Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 1 november 1947 - Högspänningsledningars egenskaper vid högfrekvensöverföring, av Herbert Elger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 november 1947
813
1 000 kp/s icke märkbart påverka den totala
dämpningen. Utan att här ingå på den ganska
komplicerade analysen av försöksresultaten, skall
endast slutresultatet anges, vilket emellertid icke
låter sig uttryckas med exakta siffror.
Den höga dämpningen vid lägre frekvenser
tycks huvudsakligen bero på ledningens
inhomogenitet på grund av nedhängningen mellan
stolparna samt på skruvningarna. Vid högre
frekvenser ökas dämpningen framför allt genom de vid
dessa frekvenser synnerligen olämpliga
skruvningarna, se fig. 1, och genom otaliga reflexioner
från stolpar, skruvningspunkter m.m. Enär det
gäller endast rent reaktiva reflexioner, uppstår
visserligen ingen omedelbar energiförlust, men
genom upprepad reflexion fram och tillbaka över
ledningens motstånd ökas de ohmska förlusterna
betydligt och indirekt även strålningsförlusterna.
Ur högfrekvenssynpunkt borde skruvningarna
utföras så, att inga tvära riktningsändringar eller
knyckar förekommer i ledningen — detta gäller
även för upphängningarna vid isolatorerna —
samt att skruvningarna utföres så, att det
vinkelräta avståndet mellan faslinorna alltid är
konstant, vilket givetvis icke är utförbart vid
horisontell upphängning av linorna och även av
praktiska skäl svårt att genomföra. Som bekant är
högfrekvensdämpningen betydligt mindre vid
triangelupphängning och t.ex. jämn skruvning
mellan två stolpar, speciellt om
stolpkapacitan-serna är små. En icke oväsentlig men
ofrånkomlig roll spelar tydligen även linornas mekaniska
utförande som tvinnad vajer.
Vid mätningar med parallellkopplade faslinor
mot jord eller drift fas—fas visade det sig, att
balansen var ytterst dålig, dvs. linornas elektriska
längd var högst olika och därmed även
spännings-fördelningen på vardera linan enligt fig. 2 olika
både till fasläge och storlek. Redan på ett avstånd
av 20 km var denna differens betydligt större än
våglängden, även vid långa vågor, och således
fasfelet mellan faserna, nämligen vinkeln <ps i
fig. 5, större än 360°. Vid små frekvensändringar
och drift fas—fas kan det därför hända, att de
båda faslinornas spänning mot jord i
mottagningspunkten t.ex. blir lika stora men likfasiga,
dvs. spänningen mellan linorna blir noll, fastän
spänningen mellan båda faslinor och jord har sitt
fulla värde som vanligt. Faslinorna verkar med
andra ord som om de vore parallellkopplade i
mottagningspunkten och en normal symmetrisk
mottagare blir overksam. Dämpningen är således
skenbart oändligt stor, men en högst obetydlig
frekvens- eller balansändring kan återställa
mottagningen helt och hållet. Motsvarande men
exakt omvända fall kan inträda vid parallell
koppling av faslinorna vid drift fas—jord, men
här ökas den skenbara dämpningen av olika skäl
ännu starkare, vartill kommer det låga vågmot-
ståndet hos denna koppling.
Vid dämpningsmätningar måste hänsyn tas till
dylika osymmetrier och eventuellt måste den
verkliga spänningen mellan linorna resp. linor
och jord beräknas. Denna beräkning kan lätt och
tillförlitligt genomföras, om fasfelet icke är
alltför stort, dvs. mindre än ca 50—60° i
mätpunkten. Vektordiagrammet visas schematiskt i fig. 5,
likaså mätkopplingen. Fasvinklarna kan lätt
beräknas ur dessa mätvärden. Om Ux=0 längs
bela mätledningen, är ledningen fullkomligt
balanserad. R är ledningens belastningsmotstånd.
Vektorerna har ritats in i principschemat och
visar omedelbart ledningsosymmetrins inverkan.
Bl.a. består kurva cl i fig. 3 och 4 av sålunda
korrigerade mätvärden, som kan beräknas direkt
enligt vektordiagrammet och sedvanliga
trigonometriska formler.
Generellt visar dessa och tidigare utförda
mätningar först och främst det kända faktum, att
den lägsta dämpningen och bästa
ledningshomogeniteten erhålles vid drift fas—fas. Vid drift
fas—jord blir förhållandena optimala, om endast
en faslina användes och om övriga linor jordas
för högfrekvensen, emedan icke endast
motståndet minskas härigenom utan även ledningens
homogenitet förbättras.
I fig. 4 förekommer en kraftig
dämpningsminskning vid en våglängd av ca 115 m. Sannolikt
beror detta på att stolpavståndet i detta fall är en
udda multipel av en fjärdedels våglängd eller att
något liknande inträffar för skruvningarna. I
detta fall kompenserar stolp- resp.
skruvnings-reaktanserna varandra. Motsvarande fenomen
borde — icke fullt så utpräglat — även uppstå
vid 160 och 265 m våglängd, vilket på grund av
den använda sändarens begränsade
frekvensområde tyvärr icke kunde kontrolleras. Att
dämpningen i fig. 4 tycks vara konstant för våglängder
under ca 90 m beror på, att spänningen i
mottagningspunkten var så låg, att den kom i
närheten och under störnivån. Rörvoltmetern med
sitt höga och riktade inre motstånd påverkas då
Fig. 5. Spänningsvektorernas läge i början och slutet av en
ledning med icke balanserade faslinor, upptill vid drift
fas—fas, nedtill vid drift mellan två parallellkopplade
faslinor och jord, t.h, mätkopplingen för
spänningsvektorernas separata mätning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
