Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 3 januari 1948 - Ledarskapets psykologi, av Erik Bjelfvenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
TEKNISK TIDSKRIFT
kologen Ordway Tead och som omfattas av
många andra. I sitt till svenska översatta arbete,
"Ledarskapets konst", skriver Tead: "Ledarskap
är en verksamhet, som innebär att förmå folk
att samverka mot ett mål, vilket de komma att
finna önskvärt."
Godtaga vi denna definition, blir vår närmaste
uppgift att undersöka, hur den person bör vara
beskaffad, som skall kunna utöva ett ledarskap
av denna innebörd. Man kommer därvid snart
underfund med att det svårligen går att fixera
en bestämd personlig utrustning såsom allena
saliggörande. Studerar man ett antal erkänt goda
ledare, gör man ofta den iakttagelsen, att de
inbördes äro varandra rätt olika. Hos en dominera
vissa egenskaper, hos en annan är det andra,
som framträda tydligast. Trots dessa individuella
olikheter torde de emellertid oftast förete vissa
gemensamma drag. Här skola vi behandla några
egenskaper, som under alla förhållanden synas
tillhöra ledarpersonlighetens utrustning.
En person i ledande ställning måste äga en god
allmän intelligens. Helst bör han i detta avseende
vara huvudet högre än dem, som han skall leda.
Hans ställning kräver bl.a. snabb uppfattning,
gott omdöme, förmåga att finna sig till rätta i
nya situationer, att skilja mellan huvudsak och
bisak, allt egenskaper som äro betingade av
intelligensgraden. Erfarenheten lär, att en ledare,
som är klent utrustad i dessa avseenden, mycket
snart förlorar sin auktoritet.
En ledares auktoritet uppbäres inte bara av en
överlägsen intelligens. Den vilar också — såsom
tidigare antytts — på grundliga fackkunskaper.
Behärskar man inte det verksamhetsområde, där
man uppträder som ledare, är ens auktoritet inte
mycket värd.
Det är ingalunda säkert att en intelligent person
med gedigna fackkunskaper blir en skicklig
ledare inom sitt verksamhetsområde. Det är ju
hans uppgift att leda människor. Därför måste
han helt naturligt veta något om människors
beskaffenhet och deras sätt att bete sig. Han måste
med andra ord äga människokunskap. Somliga
äro av naturen lyckligt lottade i detta avseende;
de ha en medfödd "psykologisk blick". Andra
måste mödosamt förvärva det mått av
människokunskap, som ledarskapet kräver. Givetvis kan
man inhämta mycken kunskap om den
mänskliga naturen genom att studera psykologi, men
även läsning av skönlitteratur och biografier har
åtskilligt att ge i detta hänseende. Minst lika
viktigt är det emellertid att studera de människor,
som livet för i ens väg.
En ledare måste vara pedagog. Det tillhör hans
uppgifter att undervisa eller att instruera sina
underordnade och kanske även att uppfostra
dem. Mången är av naturen utrustad med goda
förutsättningar härför. De flesta måste
emellertid skaffa sig erforderliga kunskaper i undervis-
ningens och uppfostrans teknik. Även detta kan
ske genom teoretiska studier men också genom
att försöka komma underfund med hur praktiskt
verksamma pedagoger gå till väga.
En god och stark karaktär är vidare en
betydelsefull förutsättning för framgång som ledare.
Den, som inte håller måttet i fråga om moraliska
kvalifikationer, stöter alltid på svårigheter i
utövandet av sitt ledarskap; de underordnade ha
nämligen förlorat aktningen för hans person.
Härtill kommer att man med all rätt kan kräva
av en ledare, att han skall vara ett föredöme för
sitt folk. En slarvig och pliktförgäten förman kan
mycket hastigt fördärva disciplinen och den goda
andan på en arbetsplats. Den ordentlige och
plikttrogne åter kan genom sitt personliga
exempel skapa och vidmakthålla ordning och
arbetsvilja. Det bör också erinras om att ledarens
ställning medför större frihet, makt och ansvar. Att
rätt förvalta detta förmår inte den karaktärssvage.
Hur viktigt det är, att en person i ledande
ställning äger förmågan av lugn och
självbehärskning, ser man ständigt exempel på. Varför är då
detta av sådan vikt? För det första verkar ett
lugnt uppträdande alltid imponerande pä
omgivningen. För det andra är sinnesjämvikt en
nödvändig förutsättning för ett klart omdöme och
ett förnuftigt handlande. Alla starka
sinnesrörelser, såsom fruktan och vrede, ha en tendens att
"grumla" vårt medvetande. Detta medför, att vi
inte kunna tänka klart och redigt och att vårt
handlande blir osäkert och förvirrat. Vem har
inte i vredesmod sagt och gjort saker och ting,
som han sedan fått bittert ångra! En ledare, som
inte kan uppträda lugnt och sansat, råkar
ständigt och jämt in i personliga svårigheter, han
sprider olust omkring sig, han kommer på kant
med sitt folk. Det säger sig självt, att det arbete,
han skall leda, därigenom blir lidande.
När en sinnesrörelse, t.ex. vreden, fått mak med
oss, förmå vi inte längre klart bedöma människor
och deras handlingar. Vi göra oss skyldiga till
orättvisor. Just för en ledare är detta en mycket
allvarlig sak. Ett av de elementäraste krav, man
kan ställa på en ledare, är nämligen kravet pa
rättvisa. Alla bli vi sårade, om vi bli utsatta för
ett orättvist omdöme eller en orättvis behandling.
Möjligt är, att vi svenskar äro särskilt ömtåliga
på denna punkt. Kanske hänger det samman med
att vi sedan urminnes tider levat i ett
rättssamhälle. Kravet på rätt och rättfärdighet har gått
oss i blodet.
Det är ingen lätt sak att vara rättvis. Vårt
bedömande av människor och vår behandling av
människor blir nämligen ofta beroende av det
intryck de göra på oss. Inför somliga känna
vi en omedelbar sympati, inför andra en lika
omedelbar antipati. Men ett sådant
känslobetonat intryck får inte vara vägledande för
vår inställning till andra. Detta gäller fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
