Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 29 november 1947 - Kan distributionen ytterligare rationaliseras? av Ulf af Trolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2.9 november 1947
897
Jag är fullt medveten om de svårigheter, som
det möter att genomföra en rationell prissättning
i detaljhandeln, vilken låter konsumenterna
betala i förhållande till deras anspråk på
distributionsapparaten. Det finns emellertid den
möjligheten att detaljhandeln specialiserar sig på olika
former av kundtjänst — självbetjäningsbutiker
och enhetsprisaffärer är ett par typer. Varje
åtgärd, som försvårar uppkomsten av nya
distributionsformer, måste därför betraktas som
rationa-liseringshämmande.
Risken för en märkesvaruflora
Det finns emellertid ett annat viktigt område,
där konsumenterna inte har valfrihet och av
tekniska skäl kanske aldrig kan få det — men där
de utan tvekan ofta betalar mer för
distributionen än vad de skulle göra om de finge välja. Och
det berör märkesvarorna. Givetvis har jag inte
för avsikt att göra ett angrepp mot
märkesvarorna såsom sådana. Tvärtom utgör de
förutsättningen för en rationell distribution. Men jag
menar, att det håller på att uppkomma en
mär-kesvaruflora, som innebär starka tendenser i
riktning mot ökade distributionskostnader. När
antalet märken ökar, betyder det ökad
lagerhållning för distributörerna men framför allt
minskade försäljningsposter. En grossist måste ju splittra
sina inköp på en mängd olika märken — liksom
en detaljist — vilket medför starkt ökade
kostnader för leverantören. Märkesvarans främsta
fördel är ju vidare att den mekaniserar kontakten
mellan detaljhandel och allmänhet. Ju större antalet
märken blir, desto mindre blir emellertid denna
fördel: urvalsprocessen i detaljhandeln blir
återigen krångligare.
Högre levnadsstandard kommer oundvikligen att
fordra ökad sortimentsdifferentiering. Jag vill
emellertid formulera min slutsats så att man gått
längre här än vad konsumenterna vore villiga att
betala om de visste vad det kostade. För att inte
missförstås vill jag säga, att det finns en
differentiering i priser efter sortiment på många områden
— men det finns lika många där det inte finns.
Teknisk och strukturell rationalisering
Jag kommer nu in på frågan huruvida det
arbete distributionen utför skulle kunna göras
billigare. Jag vill omedelbart deklarera, att det är
självklart att så är fallet — liksom att
produktionen kan bedrivas effektivare. Ingen
verksamhet är rationell i den bemärkelsen att den inte
kan effektiviseras mer. Därmed är absolut inte
sagt att man inte tillvaratagit alla
rationaliseringsmöjligheter i det förgångna. Varje
ögonblick medför utvecklingen att nya
rationaliseringsmöjligheter dyker upp och det måste alltid
ta en viss tid innan de kan utnyttjas.
Man skiljer på distributionens tekniska och dess
strukturella rationaliseringsproblem. Man skulle
härvid kunna dra följande gräns: det tekniska
rationaliseringsproblemet berör de inre organisato
riska åtgärder som ett företag kan vidta för att
öka sin effektivitet i distributionen; det
strukturella rationaliseringsproblemet berör främst de
åtgärder, som kan vidtas för att förbilliga
kontakterna mellan de olika leden i distributionskedjan.
Begreppet strukturrationalisering är en skapelse
av mycket färskt datum, men den företeelse det
avser att beteckna är lika gammal som den
tekniska rationaliseringen. Distributionsstrukturen
har befunnit sig i en ständig omvälvning. Varje
tid har uppvisat nya distributionsvägar,
distributionsorgan och distributionsmetoder. Anledningen
till att man först på senaste tid har känt behovet
av en begreppsbestämning är, att det strukturella
rationaliseringsproblemet undan för undan ändrat
karaktär. Man kan enklast uttrycka saken så, att
den strukturella rationaliseringen ursprungligen
var en automatisk anpassningsprocess under
priskonkurrensens tryck. Oekonomiska
distributionsvägar och metoder fick lämna plats för
effektivare. I dag är läget det, att
distributionsstrukturen för på hemmamarknaden tillverkade varor
i stor utsträckning är bunden i ett relativt stelt
prissystem (bruttoprissystem). De fördelar detta
innebär känner var och en till. Häremot får som
dess främsta nackdel sättas, att dess stelhet
förhindrar den tidigare automatiska
anpassningsprocessen, som i stället ersättes med en reglering
där producenten oftast har avgörandet.
Tendensen till stelhet i distributionen har ytterligare
förvärrats av priskontrollen, som i sitt arbete helt
naturligt måste gå fram efter vissa schematiska
principer. Varje förslag till rationalisering av
prissystemet som man i dag gör mötes av: det går
priskontrollen inte med på.
Jag kommer att uppehålla mig mest vid det
strukturella rationaliseringsproblemet, eftersom
det är det aktuellaste i dagens läge. Jag kommer
emellertid även att i korthet beröra
förutsättningarna för den tekniska rationaliseringen.
Har distributionen för många mellanhänder?
Det riktas i dag en ständig anmärkning mot
distributionen, att den använder för många
mellanhänder — nej, direkt skall varan gå från
producent till konsument utan fördyrande
mellanhänder. Producenten skulle följaktligen välja fel
distributionsväg. Anmärkningen mot
mellanhänder gäller inte så mycket detaljhandeln som
grosshandeln. För konsumenterna i allmänhet
står det klart att vi inte annat än i specialfall
klarar oss utan detaljhandelsaffärer.
Konsumenten inser att det behövs en närhetslagring, där
varor från hela världen förs samman. Däremot
begriper inte konsumenten varför vi skall ha
grossisten — han bara fördyrar det hela säger man.
Det där är naturligtvis bara bristande kunskap.
Det är ju i själva verket exakt samma skäl som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
