Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 6 december 1947 - Särdrag hos den elektroniska standardiseringen, av Ivar Herlitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
912
TEKNISK TIDSKRIFT
formatorer så grundläggande att man med
mycket liten överdrift kan säga, att märkeffekten är
den effekt vid vilken temperaturstegringen
uppnår visst tillåtet värde. Beträffande detta värde
ha de svenska normerna sedan ganska länge stått
fast, men ehuru även vissa internationella
principöverenskommelser träffats, kvarstå dock
alltjämt åtskilliga skiljaktigheter de olika länderna
emellan.
Isolationsnivån hör kanske till de frågor som
oftast varit under diskussion och revision inom
elstandardiseringen, och det har i allmänhet icke
dröjt länge efter en norms fastställande innan
skärpningar i ett eller annat avseende börjat
insmyga sig i den praktiska tillämpningen. Här har
även den svårigheten gjort sig gällande att
kännedomen särskilt om de atmosfäriska
överspänningarnas natur varit ofullständig och att man
därför haft svårt att åstadkomma prov, som
tillräckligt väl avbilda verkligheten. Lyckligtvis har
vårt vetande på detta område såväl som
provningstekniken utvecklats i så hög grad att man
nu känner sig stå på tämligen fast mark. Ännu
så sent som då våra senaste isolationsnormer av
år 1944 utarbetades, höjdes dock röster för att
man borde begränsa sig till att fastlägga en serie
standardvärden på provspänningarna och
överlämna åt anläggningsingenjören att efter önskan
använda de enligt dessa tillverkade apparaterna.
Det var först efter långvariga och djupgående
undersökningar som SEK vågade sig på att
rekommendera en fast relation mellan
driftspänning och hållfasthet mot olika slag av
överspänningar och därigenom dels befria användaren
från besvärliga avgöranden i enskilda fall, dels
åstadkomma en i hög grad betydelsefull
standardisering av det mycket stora antal fabrikat där
driftspänning och hållfasthet mot överspänningar
var för sig i väsentlig grad påverka
konstruktionen. Det är att hoppas att dessa nya
isolationsnormer skall visa sig kunna bestå, men det kan
omnämnas att den utveckling till ännu högre
spänningar än hittills, som beslutats i Sverige och
förberedes i andra länder, givit upphov till nva
både nationella och internationella diskussioner
om de grundläggande principerna för
isolations-nivåns fastläggande.
Användningsnormering
Vad som här sagts om isolationen leder tanken
till frågan om användningsnormering. Även om
man vid all standardisering har vissa
användningsområden i åtanke, torde man dock i
allmänhet ha varit ganska återhållsam beträffande
användningsrekommendationer och ansett att
standarden frånsett vissa allmänna antydningar bör
få tala för sig själv i detta avseende.
Inom elektrotekniken tror jag att
standardiseringen i betydligt högre grad än eljest måste
ansvara även för användningen eller i varje fall
hålla denna särskilt klar för sig, om icke
standardiseringen genom felaktig användning av
normenliga apparater skall komma i vanrykte.
Isolationsnormerna innebära uppenbarligen en
sådan användningsnormering för enkla föremål
vilkas konstruktion helt bestämmes av
isolations-hållfastheten och sålunda i och för sig kunna
tillverkas utan tanke på användningen, samtidigt
som de utgöra en kvalitetsnormering för andra
föremål, där isolationshållfastheten visserligen är
en viktig egenskap men icke utslagsgivande för
konstruktionen.
För temperaturstegringen är frågan om
standardiseringens karaktär redan svårare att besvara.
Man vet att temperaturen är utslagsgivande för
livslängden hos särskilt det i maskiner och
transformatorer ingående isolermaterialet, även om
förhållandena ännu icke är tillräckligt utredda
för att man skall kunna ge ett fullt bestämt
samband. Den frågan inställer sig då omedelbart,
huruvida man skall anpassa temperaturstegringen
t.ex. hos en motor så att en rimlig livslängd
erhålles, även om motorn arbetar kontinuerligt vid
den högsta temperaturen, och därmed göra det
stora flertalet motorer onödigt stora och dyrbara.
Lyckligtvis är det så att man med ringa
ekonomisk uppoffring kan åstadkomma en mycket stor
ökning av livslängden, och den kompromiss som
gjorts vid normernas fastläggande måste genom
erfarenheten ha ansetts bevisa sin lämplighet i
stort sett men problemet kan långt ifrån anses
vara tillfullo utrett och kan säkert icke lösas
endast genom att användaren utväljer motorer efter
behag. Även om problemet hör till
standardiseringens gränsområden, har jag en känsla av att
standardiseringsorganisationerna knappast i
längden helt kan undgå att ta ställning till det.
I viss mån har detta skett genom de normerade
formerna av intermittent drift som utvalts på
sådant sätt att olika driftförhållanden skall kunna
omräknas till någon därmed i det närmaste
ekvivalent normerad driftart. Även i övrigt har
elstandardiseringen i ganska stor utsträckning påtagit
sig ansvaret för viss användningsnormering. Ett
stort antal normhäften innehåller sålunda mer
eller mindre fullständiga anvisningar rörande
till-lämpningen och möjligheterna att med ledning
av normenligt lämnade märkdata utvälja
lämpliga typer för varierande önskemål.
Slutligen finnas normhäften, som så gott som
helt är ägnade åt projektering av anläggningar
och de beräkningar som fordras för att bland
normenliga apparater utvälja den lämpligaste
eller lämna erforderliga beställningsuppgifter. Ett
exempel härpå är normerna för överström, SEN
11, som visserligen uppställer normer rörande
apparaters och anläggningars
överströmshållfasthet och metoder för att karakterisera denna
hållfasthet men dock till den kvantitativt sett största
delen innehåller beräkningsmetoder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
