Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 13 december 1947 - Engelska stålnormer, av I Göransson - Slaghållfastheten hos legerade stål, av I Göransson - Gasturbinlegering, av I Göransson - Sendzimir-precisionsvalsverk, av SBt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
936
TEKNISK TIDSKRIFT
tjockleken, men bågsvetsning är från praktisk synpunkt
mindre lämplig under 1,5 mm materialtjocklek.
Svets-barheten hos stål sjunker snabbt med högre kolhalt och
avtar även men ej så utpräglat vid högre halter av andra
legeringsämnen. Det gäller därför att välja ett stål med
ett sådant förhållande mellan kol- och övriga halter, att
tillräcklig såväl hållfasthet som svetsbarhet erhålles i varje
särskilt fall.
Zonen närmast svetssträngen upphettas av svetsvärmen,
så att materialet kan bli härdat i detta område genom
den kraftiga kylning, som orsakas av det kalla stålet i
närheten. Hårdheten m.m. hos den härdade zonen
nedbringas emellertid, om avsvalningen fördröjes, vilket kan
ske genom att använda större elektroddiameter och större
tvärsnitt på varje pålagd sträng eller genom förvärmning.
I de fall förvärmning förordats, har det skett med avsikt
att nedsätta de hastiga temperaturväxlingarna och ej för
att utlösa spänningar. Det är betydelsefullt, att den
föreskrivna minimitemperaturen ej underskrides, så länge
svetsningen pågår.
Eftervärmning vid svetsning företas genom att
återupp-hetta svetsad detalj till en bestämd temperatur för att
minska spänningarna, som uppstått vid svetsens avkylning;
stål, vilka måste värmebehandlas för att uppnå bästa
fysikaliska egenskaper, kan svetsas före
värmebehandlingen, i de fall förändringen av egenskaperna vid svetsen
ej kan kompenseras i detaljens utformning.
Värmebehandlingen tillämpas sedan på hela den svetsade detaljen,
varvid även svetsspänningarna utlöses. Eftervärmningen kan
även ske genom att följa efter vid svetsningen med en
låga, som sänker avkylningshastigheten och därmed
stålets benägenhet att härdas.
För- och eflervärmningstemperaturerna är angivna i olika
fall. För vissa höglegerade stål fordras värmebehandling
omedelbart efter svetsningen. Vid svetsning av legerat stål
bör man begagna största elektrod och lägga på tjockaste
svetssträng, så att den sprickbildning, som lätt inträffar
i svetsen för dylikt stål, undvikes. När flera svetssträngar
pålägges, bör man av samma skäl låta åtminstone de
första strängarna följa på varandra så snabbt som
möjligt, så att värmen kvarhålles i fogen. På stål med högre
legeringshalter är det i regel nödvändigt att svetsa med
austenitiska elektroder i stället för mjuka, ferritiska, även
om dessa har hög hållfasthet. Brottgränsen för svetsat,
austenitiskt elektrodmaterial uppgår i allmänhet till 60—70
kp/mm2, varför den höga hållfastheten hos det
höglegerade konstruktionsstålet tillgodogöres relativt fullständigt,
även om detaljen blir svetsad. Vid svetsning på stål med
höga kol- och legeringshalter är det fördelaktigt med
avseende på sprickrisken att i förväg belägga fogytorna med
25/20- eller 18/8-stål, innan hopsvetsningen verkställes.
Sammanfogningen måste då utföras med 18/8-elektroder
eller liknande, ty om mjukt, ferritiskt stål eller kolstål
svetsas på austenitiskt material uppstår sprickor
ofelbart.
Vid gassvetsning företas vanligen samma åtgärder som i
fråga om bågsvetsning, men särskild förvärmning är ofta
obehövlig. Gaslågan åstadkommer nämligen en sådan själv, •
eftersom den är så utbredd och sveper över en stor
yta. Riktig reglering av gaslågan ger det bästa
svets-resultatet.
För- och eftervärmning tillämpas vid
motståndssvetsning (söm-, punkt-, vårt-, stuk- och brännsvetsning) efter
samma principer som vid båg- och gassvetsning. Den vid
motståndssvetsningen, särskilt punkt-, vårt- och
sömsvetsningen, besvärliga, snabba avkylningen kräver många
gånger, att svetsmaskinen måste inställas på efter- och/eller
förvärmning, så att sprickor ej uppstår i svetsat parti hos
föremålet. Mjukt stål med låg legeringshalt och mindre än
0,18 % kol spricker dock knappast. Det är i samtliga fall
av stor betydelse för resultatet, att stålet hålles rent och
fritt från oxidhinnor (Metallurgia jan. 1947).
I Göransson
Slaghållfastheten hos legerade stål. Förhållandet
mellan slagarbete vid provning med pendelhammare enligt
Izod och hårdhet har studerats hos 19 SAE- och AlSI-stål
och 3 höglegerade Cr—Ni—Mo-stål. Man har funnit, att
slaghållfastheten enligt Izod (dvs. totala slagarbetet) för
härdade och anlöpta stänger av finfibrigt, legerat stål med
upp till 13 cm diameter kan beräknas med en noggrannhet
av ± 2,5 kpm. Slaghållfastheten hos genomhärdat,
finfibrigt, legerat stål säges vara omvänt proportionell mot
Rockwell C-hårdheten.
Kornstorleken tillmätes ett inflytande av samma
storleksordning som graden av härdning utövar. I de undersökta
speciallegerade stålen utövade de enskilda
legeringsbeståndsdelarna ej något anmärkningsvärt inflytande i
någon viss riktning på slaghållfastheten.
Toppkombinationer av slag- och draghållfastheterna kräver däremot,
att stålet tillverkas finfibrigt och härdas perfekt vid
stört-kylningen. Kol- och legeringshalterna inverkar på
slaghållfastheten indirekt genom sitt inflytande på
hårdheten vid störtkylning och anlöpning. Högre kol- och
legeringshalt synes vara fördelaktigt genom den bättre
genom-härdning, som därvid kan erhållas. På grund av att kol
höjer hårdheten i större grad än det ökar härdbarheten,
visade de höghaltiga kolstålen benägenhet att ge
jämförelsevis lägre värden på slagarbetet. Höjning av
legeringshalten i de "lägre" kolstålen ökar draghållfastheten
utan försämring av slagsegheten.
Genom att utnyttja metoder för bedömning och
uppmätning av kylningshastighet, härdbarhet, anlöpningshårdhet
och slaghållfasthet (enligt Izod) är det möjligt att på
förhand beräkna hållfasthet och seghet för det tillstånd, i
vilket stålet befinner sig efter slutlig värmebehandling för
sitt ändamål (Iron Age 19 juni 1947). I Göransson
Gasturbinlegering. I USA har framställts en
"16/25/6"-legering för avgasdrivna förkompressorer, gasturbiner o.d..
där materialet måste tåla höga temperaturer. Analysen är
i %: <0,12 C, <2 Mn, <1 Si, 15—17 Cr, 24—27 Ni,
5,5—7 Mo, 0,10—0,20 N. Göten smides på hydraulisk väg
till lämpliga valsämnen. Stålet är austenitiskt och icke
magnetiskt. Strukturen hos varmvalsat material består av
austenitkorn och en karbidlik fas, fördelad i stråk
(bandstruktur). Upplösningen av karbiderna börjar vid ca
1 090°C och kan anses fullbordad vid 1 180°C. I från
1 180° kylglödgat material uppträder (karbid-) utskiljning
(kärnbildning) vid återupphettning till 650—815°C. Högsta
sträckgräns har noterats hos varmvalsat material. Om
anlöpning företas efter varmvalsningen sänkes såväl
sträckgräns som tänjbarhet. Största tänjbarheten ernås vid
störtkylning från temperaturer över 1 180°C. Därvid sjunker
dock sträckgränsen betydligt och brottgränsen något.
Upp-lösningsglödgade och störtkylda provstycken får högsta
hårdheten vid utskiljningshärdning efter 12 h glödgning
vid 815°C. Det austenitiska stålet kan ej
omvandlingshärdas, men det kan utsättas för kallbearbetning vid
temperaturer under ca 925°. Legeringen har hög
varmhållfasthet. Ett vanligt 18/8-stål brister kanske efter 100 h
för 4,5 kp/mnr belastning vid ca 800°, under det att
"16/25/6"-stålet håller mer än ett år (Iron Age 17, 24 jan.
1946; Metal Progr. apr. 1947). I Göransson
Sendzimir-precisionsvalsverk. Vid Westinghouse
Research Laboratory finns ett för de magnetiska
forskningsarbetena värdefullt verktyg, nämligen ett
Sendzimir-preci-sionskallvalsverk, i vilket relativt hårda legeringar kan
nedvalsas till silkespapperstunna tjocklekar på 0,025 och
även 0,015 mm. Detta valsverk användes bl.a. för
tillverkning av den magnetiska legeringen Hiperco (Tekn. T. 1947
s. 921). Denna extremt hårda järnkoboltlegering vållar i
konventionella valsverk besvärligheter vid nedvalsning till
mindre än 0,5 mm. För flygplansutrustningar, motorer
och generatorer — Hipercos viktigaste användningsområde
för närvarande — vill man ha plåt, som är tunnare än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
