Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 13 december 1947 - Explosionsriskerna vid industriella oljeeldningsanläggningar, av Alfred Billberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 december 1947
929
Explosionsriskerna
vid industriella oljeeldningsanläggningar
Förste byråingenjör Alfred Billberg, Stockholm
På senaste tiden har det inträffat
anmärkningsvärt många explosionsolyckor och tillbud till
sådana i oljeeldningsanläggningar hos industrier,
och det är därför angeläget att den tekniska
ledningen inom industriföretagen så snart som
möjligt får upp ögonen för dessa risker och
möjligheterna att eliminera dem. Industriledningen
måste se till att den underlydande personalen,
inom såväl planering som driftledning, sätter sig
in i problemen ordentligt och går igenom
förhållandena vid det egna verket, därest oljeeldning
planeras eller förekommer. Med den snabba
utveckling, som oljeeldningen för närvarande har
hos oss, kan man nämligen icke lita sig till de
kontrollerande och inspekterande organen, som
ha med oljeeldning att göra, nämligen
brandmyndigheterna och brandförsäkringsbolagens
brandinspektörer. Dessa kunna omöjligt hinna
med alla inspektioner, som vore önskvärda, och
dessutom ha de ej heller alltid i tillräcklig grad
hunnit sätta sig in i oljeeldningens mera
invecklade säkerhetsproblem, speciellt sådana som
kunna uppkomma vid industrianläggningar.
Att eldningsoljan, trots att den vid vanlig
temperatur är mycket svårantänd, är
explosionsfarlig, beror på tre faktorer. För det första införes
oljan i eldstaden på sådant sätt att den mycket
snabbt förångas och ångorna erhålla en
temperatur, som överstiger ångans flampunkt, vilket
innebär att ångluftblandningen blir brännbar och
i de flesta fall även explosiv (eldningsoljans
flampunkt ligger vanligen mellan 60 och 90°C). Det
är att märka att explosionstrycket är av
storleksordningen 7—9 at. För det andra erfordras det
endast små mängder förångad eldningsolja eller
oljedimma i atmosfären i eldstaden för att en
brännbar och explosiv luftångblandning skall
uppstå. Den undre explosionsgränsen vid 100°C
ligger nämligen vid ca 0,7 vol-% oljeånga i luften,
vilket motsvarar endast ca 43 g olja per m3
luftvolym eller eldstadsvolym. Eftersom det vid
industriella anläggningar ofta rör sig om insprutning
av ca 25 g/s olja eller mera per munstycke, inses
att det på några sekunder kan uppstå mycket
stora explosivt karburerade gasvolymer i eldstad
och rökkanaler. För dèt tredje är den brännbara
541.126 : 662.94
blandningen av eldningsoljeånga och luft
mycket mer lättantänd än man i allmänhet
föreställer sig. Eldarpersonalen tror nämligen
vanligen att det inte är någon risk för antändning av
insprutad olja i eldstaden om det är mörkt i
eldstaden, dvs. inmurningen icke är glödande. Detta
är ett stort misstag. Antändningstemperaturen,
den termiska tändpunkten, för ångor av
eldningsolja kan nämligen ligga så lågt som 335 °C och
ligger nästan alltid under 400°G. Insprutning av
eldningsolja i en varm eldstad är därför
synnerligen riskabel, därest icke antändningen av oljan
lyckas inom några sekunder.
Riskerna vid driftavbrott och deras eliminerande
Av det föregående följer att explosionsrisk
uppstår om oljelågan slocknar men olja fortfar att
inströmma i eldstaden, antingen omedelbart eller
efter ett uppehåll.
En vanlig orsak till att lågan slocknar är att
vatten medföljer oljan till munstycket. En
effektiv vattenavskiljare måste därför finnas och den
måste skötas ordentligt. Om anmärkningsvärt
mycket vatten inkommer i avskiljaren måste
förrådscisternen undersökas och eventuellt
bottentappas. Vid mycket stora anläggningar
rekommenderas att insätta två munstycken i eldstaden,
så nära varandra att de kunna tända varandra
ömsesidigt om den ena lågan slocknar.
Munstyckena böra ha separata tillförselledningar och
vattenavskiljare, och dessutom böra tilloppsrören
icke utgå från samma nivå i cisternen, varigenom
man vinner säkerhet för att icke båda
tillförselrören samtidigt börja suga vatten från cisternens
bottenskikt. Vid eldstäder med många brännare
kan det räcka med att man anordnar
munstyckena i två grupper enligt nyssnämnda princip och
ser till att brännare tillhörande olika grupper
alltid äro i gång.
En annan orsak till att lågan slocknar kan vara
sotning av tuber med ånga. I förbigående kan
nämnas att det icke erfordras mer än ca 15 %
inblandning av vattenånga i en brännbar
atmosfär för att utsläcka lågan eller hindra
antändning. Strängt taget förefaller det tämligen
meningslöst att använda ångsotning i eldstaden och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
