Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 6 december 1947 - Standardisering av transformatorer, av Emil Stenkvist - Standardisering av kapslade centraler för lågspänning, av Filip Siwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 december 19 Al
915
stadium är sålunda utvecklingsringen given: 3 kV D2//
grupper—6 kV D serie—10 kV Y serie samt på
sekundärsidan 230 Y2II grupper—400 Z. Kravet på blandad
koppling uppfylles vid alla kombinationer av dessa
spänningar utom vid omsättningen 10 000/230 V, då kopplingen
fortfarande blir Y/Y, men ingen annan möjlighet torde
föreligga än att acceptera detta mellanled om man siktar
på ett slutstadium av distribution av hushållskraft med
spänningarna 10 000/400 V. Distributionsanläggningar som
ej nått detta slutstadium böra sålunda förses med
transformatorer med ovanstående omkopplingsmöjligheter
utmynnande i ett slutstadium med Y/Z kopplade enheter. I
fråga om anläggningar som redan nu befinna sig i
slutstadiet är kopplingen Y/Z i regel ej särskilt attraktiv och
de komplikationer som de föreslagna
omkopplingsmöjligheterna innebära har en distributör av spänningarna i
slutstadiet ingen nytta av. Jämsides med dessa
omkopplingsbara transformatorer har man sålunda att förutse en
efterfrågan av transformatorer utan
omkopplingsmöjligheter med ren D/Y eller Y/Z koppling. Från tillverkarens
synpunkt är detta allt annat än önskvärt, då detta innebär
en dubbel standard av helfabrikat. I varje fall torde man
kunna påstå att en tillverkning av en dylik splittrad
hel-fabrikatstandard med hänsyn till de härmed förknippade
kapitalkostnaderna knappast kan fcrsvaras genom de
obetydligt minskade arbetskostnaderna, som härvid kunna
uppnås. Att dessutom dubblera antalet helfabrikat genom
att lagerföra transformatorer med olika tomgångsförluster
ligger utanför det möjligas gräns.
Inställningen till en helfabrikatstandard förefaller
av-ovanstående vara tämligen negativ. Detta är emellertid i
verkligheten ej fallet. Med avsikt har här talats om
material och arbetskostnader och framställningen avser att visa,
att man beträffande dessa kostnader ej kan påräkna stora
resultat vid en helfabrikatstandardisering.
Tillverkningskostnaderna bestå emellertid ej enbart av nämnda poster
utan härtill komma omkostnadspåläggen, vilka utgöra en
relativt stor del av grundpriset. En uppfattning om denna
kan man erhålla genom att jämföra antalet arbetare och
antalet tjänstemän, och detta ligger inom den elektriska
industrin i allmänhet exceptionellt lågt. En av de viktigaste
anledningarna härtill är just den nuvarande oerhört
brokiga floran av tillverkningsobjekt och det är sålunda på
denna punkt man har att söka den egentliga vinsten av
en strängare standardisering i det att en stor del av
omkostnaderna äro direkt proportionella mot antalet litøn
objekt per tillverkningsorder. Att vinsten uteslutande
erhålles genom besparing av "improduktiv" arbetskraft gör
att frågan blir särskilt brännande i nuvarande
förhållanden, då bristen på folk är stor. Det är sålunda både
naturligt och glädjande att denna fråga nu uppställts på
dagordningen.
Samarbete för vidgad standardisering
Här ovan har talats om två olika grader av
standardisering nämligen halv- och helfabrikatstandard, vilka begrepp
till stora delar sammanfalla med mekanisk respektive
elektrisk transformatorstandard. Medan den förra till stor
del kan lösas genom tillverkande firmors egna interna
åtgärder kräver den senare ovillkorligen en aktiv insats
av alla intresserade parter för att ernå ett resultat som
kan accepteras allmänt. Vad området för
distributionstransformatorer beträffar pågår för närvarande inom den
statliga elkraftutredningen ett omfattande arbete i avsikt
att få fram en standard för landsbygdstransformatorer och
resultat synas kunna väntas inom en snar framtid. Det
vore önskvärt att ett liknande forum skapades för
standardisering av medelstora industritransformatorer och
transformatorer i stadsnät. Vad de större
transformatorerna beträffar synes frågan vara nära nog olöslig i det att
det förefaller som om varje transformator måste
konstrueras efter lokala förhållanden på uppställningsplatsen.
En följd härav är att stora svårigheter borde uppstå så
snart det blir fråga om flyttning av transformatorerna
inom ett nät, men då dylika omflyttningar förekomma,
och såvitt känt är med gott resultat, måste man fråga sig
om ej betydelsen av de speciella omständigheterna vid
anskaffningstillfället ibland överdrivas. Begreppen halv- eller
helfabrikatstandard äro i detta sammanhang ej särskilt
aktuella. Skall man över huvud taget göra något åt detta
område bör man i stället tala om en annan
standardiseringsåtgärd, nämligen en konstruktions- eller kanske
snarare dispositionsstandard genom vilken fastslås den rent
allmänna dispositionen av en transformator med alla sina
tillbehör såsom placering av genomföringar,
expansionskärl, lindningskopplare, kranar etc. Sådana frågor ligga
mycket avlägset till sett från tillverkarens synpunkt, här
är det kundkretsen, kraftverksbyggare och
anläggningsingenjörer, som måste ta initiativet. Som en from önskan
uttryckes att första steget blir att åtminstone någon av
de större anläggarna gör ett försök till en egen, intern
sådan standard.
Standardisering av kapslade
centraler för lågspänning
Civilingenjör Filip Siwan, Stockholm
389.6 : 621.316.36
Normering av kvalitets- och driftegenskaper för kapslad
materiel torde i mycket stor utsträckning bli en fråga om
tillämpning av motsvarande allmänna normer för
apparater m.m. Endast i undantagsfall torde speciella normer
för kapslade centraler erfordras. Den sidan av
standardiseringsfrågan kommer därför att förbigås här. I stället
skall frågan om mått- och storleksstandardisering i någon
mån granskas.
I fråga om själva kapslingen (skåpen, lådorna)
inskränker sig den hittills mera allmänt genomförda svenska
standardiseringen till flänsöppningarna (fig. 1). De angivna
huvudmåtten för öppningarna överensstämma i stort för
samtliga svenska fabrikat utom ett, ehuru benämningarna
variera. Här kan man således tala om en i praktiken
genomförd standardisering, ehuru denna ännu icke blivit
bekräftad i några antagna normer. I detta sammanhang
bör också observeras, att gängse normering av
apparaternas märkströmmar (25, 60, 100, 200, 350, 600 och 1 000 A)
tämligen genomgående tillämpas, och att de olika
fläns-öppningarna i allmänhet äro strikt anslutna till vissa
märkströmmar; alltså en öppning för 25—60 A, en för
100—200 A, en för 350—600 A och en för 1 000 A. Detta
sammanhang mellan flänsöppningar och märkströmmar är
särskilt värdefullt.
Fördelningssystemet för större centraler överensstämmer
i princip för samtliga svenska fabrikat. Skenorna äro av
rundkoppar med påträdda isolerrör, de uppbäras av
isolerande plattor inspända mellan lådorna, och avgrenings-
Fig. 1.
Standard-flänsöppningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
