Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 3 januari 1948 - Industriledaren och samhället, av Nils Elfström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
TEKNISK TIDSKRIFT
ligen utgör och vilket samhälleligt ansvar, som
denna grupp påtagit sig. Jag har roat mig med
att studera litet statistik för att få en bättre bild
av vad detta betyder och har då endast hållit mig
till ingenjörerna. År 1939 gjordes en allmän
inventering över antalet heltidssysselsatta
ingenjörer inom vårt näringsliv. Siffran blev 15 736
stycken. Härav voro 22 % i statlig och kommunal
tjänst, 35 % i mekaniska och elektriska
industrierna och ungefär 10 % i gruvor, järn- och
metallindustri samt metallmanufaktur. I
byggnadsfirmor, arkitektfirmor och ingenjörsfirmor
sysselsattes cirka 9 %. Påfallande låg var siffran i vår
största exportindustri, trä- och cellulosaindustrin,
endast 3,5 % av totala antalet ingenjörer. Sedan
1939 har emellertid ingenjörernas antal kraftigt
ökats och torde enligt grov uppskattning i dag
ligga mellan 25- och 30 000 i vårt näringsliv,
dvs. mellan 4 och 5 % av industriarbetarnas
antal. Vid sekelskiftet torde procentsiffran ha varit
hälften. Vad jag vill framhålla med dessa
siffror är framför allt, att vi i dag i vårt
näringsliv ha industriledare i ett imponerande antal och
att deras insats inte får underskattas av
samhället; vidare att denna grupp hittills i stort sett
varit politiskt neutral och menat sig bäst tjäna
samhället genom att enbart inrikta sig på
produktionen och följaktligen den materiella
välståndsökningen. Den samhälleliga omvårdnaden
i stort har fallit på de politiska organisationerna
och de statliga och samhälleliga kommunala
organen samt den lagstiftande församlingen.
De för produktionens fortgång vitala
spörsmålen ha helt fallit på arbetsmarknadens parter och
därvid ha industriledarna med liv och lust gått in
för sin uppgift. Vid och över förhandlingsbordet
har ett samarbete med motparten,
Landsorganisationen, och respektive fackförbund skett, som
är förebildligt över hela världen, och många
utländska delegationer ha förundrat sig över huru
fulländat vårt förhandlingsmaskineri på
arbetsmarknaden fungerar och huru få tvister av för
produktionen skadlig karaktär vi verkligen haft.
På detta fält ha både industriledarna och
arbetarnas förtroendemän gjort en stor samhällelig
insats, vars resultat verksamt bidragit till
produktionshöjning och rationalisering och
välståndshöjning, kanske speciellt under 1930-talet och
fram till nu. Det är denna lugna och säkra
utveckling, som gjort, att vi betraktat
rationalisering och övriga tekniska framåtskridanden som
något självklart. Förståelsen för och
omvårdnaden om produktionen, dess ökning och
effektivitet, som trängt fram under 1930-talet, har
varit till ovärderlig nytta för vårt näringsliv, för
vår hemmakonsumtion och för vår export. Denna
och dess resultat ha blivit den grund, som
möjliggjort de senare årens sociala reformer. Vi se
alltså, att en långsam och säker
produktivitetsstegring kan bära mycket, och förstå omvänt, att
en stagnation i utvecklingen är något synnerligen
beklagligt. Nu är det emellertid så, att
fackföreningsrörelsen och det största partiet,
socialdemokraterna, praktiskt taget äro ett genom
fackföreningarnas kollektivanslutning till partiet. Detta
har på arbetarsidan medfört en uppdelning av
arbetsmarknadens och andra frågor i en facklig
del, som sköts av fackföreningsrörelsen, och en
politisk del, som sköts av partiet. På
arbetsgivarsidan, industriledarsidan, finns ingen dylik
uppdelning, utan där finns i stort sett blott den
fackliga sidan representerad. Den politiska är helt
frikopplad från industriledarnas fackliga
organisationer och deras arbete. Nu är det emellertid
så, att de fackliga och politiska frågorna
kommit att ingripa i varandra mycket mera än vad
man egentligen tänkt sig och detta gör, att
industrins intressen beröras även av politiken, något
som industrimännen, industriledarna, först
nyligen på allvar fått klart för sig. På
arbetsmarknaden är det två tämligen jämbördiga parter, som
dryfta de fackliga frågorna. I riksdagen är
styrkeförhållandet ett helt annat. Det ligger frestande
nära till hands att komma fram den politiska
vägen, när den fackliga är svår eller stängd.
Exempel härpå är t.ex. semesterlagen, där
tidigare arbetsmarknadens parter skött frågan men
numera den lagstiftande församlingen övertagit
denna uppgift. Vad ha nu industriledarna för
möjligheter att göra sin stämma hörd på detta
nya forum? Enligt en uppsats av Allan Lundberg
(Industria 1947 h. 9) är riksdagens
sammansättning sett ur politisk synpunkt:
% st.
Socialdemokrater ..................................................52 199
Högern ....................................................................17 66
Bondeförbundare ..................................................15 55
Folkpartiet ..............................................................11 41
Kommunister ..........................................................5 18
och ur yrkessynpunkt:
% st.
Fria yrken ..............................................................12 46
Allmän tjänst ........................................................38 143
Handel och samfärdsel ........................................6 23
Industri och hantverk ..........................................14 55
Jordbruk ................................................................30 113
Den stora gruppen allmän tjänst faller genast i
ögonen. Hit räknas folk i statliga och kommunala
befattningar samt ombud för fackliga och
politiska organisationer, främst fackföreningsfolk.
Den fackliga rörelsen skulle alltså redan ha viss
icke obetydlig representation i riksdagen. Härtill
kommer, som förut framhållits, det intima
sambandet mellan partiet och fackföreningsrörelsen.
För att man skall kunna veta i vad mån dessa
yrkens styrkeförhållanden svara mot det
befolkningsmässiga underlaget, måste de absoluta
siffrorna räknas om till relativa tal. I den officiella
statistiken är allmän tjänst och fria yrken 8 %
av befolkningen, men dessa grupper utgör 38 +
12 = 50 % av riksdagen, dvs. en betydande över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
