Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 27 december 1947 - Industriprojektering, av Torsten Frendin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
958
TEKNISK TIDSKRIFT
anläggningar inom företaget. Dessa uppgifter
skola ofta fullföljas jämsides med att ingenjören
ansvarar för driften och det dagliga arbetet inom
sin avdelning i fabriken. Efter att tidigare ha
sysslat med drifttekniska och liknande problem
skall han nu beakta även anläggningstekniska
synpunkter. Detta blir så mycket svårare, som
han i allmänhet har sin erfarenhet begränsad till
det egna företaget eller till ett fåtal företag inom
sitt fack. Det är också svårt för honom att icke
överskatta sin egen avdelnings betydelse på de
övrigas och kanske också på det helas bekostnad.
Var och en är ju sig själv närmast. Allt efter
skilda avdelningar bli föremål för
anläggningsverksamhet, inkopplas återigen andra ingenjörer,
vilkas avdelningar stå i tur att bli föremål för
anläggning, på projekteringsarbetena. Genom att
på så sätt, man kan nästan säga olika slag av
projektorer, efter hand få syssla med
nyanläggningar inom olika delar av industrianläggningen,
kommer inte någon att behärska
anläggningsproblemen i deras helhet. Man kan knappast
heller förutsätta, att driftingenjören besitter
sakkunskap inom de betydande delar av
anläggningsprojekteringen, som beröra
byggnadstekniken och formgivningen. Det är slutligen inte
ägnat att bättra på saken, att industriteknikern
ofta anser sig själv väl skickad att ta hand om
dessa för honom egentligen främmande
arbetsuppgifter. Här gäller den allmänna regeln, som
åtminstone inom arkitektkretsar är känd genom
travesteringen, att den gud ger ett ämbete, den ger
han också föreställningen, att han kan sköta det.
I allmänhet resulterar
projekteringsverksamheten i mer eller mindre fullständiga
huvudrit-ningar, vilka sedan lämnas till en
byggnadsfackman för slutligt färdigställande. Det förslag, som
därefter utgår från byggnadsfackmannen —
byggmästaren, entreprenadfirman eller
arkitektkontoret — skiljer sig i allmänhet inte från det
ursprungliga förslaget på annat sätt än att de
byggnadstekniska kraven beaktats och i bästa
fall, att byggnadens utformning bearbetats för
att i görligaste mån anpassa sig till estetiska krav.
Det material, som arkitekten vanligtvis har att
utgå ifrån, innebär med andra ord en så långt
driven projektering, att egentligen endast smärre
justeringar i formgivningen och möjligen
dekorativa uppgifter återstå att utföra. En fullständig
omarbetning av förslaget med hänsyn till
objektivt klara premisser är beställaren vanligen icke
beredd att gå med på och sällan arkitekten
kompetent att genomföra. Men även i de gynnsamma
fall, där arkitekten inkopplas något tidigare i
projekteringsverksamheten, är det vanligen ytterst
svårt för honom att veta, huruvida den form han
valt, eller på grund av honom okända faktorer
tvingats välja, är lämplig med hänsyn till de
funktioner och behov, byggnaden skall fylla. Till
en del bero svårigheterna i bristen på ett till-
räckligt uttömmande program för
anläggningsprojekteringen. Det visar sig också i de allra flesta
fall i praktiken omöjligt att förmå beställaren
att tillhandahålla ens tillnärmelsevis fullständiga
programhandlingar. Till en annan icke heller
oväsentlig del beror det på (om jag nu får säga
det utan att använda omskrivningar) arkitektens
i allmänhet bristande kompetens för detta slag
av anläggningsuppgifter. Den är också fullt
begriplig. Industrins värld är en värld, där
arkitekten sällan sätter sin fot, där föremålen ha de mest
sällsamma former och obegripliga benämningar.
Behoven förefalla där att vara så mångfaldiga
och funktionerna så komplicerade, att arkitekten
som projektor i de flesta fall anser det utsiktslöst
att ge sig i kast med detta komplex av problem.
Han får oftast finna sig i att mer eller mindre
kritiklöst acceptera de uppgifter, som lämnas av
beställaren. Det finns kanske också skäl att
förmoda, att så länge arkitekten icke erhållit den
utbildning och den erfarenhet inom detta område,
som bringar hans kompetens i nivå med hans
ställning inom övrig projekteringsverksamhet,
lika länge kommer han av industrins män att
betraktas som en mer eller mindre underlig figur,
en skönande, med vilken man inte gärna
diskuterar allvarliga industriella anläggningsproblem.
Produktionsanläggniugar
Sammanfattningsvis kan man säga, att det
nuvarande sättet att projektera industrianläggningar
lider av brist på metodik och systematik.
Premisserna hopsamlas och uppställas mera på en
slump. Det är inte heller säkert, att alla
avgörande förutsättningar kommit med och att vägning
av deras inbördes betydelse skett. Bristen i
metodik hänför sig i första hand till
projekteringsarbetets första led, den del, som omfattar det
egentliga programarbetet, dvs. där de för den
fortsatta projekteringen riktningsgivande
förutsättningarna på ett om möjligt uttömmande och
objektivt sätt redovisas.
Generalplan
Den grundläggande förutsättningen för en
framgångsrik industriell anläggningsverksamhet inom
ett företag är tillgången till en långsiktig
produktionsplan för företaget, innebärande en prognos
för företagets framtida utveckling i stort, sedd ur
skilda synvinklar. Man skall kunna benämna
denna plan en företagets generalplan. Man bör
där ha tagit ställning till den framtida
produktionsinriktningen, om nya tillverkningar skola
tas upp, gamla nedläggas eller om inskränkningar
eller utökningar av produktionen böra ske, om
produktionen skall ske i långa eller korta serier
på lager eller på beställning, om
tillverkningsmetoder och maskin- och apparatutrustning skola
rationaliseras, vilken fabrikens
produktionstekniska och ekonomiska ställning är till företaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
