Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 22 november 1947 - Undersökning av buckling hos livplåtar i höga stålbalkar, av Georg Wästlund och Sten G A Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 november 1947
873
tigt och utböjningarna växa sedan kontinuerligt
upp till livbåtens proportionalitets- eller
sträckgräns.
Den första utbucklingstypen är den vanligast
förekommande och motsvarar en fullständigt
kontinuerlig övergång från stadium II till
stadium III, varvid stadium III ofta kan ha nått
full utveckling redan för lägre belastning än den
teoretiska bucklingslasten. Den andra
utbucklingstypen motsvarar en mera språngvis
övergång från stadium II till stadium III och synes
endast uppkomma, antingen då plåten från
början är relativt plan och har väl centrerad
belastning, eller då plåtens initialutböjning motverkas
av excentricitet hos randbelastningen.
I en praktisk byggnadskonstruktion, där
initial-utböjningar av samma storleksordning som
plåttjockleken torde vara ofrånkomliga, är det
därför sannolikt, att den första utbucklingstypen är
den vanligaste, medan den andra endast torde
uppkomma i speciella fall. Under sådana
förhållanden blir den linjära teorin endast ett medel
att tillfredsställande bestämma de laster, vid
vilka livplåtarnas utböjningar genom en hastig
tillväxt kunna komma att bli avsevärda. Någon
hållpunkt i fråga om liv plåtarnas bärförmåga lämnar
den linjära platteorin däremot icke.
Inspänning sförhållanden
längs liv plåtarnas kanter
Försökserfarenheterna visa, att
inspänningsför-hållandena vid livplåtarnas kanter äro starkt
beroende av konstruktionssättet. Vid svetsade
ränder synas således inpänningsförhållandena vara
mycket svårdefinierbara och växlande. Detta
beror på att vid svetsning extraspänningar inbyggas
i och omkring svetsarna, vilket medför, att
lokala flytningar där kunna inträffa för relativt
låga belastningar. Vissa försök tyda på, att dessa
extraspänningar kunna vara så stora, att livplå-,
tarnas nominella inspänning vid bucklingslast
blir ganska liten, dvs. de fungera som plåtar med
i det närmaste fritt upplagda kanter. Vid nitad
eller bultad infästning vid ränderna synes en
ganska kraftig inspänningsinverkan förefinnas. Att
döma av vissa försök, vid vilka labilitetsliknande
utböjningar förekommit, har infästningen i regel
motsvarat nära fast inspänning. Vid mycket
slanka livplåtar ha labilitetsfallen t.o.m. inträffat för
belastningar, som varit högre än de teoretiska
bucklingslasterna för fast inspänning.
Liv plåtsmaterialets ansträngning
En mångfald olika hypoteser ha framförts
beträffande de villkor, som gälla för olika materials
ansträngning vid fleraxliga spänningstillstånd.
Den hypotes, som för stål och även flera andra
metaller bäst ansluter sig till försöksresultat, är
den av Huber, von Mises och Hencky framförda
teorin om det konstanta formändringsarbetet.
Enligt denna hypotes definieras ansträngningen i
ett material vid tvåaxligt spänningstillstånd av
jämförelsespänningen oj
Oj = \>Ox2 - Ox Oy -)- Oy2 -j- 3 Xxy2
där Ox, Oy och xxy äro de till ett rätvinkligt
koordinatsystem hänförda aktuella
spänningskomponenterna, och där oj sättes i relation till
proportionalitets- eller flytgränsen för enaxligt
spänningstillstånd.
Vid alla bucklingsförsök, där flytning utan
nämnvärd buckling förekommit (buckling inom
det oelastiska området), och där spänningarna
kunnat tillnärmelsevis beräknas eller blivit
uppmätta, kan man konstatera en god
överensstämmelse mecl Huber—von Mises—Hencky’s
ansträngningshypotes. Framför allt framträder
detta vid försök utförda med skjuvbelastade
livplåtar, för vilket fall de många olika hypoteserna
om den för flytning avgörande
ansträngningsgraden visa de sinsemellan största avvikelserna.
Elasticitets förhållanden
Elasticitetsförhållandena för de undersökta
livplåtarna ha varit ganska varierande beroende på
en hel del olika faktorer, såsom sättet för
rändernas infästning, bucklingstyp m.m. För slanka
plåtar, där jämförelsespänningen o i plåtarnas
mittyta icke ligger alltför nära flytgränsen vid
de teoretiska bucklingslasterna, kan man
emellertid genomgående konstatera, att de första
kvarstående deformationerna, som uppstå hos
plåtarna, bero på lokala överskridanden av
flytgränsen. Lokala flytfenomen upptas emellertid
genom spänningsutjämningar och
spänningsom-lagringar, och de ha ringa inverkan på plåtarnas
totala bärförmåga. Denna uppnås först, då
flytning inträder inom större områden av livplåtarna.
De på grund av de lokala flytningarna
uppkommande deformationerna i plåtarnas plan äro
mycket små.
Brott och brottorsaker
Med brottlast (praktisk brottlast) avses här den
last, vid vilken en livplåts bärförmåga temporärt
uttömmes och stora permanenta deformationer
uppstå antingen vinkelrätt mot plåtens plan
(utböjningar) eller i plåtens plan (nedböjningar).
Alla försök tyda nu på, att brott inledes med att
flytning inträder i större partier av livplåtarna.
Brottorsakerna kunna i stort uppdelas på två
olika huvudfall:
tjocka plåtar, för vilka den maximala
jämförelsespänningen oj vid den teoretiska
bucklingslasten ligger högre än materialets flytgräns, dvs.
bucklingen sker inom det oelastiska området. I
dessa fall äro utböjningarna små, då brott
inträder (stadium //), och bestämmande för
ansträngningen bli då huvudsakligen spänningarna i plå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
