågan i detta sammanhang
är, huruvida betong över huvud taget lämpar sig för
oljecisterner. Många svara oreserverat ja härpå. Andra hävda,
att oljans skadegörelse på betongen är av den art, att
därest betong användes, detta skall betraktas som en
nödfallsutväg. Skildrade iakttagelser visa prov på hela skalan
från ingen eller obetydlig skadegörelse till nedsättning av
hållfastheten hos betongen med 75 %. Beträffande de
oljor, som nu och framdeles kunna komma i fråga som
eldningsoljor för industrier, får det anses för visst, att de
nedsätta betongens hållfasthet, och detta i sådan
omfattning att skyddsåtgärder måste vidtas, därest en
betongcistern skall kunna betraktas som en permanent byggnad
av sådan klass, som gemenligen krävs i Sverige. Detta har
ganska tidigt stått klart för huvudparten av dem, som
tillverka sådana.
Ursprungligen gjordes oljecisterner på samma sätt som
vattencisterner. Mycket låga materialpåkänningar tillätos,
och cisternens inneryta beströks med något
isoleringsmedel såsom vattenglas eller shellack. Metoden har
emellertid icke visat sig helt tillfredsställande. Dels medger
ordinära tillverkningsmetoder knappast att en
betongkonstruktion förblir osprucken, dels voro använda
isoleringsmedel lika spröda som betong, varför en spricka i
betongen även gick genom isoleringen. Därigenom skapades
för oljan möjlighet till angrepp. Vägarna ur svårigheten
ha följt skilda linjer.
Den ena innebär ett fullständigt brott med gamla
metoder. Själva cisternen omges med ett vattenhölje, som dels
ger en utvändig last, som motverkar oljans tryck, dels
fuktar betongen så, att oljan ej kan angripa. Metoden har
fått stor användning i Sydamerika och i Frankrike. Även
i Sverige ha modifierade typer av dessa cisterner utförts,
dels undervattencisterner för bensinlagring, dels cisterner
av den typ, som enligt uppgifter i pressen projekteras av
Stockholms Hamnstyrelse, och som består av
vattenom-givna cisterner insprängda i berget. Metoden förefaller
mycket tilltalande men går ej att utan specialarrangemang
tillämpa på ovanjordcisterner i vårt klimat. En
konstruktion bestående av två väggar med vatten mellan kräver
uppvärmning på vintern. Mankerar denna fryser
anordningen sönder. Denna risk kan icke tas för en cistern, om
denna icke kan stå under kontinuerlig observation.
Den andra utvecklingsvägen innebär modifikationer av
den ursprungliga typen. Arbetet därmed har
huvudsakligen bedrivits i Förenta Staterna, där under de senaste åren
ca 3 000 cisterner av armerad betong byggts enbart för
flottans räkning. Modifikationerna bestå dels i att
sprickrisken väsentligt reducerats genom att betongen gjorts
förspänd, dels i att sega isoleringsmedel kommit till
användning.
Förspänningen har arrangerats på skilda sätt. Gemensamt
för dem är att så höga stålpåkänningar tillämpats att
kostnaden för merarbetet därav kompenserats. Vidare har
hopfogningen av botten och vägg som regel skett först i
samband med förspänningen, varigenom den ogynnsamma
inverkan av betongens krympning kunnat motverkas. Den
utvändiga förspända armeringen har anordnats så, att vid
full cistern det invändiga oljetrycket precis har uppvägts.
Väsentliga moment i väggarna ha undvikits därigenom
att temperaturen hållits någorlunda konstant. Sålunda
göras cisternerna som regel nergrävda, och oljan värmes ej
så mycket som redan nu sker och senare i än högre grad
kan väntas ske i Sverige. Vid tillämpning på
ovanjordcisterner i länder med vårt klimat skulle framgångssättet
behöva ändras därhän, att cisternerna dels finge en
utvändig värmeisolering, dels förspänningen gjordes så, att
moment med dragning på insidan motverkades. En
utveckling efter dessa linjer kan redan skönjas.
Metoderna för invändig isolering ha tagit och ta
alltjämt stora steg framåt, varvid konsthartser av skilda slag
komma till användning. Frågan inställer sig då naturligt,
huruvida icke kraven på isoleringen kunde sänkas, då
sprickrisken eliminerats, eller huruvida det icke kunde
vara tillräckligt att anbringa en seg isolering och låta
betongkonstruktionen förbli av okomplicerad typ och
slopa värmeisoleringen. Gjorda erfarenheter ge inget
svar, då på tillverkade cisterner samtliga försiktighetsmått
vidtagits.
Det råder ingen tvekan om, att på teknikens nuvarande
ståndpunkt betongcisterner för oljelagring kunna göras
så, att de bli likvärdiga med eller bättre än stålcisterner.
De finnas, som anse, att även sedan plåt blivit
lättillgänglig som tidigare, betongcisterner skola kunna
framgångsrikt tävla med stålcisterner. Till deras nackdel talar dels,
att de icke kunna nedmonteras och flyttas, dels
anläggningskostnaden, som i synnerhet för små enheter blir hög.
Till deras fördel tala minskad brand- och katastrofrisk
och lägre underhållskostnader. Det senare kräver då likväl
som en ofrånkomlig förutsättning, att verkligen de
åtgärder vidtas, som oljans aggressivitet gentemot betongen
påfordrar. Åke Holmberg
Arbeten vid Center Hill Dam i Tennessee. Efter krigets
slut har dammen kompletterats, varvid använts speciella
metoder. Totalt har bland annat utförts 1,9 milj. m3
jordfyllning och 0,71 milj. m3 betong. Kraftstationen skall
erhålla tre aggregat à 45 MW. Dammen, som vilar på
kalkberg, är konstruerad såsom gravitationsdamm med 73 m
maximihöjd och total längd 420 m, vartill kommer 240 m
jorddammar. Betongmaterial har erhållits genom
krossning av kalkberg. Ett vidlyftigt system av sorterverk,
krossar, transportörer och fickor anordnades härför. Från
blandarestationen fördes betongen med smalspårig
järnväg eller truckar till dammen, där den av svängkranar
lyftes i 1,5 m3 baljor till gjutplatsen. Svängkranarna, vilka
hade 38 m räckvidd, löpte på banor, som endera
uppbyggts på 18 m höga, armerade betongkolonner med 1,5 m
diameter (fig. 1) eller förlagts på nedströmssidan av
dammen. Kolonnerna ingår sedan i dammkroppen. Betongen
göts i 1,50 m lager med lutning 1 : 20 åt uppströmssidän.
överkragande formar, utnyttjade för praktiskt taget all
betong, utfördes av 2 X 6" "T & G sheathing" med
horisontala 3 X 8" reglar. Konsolbalkarna består av dubbla
8" "channel wales" förankrade med bult, som fastgjutits
Fig. 1. Betongen
utplaceras au
svängkranar, till att börja med
på armerade
betongpelare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
