- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 77. 1947 /
921

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6 december 19 Al

921

Transformatoroljans åldringsproblem. I England har
sedan länge använts två helt skilda typer av
transformator-olja, betecknade Klass A och Klass B. Den förra är en
högt raffinerad, "vit" olja, som vid det i England
normerade oxidationsprovet (45 h vid 150° med koppar som
katalysator) ger mindre än 0,1 % siam. Klass B är
medel-raffinerad med ett slamtal enligt samma metod av högst
0.8 % och motsvarar närmare den i Sverige använda typen
av transformatorolja.

Erfarenheten har nu visat, att man begått ett misstag
genom att införa Klass-A-oljan. som redan efter kort tids
användning blir starkt sur. Denna tvp har också helt
försvunnit från marknaden, och bestämmelserna för det
engelska oxidationsprovet skall vid en kommande revision
kompletteras med ett neutralisationstal, så att den i
fortsättningen uteslutes. Det kan vara skäl att erinra om att
dåvarande chefen för Aseas materiallaboratorium, Bror
Anderson, redan för 15—20 år sedan förutsåg denna
utveckling och bestämt varnade mot olja av Klass A.

Hela problemet transformatoroljans åldring var uppe till
diskussion vid ett sammanträde i Institute of Petroleum
i London april 1946. Ätta föredrag presenterades och
följdes av en livlig diskussion med deltagande av ett tjugotal
representanter för kraftverk, transformatortillverkare och
materialleverantörer.

De teoretiska aspekterna av oljans oxidation belyses av
George och Robertson. Oxidationen av ett kolväte, som
till förloppet är en typisk kedjereaktion, börjar vanligen
med att en hydroperoxid bildas. Angreppet sätter därvid
alltid in vid den svagaste C—H-bindningen, och en fri
radikal bildas antingen genom att väteatomen lösgöres
utan ändring av radikalens elektronstruktur eller genom
omgruppering av radikalen. I andra fall synes reaktionen
gå över energirika molekyler i stället för radikaler.
Hydro-peroxiden ger vid sönderfall ketoner eller aldehyder under
samtidig nedbrytning av kolvätekedjan, och detta förlopp
katalyseras av metalltvålar, som för övrigt verkar mycket
olika på olika typer av kolväten. Ketonerna bildar vid
fortsatt oxidation, sannolikt av den metylenlänk, som gränsar
till den aktiverande ketongruppen, syror och aldehyder,
och ytterligare reaktionsprodukter uppkommer genom
omsättning mellan dessa och andra primärt bildade ämnen.

Inhiberingsmedel, av vilka ett stort antal beskrives av
Evans, ingriper i förloppet genom att reagera med
kedjebäraren eller med katalysatorn. Om en olja vid
oxidationen företer en viss induktionstid kan detta hero på att
det i oljan finns ett inhiberingsmedel, som endast
långsamt förstöres. Men det är också tänkbart, att reaktionen
till en början förlöper rent termiskt med låg hastighet
och utan bildning av autokatalytiskt verkande föreningar.
När dessa börjar uppträda, sätter oxidationen fart.

Gossling och Michie framlägger resultatet av de
undersökningar, som The British Electrical and Allied Industries
Research Association låtit utföra över variationer i
utförandet av Michie-provet. Resultatet är, att man vill
behålla den höga temperaturen, 150°C, och endast
komplettera provet med en bestämning av neutralisationstalet.
Provtemperaturen och den låga reproducerbarheten av
resultaten kritiseras emellertid starkt av bl.a. Barton, som
hävdar, att provet måste antingen slopas eller också helt
göras om. Wolf framhåller, att ytterligare en faktor talar
för detta, nämligen den ökade användningen av
inhiberingsmedel, som förstörs vid höga temperaturer men kan
göra mycket god tjänst vid normal drifttemperatur.
Provningstemperaturen bör därför inte \aru högre än 100cC,
helst 95°C.

Pollit menar, att det ligger i sakens natur, att man inte
kan få ett idealiskt korttidsprov för
oxidationsbeständigheten. Han är för sin del rätt nöjd med Michie-provet och
utdömer alla andra oxidationsprov ganska kategoriskt.
Minst tilldragande anser han den svenska
Anderson—Asea-metoden vara. Provtiden är för lång. provapparaten
besvärlig att handha, katalysatorytorna svåra att bibehålla

med oförändrad aktivitet, elektriska fältet onödigt,
utförandet av apparaten delvis bristfälligt och provet
slutligen alltför strängt. Det ger inte alltid med
drifterfarenheter överensstämmande resultat och placerar ofta oljorna
i annan ordning än det engelska och andra prov.

I en översikt över nyare utvecklingstendenser i
raffineringen av transformatorolja påpekar Wood-Mallock bl.a.,
att det inte är någon konst att framställa en olja med lågt
slamtal och att man kan komma fram till en olja,
uppfyllande fordringarna för Klass B, genom ett flertal
metoder, som ger ganska olika produkter. Ett eventuellt
inhiberingsmedel måste väljas med omsorg och passar i regel
blott för en viss olja av viss raffineringsgrad. Dess
oxidationsskyddande förmåga kan elimineras genom
blandning med annan olja. Föroreningar från raffineringen,
t.ex. kalciumsulfonat, kan utöva en mycket skadlig
inverkan på oxidationsbeständigheten. En tillsats av
aromatiska fraktioner kan å andra sidan effektivt förhindra
en nedgång av resistiviteten vid oxidation av oljan.

Den värsta olägenheten med transformatoroljans
bristande oxidationsbeständighet anses trots allt vara
slam-ning, och flera fall citerades, då en starkt sur olja inte
skulle ha vållat några olägenheter. Skötseln av oljan
varierar tydligen mycket, men hos de större kraftbolagen är
det vanligt att byta oljan eller regenerera den, när
neutralisationstalet stigit till 1 mg KOH/1 eller t.o.m. lägre.
Något samband mellan neutralisationstal och tidpunkt för
begynnande slamutfällning råder emellertid ej. Enligt
Onslow bör man vara glad och tacksam, om oljan håller
10—15 år, men Welch kommer inte att vara nöjd, innan
kemisterna fått fram en olja, som håller lika länge som
transformatorn, även om denna inte har expansionskärl.
Ett allmänt önskemål synes vara att få en enda oljeklass
för användning i både transformatorer och apparater.

Inverkan på oljans oxidation av impregneringslacken i
lindningarna var föremål för mycken diskussion. Bevis
före-bragtes emellertid för att en väl torkad lack i stället för att
vara skadlig tvärtom motverkade den accelererande verkan
på särskilt syrabildningen, som övrig isolation synes utöva.
Däremot är det rätt naturligt, att en ofullständigt torkad
lack skall inverka oförmånligt, särskilt om sickativämnen
kan utlösas av oljan (J. Inst. Petroleum juli 1946). Ldr

Hiperco — ett material med extrem mättning. Att

kobolt är det enda legeringselement, som äger förmågan
att öka den magnetiska mättningen hos järn, har varit
känt sedan 32 år tillbaka. Först nyligen har man vid
Westinghouse Research Laboratory lyckats lösa de
svårigheter, som omintetgjort koboltjärnplåtens användning
i större skala. Införandet av detta material i motorer och
generatorer har bl.a. medfört en viktminskning på
10—15 %. Det viktigaste användningsområdet är också
för närvarande flygplantekniken. En av nackdelarna med
koboltjärnlegeringen var dess sprödhet vid stansning av
stator- och rotorplåt. Tack vare dr T D Yensens och J K
Stanleys forskningsarbeten tillverkas numera plåt av
koboltjärn, som är tillräckligt seg för att kunna stansas
eller pressas. Den nya legeringen kallas Hiperco (ffigh
Permeability Cobalt) och tillverkas numera kommersiellt
i 150 mm band och två tjocklekar, 0,43 och 0,65 mm. Vid
laboratorieförsök har materialet nedvalsats till 0,075 mm
utan svårighet och även stansats relativt lätt i kallvalsat
tillstånd. Genom tillsats av små mängder av andra
legeringselement ökas den elektriska resistiviteten till det
tvåtill tredubbla värdet för järn utan nämnvärd nedsättning
av det magnetiska mättningsvärde!. Efter glödgning i
skyddsgas förbättras de magnetiska egenskaperna hos
plåten, så att legeringens permeabilitet vid fältstyrkor
vanliga för motorer och generatorer är ca 15 % högre än
för den kisellegerade plåten. Vid 20 000 gauss och 60 p/s
t.ex. är förlusterna hos 0,25 mm koboltjärnplåt endast en
tredjedel av den kisellegerade elplåtens av samma tjocklek
|Westinghouse Eng. maj 1947). SBt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:41:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1947/0933.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free