Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 3 januari 1948 - Mänsklighet, teknik — varthän? av Emil Brunner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
TEKNISK TIDSKRIFT
ten över deras tjänst, så att den hotar honom med
undergång. Hos Goethe avlöper det hela väl, tack
vare mästarens välvilliga ingripande. Men hur skall
det gå i fallet trollkarlslärlingen-mänskligheten
och hennes autonomblivnä tjänsteandar, tekniken?
Det tragiska i utvecklingen är i själva verket just
det, att tekniken har blivit autonom, att
människan visserligen behärskar naturen men icke mera
tekniken, att denna fastmer går vidare utan att frå^
ga efter meningen eller inordnandet av denna
mening. Det är gåtan som vi har till uppgift att lösa.
För att förbereda lösningen ger vi först själva
företeelsen fastare konturer. Vad som hänt under de
senaste tvåhundra åren kan uttryckas i tre satser:
människan — den moderna människan, den
tekniska tidsålderns människa — är så fascinerad
av teknikens våldsamma utveckling, att hon icke
mera ser tekniken som ett medel utan som ett
ändamål. Hon tror, att tekniken i sig själv har
en mening, en innebörd. Hon anser att det är av
värde i och för sig att göra uppfinningar ad
in-finitum, att utsträcka herraväldet över naturen
och behärskningen av rummet i det oändliga. Hon
förväxlar alltså mål och medel; det som endast
är medel är enligt hennes åsikt ett självändamål;
genom att människan koncentrerat sitt intresse
på tekniken, dvs. på produktionen av hjälpmedel,
har hennes sinne för vad som verkligen har
mening, för vad som i sann bemärkelse har innehåll,
förvirrats och förstörts. Hon är inte blott för
ögonblicket bländad, hon är icke tillfälligt
insjuknad, utan hon är kroniskt sjuk. Den tekniska
tidsålderns människa kan i många fall icke mera
skilja på medel och ändamål över huvud taget.
Hon har förlorat sinnet för vad som i och för sig
är självändamål; hon tror att bara en anhopning
av hjälpmedel automatiskt resulterar i någonting
ändamålsenligt och betydelsefullt. Liksom
mullvaden har blivit blind, då den under jorden inte
har ljus, så har människans öga för det
betydelsefulla blivit blint, då det icke använts;
om det andra är farligare än det första, så är det
tredje det allra farligaste: den nästan vansinniga
tilliten till teknik och vetenskap, till skapandet av
hjälpmedel för det mänskliga livet. Tekniken har
blivit en gud, dvs. en avgud. Många moderna
människor har i sitt hjärta uttalat vad som för
några år sedan stod i en tysk tidning: "Maskinen
är vår frälsare. Det finns en teknokratisk
frälsningsreligion, som blomstrar rikast där man går
till kamp mot den verkliga religionen."
Har vi med dessa satser beskrivit fenomenet rätt,
får vi redan ut någonting av det — nämligen
någonting negativt — för lösningen av
kausalitetsfrågan, frågan om hur det har blivit så.
Därmed har vi redan nämnt två saker, som inte får
förekomma i denna utredning. För det första bär
varken teknikerna eller vetenskapsmännen som
sådana skulden till utvecklingen, den skyldiga är
människan, den nutida mänskligheten. Det är
alltså icke tekniken som är det onda, utan det
att tekniken inte inordnar sig i det mänskliga
livets meningssammanhang. Problemet är alltså
inte tekniken; problemet är helt enkelt
människan, som så har förälskat sig i och stirrat sig
blind på tekniken, att den blivit hennes gud. Och
därmed har vi också antytt det andra som inte
får förekomma, nämligen det, att hela krisen
uppfattas som en tillväxtsjukdom. Vi känner ju
alla till hur ungdomar plötsligt kan skjuta i
höjden och växa till med sådan fart att intellektet
inte hinner med, och de blir efter i skolan.
Kroppens tillväxt tar alla krafter i anspråk så att
ingenting blir över för intellektet. Läkaren som
märker det här försöker trösta och säger: "Ha
tålamod och vänta, det går över med åren. Det
är en anpassningssvårighet, som kommer sig av
att han har varit så snabb i växten." Ungefär
likadant kunde man säga om dagens kris: "Det är
inte underligt att det står så illa till. Den
tekniska utvecklingens revolutionära tempo har
gjort att själva människan i allt som gäller
hennes etiska, mänskliga liv har fått träda tillbaka,
tekniken har icke kunnat assimileras etiskt och
socialt. Det går nog över." Tyvärr stämmer inte
denna analogi, som hade gjort vårt problem
relativt lättlöst. Det visar sig redan däri, att
tempot för den tekniska utvecklingen icke endast
vägrar att mattas av utan tvärtom allt
fortfarande stegras. Människan icke endast gör
uppfinningar, hon har också lärt uppfinnandets teknik.
Någon retardation av tempot, som lätt skulle
möjliggöra den försummade social-etiska
anpassningen efteråt, kan det inte bli fråga om.
Men en sådan syn på tingen är på det hela taget
förvänd, den gör orsaken till verkan och verkan
till orsak. Det är inte tekniken som bär skulden,
utan det är människan. Tekniken har icke skapat
den moderna tekniska människan utan den
moderna tekniska människan har skapat tekniken.
Hon fanns före tekniken. Människan ville ha
tekniken, därför fick hon den, och hon trodde
på den obetingat innan den fanns. Man kan spåra
detta hos den mest berömda romanfiguren från
den tidsperiod som var kallad att frambringa
tekniken men ännu inte hade den, jag avser
Robinson Crusoe. Låt oss jämföra honom med hans
olyckskamrat Odysseus. Hur i grunden olika är
inte, ej blott deras vidare öden, utan även deras
inställning till sina i början så lika öden.
Robin-sin Crusoe kan tekniskt inte mycket mera än
Odysseus, han lever före den revolutionära
tekniska utvecklingens tid. Den viktigaste tekniska
olikheten består väl i att Robinson har krut till
sitt förfogande. Det väsentliga är den i
grunden olika inställningen. Helt i motsats till
Odysseus ordnar han det tekniskt för sig på sin ö.
Med de medel som står honom till buds gör han
sig steg för steg till herre över naturen. Och just
detta, vad Robinson upplevde som en människa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
