Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 6 december 1947 - Standardisering av transformatorer, av Emil Stenkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
914
TEKNISK TIDSKRIFT
Standardisering
av transformatorer
överingenjör Emil Stenkvist, Ludvika
389.6 : 621.314.1/.2
Frågan om en standardisering av krafttransformatorer
har hittills icke diskuterats officiellt, men att saken förr
eller senare måste övervägas torde vara ofrånkomligt,
då transformatortillverkningens omfång oavbrutet växer.
Granskar man en svensk firmas nuvarande
tillverkningsprogram frågar sig nog var och en som ser kritiskt på
förhållandena, om denna brokiga mångfald av storlekar
och konstruktiva olikheter verkligen är av behovet
påkallad och om det ej skulle vara möjligt att uppnå
väsentliga besparingar om en större enhetlighet genomfördes.
Från köparens synpunkt sedd är i första hand en
standardisering enbart av ondo, då en standardisering innebär
att den tidigare förefintliga tillgången till ett rikligt urval
plötsligt begränsas till ett relativt fåtal utföranden. En
standardisering förutsätter sålunda dels att en sådan
begränsning över huvud taget skall vara möjlig att
acceptera samt dels att den måste medföra en påtaglig
ekonomisk fördel. I detta sammanhang må först och främst
påpekas att helt allmänt sett en transformator är ett
ganska otacksamt objekt för standardisering så till vida
som de rena materialkostnaderna ingå med en
förhållandevis hög del av totalpriset, varför den del som över huvud
taget kan påverkas av standardiseringsåtgärder är liten.
Halv fabrikat standard
Den nuvarande bristen på allmänt accepterad standard
har självfallet ej lagt hinder i vägen för tillverkande
firmor att upplägga var och en sin egen interna standard,
som så långt det är möjligt tillgodoser marknadens
varierande krav. Denna standard måste a priori bortse från
möjligheten att standardisera transformatorerna
betraktade som helfabrikat men det återstår självfallet
möjligheten att standardisera de olika element av vilka en
transformator sammansättes. Dessa äro av sinsemellan
högeligen olika natur såsom kärna, pressflänsar, lådor,
iso-lationsdetaljer, lock, genomföringar, expansionskärl etc.
och om konstruktionerna kunna utföras så, att dessa
element äro samordnade så, att de kunna hopfogas i en
mångfald olika kombinationer, har man möjligheter att
genom lämpligt urval kunna tillgodose skiftande krav. En
tillverkningsstandardisering efter dessa riktlinjer bör
sålunda ta sikte på att med så få byggnadselement som
möjligt kunna få största möjliga antal kombinationer.
Denna fråga kan lösas på så sätt att man i en
transformatorserie ej låter samtliga dimensioner variera samtidigt
utan håller vissa för standardiseringen betydelsefulla mått
konstanta inom ett visst område. Ser man på
transformatorns allmänna uppbyggnad är det tämligen
självklart att de mått som ovan åsyftas äro transformatorns
planinått. De detaljer, som äro beroende av dessa, äro i
huvudsak okplåt, pressflänsar, lock, bottnar och ramar
för lådan, vartill komma diametrar för lindningar och
isolationsdetaljer, hopläggningsfixturer för kärnplåten,
svetsfixturer för lådan jämte ett flertal övriga verktyg
såsom borrgiggar och stansar. Höjdmåtten påverka
däremot ej vare sig antalet olika element eller för
tillverkningen erforderliga verktyg i samma utsträckning och
dessa mått kunna därför varieras i ett större antal och i
mindre steg utan att tillverkningsstandarden äventyras.
Principen medför att man med ett någorlunda rimligt
antal detaljer kan åstadkomma god anpassning till de
flesta önskemål så länge dessa ej påfordra ett från
standarden avvikande mekaniskt utförande. Även ett skenbart
obetydligt ingrepp i detta, t.ex. omflyttning av en krän
eller några genomföringar, omöjliggör i regel att använda
lagerförda, standardiserade halvfabrikatdetaljer utan nya
delar måste specialtillverkas, vilket blir så mycket
kostsammare som det då i regel är fråga om ett fåtal
exemplar.
Ett enhetligt mekaniskt utförande är sålunda utom all
tvekan den första förutsättningen för en ekonomisk
standardisering. Andra åtgärder, som standardisering av effekt,
spänning etc., äro ur tillverkningssynpunkt av mindre
betydelse i jämförelse härmed. En stortillverkning av
transformatorer upplagd efter dessa linjer arbetar sålunda med
ett omfångsrikt förråd av halvfabrikat bestående av
flertalet i en transformator ingående större och mindre
detaljer. 1 ett välsorterat förråd blir antalet sinsemellan
olika halvfabrikat avsevärt (av storleksordningen 10 000),
vilket självfallet medför avsevärda lagringskostnader men
som likväl betalar sig då varje detalj tillverkas i så stora
kvantiteter att massproduktionens alla fördelar kunna göra
sig gällande.
Detaljer som på grund av nuvarande bristfälligheter i
standardiseringen icke kunna massproduceras och
förråds-föras bestå huvudsakligen av lindningarna, vilka sålunda
måste tillverkas från fall till fall. De tillverkningstekniska
olägenheterna härav äro emellertid obetydliga, då de
fasta kostnaderna vid övergång till annan
lindningsspeci-fikation äro synnerligen små i det de inskränka sig till
kostnader i samband med ombyte av tråddimension och
lindningsmallar. En nämnvärd reducering av dessa
kostnader genom massproduktion kan ej påräknas. Likaså äro
kostnaderna för hopsättning av de färdiga delarna till
komplett transformator av sådan art, att en väsentlig
reduktion av arbetskostnaderna ej kan påräknas genom en
massproduktion av sinsemellan exakt lika transformatorer.
Ii el fabrikat standard
I själva verket är steget från en halvfabrikatstandard till
en helfabrikatstandard mycket stort. Medan en
halvfabrikatstandard kan genomföras enbart genom fastlåsning av
alla faktorer berörande det mekaniska utförandet måste
vid en helfabrikatstandard därjämte transformatorns
viktigaste elektriska data fixeras, såsom storlek, primär- och
sekundärspänningar, lindningskoppling och
omkopplingsmöjligheter samt eventuellt förluster och
kortslutningsspänningar. Det torde vara möjligt att begränsa antalet
storlekar till en tämligen gles serie, i synnerhet som man
i regel knappast kan förutsätta från början fixerade
konstanta belastningsförhållanden på en transformator, utan
det torde vara vanligare att belastningen så småningom
växer. Då belastningsökningen är mer eller mindre oviss
är det onödigt att från början fixera transformatorns
märkeffekt inom alltför snäva gränser, varför
standardserien kan vara gles. En helfabrikatstandard är i första
hand aktuell för distributionstransformatorer inom
området 10—100 kVA samt i andra hand för
industritransformatorer och för transformatorer i stadsnät inom
området 100—2 000 kVA. Vad distributionstransformatorerna
beträffar äro förhållandena inom Sverige alldeles speciella,
då det gäller att bestämma standardspänningar och
omsättningar. Man kan med någon överdrift säga, att verkliga
standardspänningar egentligen icke finnas i landet. I
fråga om sekundärspänningarna står valet fortfarande
mellan 230 och 400 V. Vad uppspänningarna beträffar
kan man förutse en successiv övergång på 3 kV nät till
6 kV samt på 6 kV nät till 10 kV på grund av den
fortskridande belastningsökningen. Då övergångstiden till dess
mera stabiliserade förhållanden inträtt säkerligen sträcker
sig över decennier, måste man tillsvidare kräva att
standardtransformatorerna måste vara omkopplingsbara
exempelvis mellan 230 och 400 V eller 3—6 eller 6—10 kV.
Samtidigt som denna utveckling kan förutses, har frågan
om transformatorns kopplingsart fått ökad aktualitet.
Nackdelarna med den tidigare förhärskande vanliga
Y/Y-kopplingen har med ökad elektrifiering av hushållen blivit
allt påtagligare, varför de blandade kopplingsarterna D/Y
eller Y/Z numera föredras. Betraktas 10 kV som ett slut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
